Jag har nu väntat ut räkningen av de sista valdistrikten för att försöka få ett vettigt grepp om det slutliga resultatet av söndagens EU-val. Både över huvud taget, men som kandidat naturligtvis också för egen del.
När rösterna nu är färdigräknade känner jag mig ganska – ja, vad ska jag säga – omtumlad är kanske det lämpligaste ordet. Från en plats näst längst ner på Krisdemokraternas lista, ja, till och med på baksidan av valsedeln, landade sammanräkningen av kryssen i att jag rusade genom listan upp på en elfte plats med över 500 personkryss.
Jag tycker mig i tidigare val ha noterat ett mönster att väljarna gärna kryssar partiers kandidater ungefär i den rangordning de står på valsedeln. (Vilket väl bör betraktas som ett tecken på att partiernas nomineringskommittéer gör ett bra jobb, alternativt att väljarkåren inte är överdrivet kreativ). Smärre omkastningar brukar dock ske på varenda lista. Men då oftare som resultatet av en uttalad och välplanerad personvalskampanj. Eller för att en kandidat tydligt utmärker sig som annorlunda än huvudkandidaterna i en central fråga (som för jag vill minnas två EU-val sedan då en uttalad EU-motståndare kryssade sig högt upp för Socialdemokraterna från baksidan på deras lista).
Och det är här jag inte vet om jag ska känna mig omåttligt hedrad eller dra mer åt förvirrad. Jag skulle beskriva mig som tämligen okänd intern i partiet, har inte velat åka på för många partiarrangemang när jag haft fyra små barn hemma. Dessutom ägnade jag min valrörelse i första hand åt att stödja Lars Adaktusson som förstanamn, snarare än mig själv. Jag hade inga affischer, inga debattartiklar i riksmedier, jag gjorde inte ens någon egen personvalsfolder som många andra kandidater. Någon blänkare skrev jag på Facebook om att man gärna fick kryssa mig om ens åsikter överensstämde med mina, och något inlägg här på bloggen, men i övrigt höll jag mig rätt lugn. Jag tycker inte heller att det är någon speciellt stor gåva hos mig att charma andra människor i en-till-en-kontakter och vinna deras röst den vägen.
Det intryck jag har fått av flera i min närhet som delar mina värderingar är istället att de tvärtom aktivt valt att kryssa Adaktusson istället för mig, eftersom han ju faktiskt – till skillnad från mig – hade en uttalad ambition att åka till Bryssel! Så jag går här och funderar över vilken sorts människor är det som jag förmodligen aldrig har träffat, men som ändå vänt på valsedeln, aktivt kryssat och skickat upp mig rakt uppåt in bland erfarna riksdagsledamöter och kommunalråd eller andra som drivit mer uttalade personvalskampanjer och som hade platserna i toppen av listan? (Du som kryssat och läser detta får gärna dela din motivering, det hade varit jätteintressant att få en bild av detta.)
Den slutsats jag eventuellt vågar mig på att dra är kanske dels att mina åsikter tycks stämma överens med ett antal andra när man gjorde SVT:s test. (Fick sådana indikationer från personer jag inte känner via mejl). Men även om jag skulle göra ett sådant test och få upp en okänd person i topp skulle det vara ett ganska stort steg att kryssa denne om jag inte hade en djupare kunskap om vederbörande, speciellt eftersom det i toppen fanns en så långt mycket mer meriterad kandidat som Lars Adaktusson med ungefär samma åsikter. Så en annan förklaring skulle då kunna vara att det finns ett antal personer runt om i landet som kanske har läst mina böcker och debattartiklar (eller denna blogg), alternativt lyssnat på mina föreläsningar eller liknande och därigenom sympatiserar med det jag står för.
Oavsett källan till den heder som visats mig i krysstatistiken vill jag rikta ett djupt känt och varmt tack till de personer som gett mig det stora personliga förtroendet att ge mig sitt kryss på valsedeln. Att se hur den där siffran med kryss hoppade upp lite grann undan för undan, till synes oavsett var i landet som rösterna räknades, ger onekligen en viss egoboost som lätt kan ramla över i en osund självfixering. Men jag har inte tidigare – och kommer nog inte heller framöver – att ha ambitionen att bli en djupt fokuserad politikerstreber med målet att finna den rakaste vägen till maktens centrum. Politiken är ett viktigt verktyg, men det är inte det enda för att påverka ett samhälle. Att alltför tydligt kamma till sig och slipa bort sådant som kan skava och försvåra vägen framåt mot politisk framgång riskerar också att slipa bort det som är verkligt viktigt i livet, verkligt viktigt att säga. Och kanske är det just genom att jag – kanske outtalat – har den profileringen som så pass många väljare har skickat upp mig till en plats bland långt mer erfarna och framgångsrika politiker än jag själv.
Så jag vill därför än en gång tacka er som kryssat mig, och säga att jag gärna vill förvalta det förtroendet, oavsett om det är inom eller utom partipolitikens sfär. Samtidigt avser jag att fortsatt göra det jag kan för att stödja de idéer som Kristdemokraterna står för, och som jag tror är de lämpligaste att leda ett samhälle. Men jag avser också att prioritera andra uppdrag än de partipolitiska.
Avslutningsvis kan jag nämna att det var ett mejl jag fick under valrörelsen som jag tyckte kändes extra glädjande och träffande. Det var från en person som hade fått mig högst i SVT:s test, men funderade på om det verkligen var lämpligt att skicka en fyrabarnsfar till Bryssel! Jag svarade då att det är ganska precis så jag vill tänka: Inget personligt uppdrag är så viktigt att det går före familjens bästa. Men jag hoppas att jag har kunna och även framöver kan bidra med något gott lite här och där på det sätt jag har möjlighet till – genom att skriva och åka på kortare resor till olika platser och förhoppningsvis kunna förmedla något som kan ge lite mer i vår tillvaro av de tre ledord som jag känt en maning att verka för, nämligen: sanning, ödmjukhet och rättfärdighet. Det vill jag göra dels genom politiken, men också på de andra sätt som tycks möjliga.
Ensam kan en människa göra lite, men tillsammans kan vi vända mycket!
Lämna ett svar