Det är ganska sällan som jag brukar blanda mig i inomkyrkliga debatter. Ämnet har sin relevans, men själv brukar jag generellt vilja försöka hålla mig till det som CS Lewis kallade “Mere Cristianity” – övertygelsen att Gud existerar och på ett unikt sätt har uppenbarat sig i Jesus från Nasaret, hans liv, död och uppståndelse. Det är den tro som förenar kristna i alla läger. Men ibland drar kristna företrädare så långt iväg i fria funderingar att man kan ifrågasätta om de fortfarande rör sig inom den väldigt öppna definition av kristen tro – så långt att det finns anledning att ställa frågan om det verkligen är en kristen tro som de representerar.
VIlket för mig över till dagens andra ovanliga inslag. Det är väldigt ovanligt att jag nästan helt och fullt håller med ateisten Lena Andersson. Vi var härom året med båda två i en paneldebatt utifrån nyutgivningen av Ingemar Hedenius bok Tro och Vetande (debatten finns att se på fliken Föreläsningar och debatter), och det var inte jättelätt att se de punkter där vi var överens.
Men idag diskuterar hon faktiskt den uppkomna situationen i Svenska Kyrkan på ett så träffande sätt i sin DN-krönika att jag är böjd att acceptera det allra mesta hon skriver.
“Dunbolsterteologerna som har makten i Svenska kyrkan tycks ha som ideal att ju mer viktlöst och konturlöst ett tankegods är, desto mer fullfjädrat. Om någon, troende eller icketroende, efterlyser motsägelsefria resonemang är de där och hötter med fingret. Livet, säger de, består av motsägelser och oförklarliga underligheter, så varför skulle inte yttranden om livet göra detsamma?
De ägnar decennier åt att förstå Gud men om någon avkräver dem ett svar med någorlunda precision på vad de kommit fram till och ställer ännu en fråga efter att den första luftpastejen presenterats, är denna av den förkrympta sort som ”vill ha tvärsäkra svar på allt”. Denna puttrande konflikt har nått en ny kokpunkt i samband med utfrågningarna av ärkebiskopskandidaterna för några veckor sedan och därefter vevats i press och radio. Som religionssociologen Madeleine Sultan Sjöqvist sammanfattat saken: ”Förut lämnade folk Svenska kyrkan för att de inte trodde. Nu lämnar de den för att de tror.””
Och jo, det var en sak som vi var överens om i vår paneldebatt – nämligen att Ingemar Hedenius hade rätt i sin analys av den liberalteologiskt färgade kyrka som ivrigt ville hävda att frågor om sant och falskt inte längre var gällande på trons område. En sådan inställning var – och är – obegripligt självdestruktiv. Och ett ord som “dunbolsterteologer” kan man inte annat än uppskatta…
Imorgon söndag kväll har vi den länge emotsedda gästföreläsningen av professor Gary Habermas i Kungsporten, Huskvarna, samarrangerad av Claphaminstitutet och Kungsporten Akademi. Där kommer han att försvara inställningen att Jesus uppstod – på riktigt. Det är något värt att förkunna – för alla kyrkor i alla länder.
Lämna ett svar