Jag måste säga att inledningen på det här nya året har varit fantastiskt bra på flera sätt. Kanske inte minst på input-planet. Jag har i år tagit möjligheten att i likhet med många andra Anta Utmaningen. Den aktuella utmaningen består i att under 2015 följa en bibelläsningsplan. Det är ett alldeles fantastiskt bra verktyg för mig som – även här troligen i likhet med rätt många andra – har svårt att få en riktigt bra kontinuitet i bibelläsningen. Det finns flera läsplaner att följa, och det går utmärkt att hoppa på även sedan året har börjat; klicka gärna på länken härovan du också och haka på. Jag tror inte du ångrar dig.
Själv följer jag för första gången i livet den plan där man tar sig igenom hela Bibeln på ett år. Vi som följer den är just nu innte i Jakobs brottningskamp med livet, sitt öde och – till slut – också med Gud. Och det är först där han till slut förlorar, men också vinner sig själv.
Jag kommer dock inte riktigt ifrån en välkänd berättelse ett antal kapitel tidigare i Första Mosebok. Ni minns berättelsen om Lot och Sodom. Den är verkligen tankeväckande för en tid såsom vår. Jerusalem sjöng för många år sen att “Sodom är Sverige idag”. Det går säkert att finna flera länder och kulturer som i större eller mindre mån stämmer in på den destruktivitet som fanns i staden Sodom, som Gud till slut såg sig nödgad att förgöra efter att först ha lovat att skona dem om det bara fanns tio rättfärdiga där.
Det verkligt tankeväckande i den här berättelsen tycker jag är hur Lot och hans familjemedlemmar tycks få sitt förnuft och sitt samvete förvridet av tiden i en stad där destruktivitet och ondska fått regera under lång tid. Gud hade absolut inte kallat Lot att flytta in i staden; han hade alla möjligheter att få det bra som storbonde, eller vad man skulle kunna likna honom vid. Abraham hade erbjudit honom att välja de bästa betesmarkerna, och det gjorde han. Men sedan tycks det som att han – av bekvämlighet eller av andra skäl – drog sig inåt staden.
Nästan omedelbart uppstår det problem. Lot och hans familj blev snart bortrövade av rövarband, men Abraham och hans folk befriar dem. Det får dock inte Lot att dra sig ut ur staden och åter börja samverka med sin farbror Abraham. Han blev kvar i staden, och det tycks inte ha varit ett bra val. Några kapitel senare beskrivs det att två änglar kommer för att undersöka om staden är så ond som det sägs. Lot bjuder in dem till sig, men stadens män kommer snart och omringar Lots hus och kräver att han släpper ut sina gäster så att de får våldta dem. Man kan lätt förstå paniken som husets inbyggare bör ha känt, men Lots agerande är ändå synnerligen märkligt. Istället för att antingen fly, ge upp, eller kanske rentav välja att offra sina besökare för att kunna smita undan med sin familj ger han dem istället erbjudandet att få hans ogifta döttrar att “göra vad ni vill med dem.”
Lots samvete tycks här helt ha kollapsat. Även mobben utanför tappar helt den eventuella besinning de hade, och blir ursinnig över att han vågar ifrågasätta deras krav, hur gräsligt hans förslag än är, och tänker därför ge sig på Lot istället. Nu räddar Gud dem tillfälligtvis från mobben, men invånarnas primitiva våldsamhet är nog med bevis för änglarna att dra slutsatsen att staden måste förstöras. De säger därför till Lot att ta allt sitt folk och fly. Lot går då och berättar detta för sina blivande svärsöner. Deras reaktion är dock talande. De “trodde att han skämtade.”
Och inte blir det mycket bättre när de faktiskt flyr. Det tycks finnas något i stadsmiljön som korrumperat människorna, även Lot och hans familj. Han får därför rådet att sätta sig i säkerhet uppe i bergen. Lot börjar dock genast slingra sig, det verkar för jobbigt. Istället ser han en annan stad en bit bort. Två gånger urskldar han sig med att “staden är ju liten”. Änglarna hindrar honom inte, och han får inte möjligheten att helt bryta med det tidigare livsmönstret och få börja om på nytt. Men det gick inte alls bra i den nya staden heller, och Lot vågade inte bo kvar där, och flydde istället med sina döttrar in i en grotta. Och där går livet helt på tok, och de båda döttrarna väljer att dricka sin far full och ligga med honom för att få barn. Efter det får man inget mer veta om Lot och hans familj.
En sista tankeväckande detalj är slutligen Lots hustru. Hon som blev en saltstod. Kanske tänker någon att det var väl tarvligt av Gud att straffa henne så bara för att hon vände sig om. Men det verkar ligga något djupare än så i hennes val. Hennes flykt från staden kommer först en bra bit efter att Lot redan stuckit därifrån med sina döttrar. Det verkar ha varit något som höll henne kvar, trots att hennes familj redan flytt därifrån. När hon sedan, ensam, till slut följde efter tycks det vara med tvekan, och man anar att det inte bara var att hon rent fysiskt vände sig om för att se eldens förstörelse, utan kanske snarare att hon inte riktigt ville skiljas från det hon hade, hur destruktivt det än var.
Jag tycker berättelsen har så viktiga bottnar också i vår kultur. Det finns så mycket som är själviskt, ont och destruktivt också i vårt samhälle, och som bit för bit liksom mal ner vårt samvete, vår förmåga att skilja ont från gott, och kanske framförallt: vårt mod att säga ifrån när det behövs. När någon säger något till varning gör vi lätt som svärsönerna, vi tar det mest som ett skämt och förstår inte allvaret, därför att vi är mitt inne i den destruktiva kulturen. Ibland behövs det att vi gör något slags avsteg, något slags avstamp där vi stänger av, flyttar bort eller på annat sätt ställer oss helt utanför det i tillvaron som hotar att fånga oss och sudda ut vår känsla för sann omsorg och rättfärdighet.
Om Lot och hela hans familj hade lytt rådet att omedelbart fly bort från det som förstörde dem och andra människor hade de kanske gått en blomstrande framtid till mötes. Men resultatet blev något radikalt mycket sämre. Berättelsen om Sodom är ingen munter historia. Men jag tror den kan lära oss en hel del om oss själva och vilka val vi kan behöva göra.
