Igår onsdag hade jag en artikel i tidningen Dagen om ett tema som låg och skavde i mig under senhösten. Samtidigt som Sveriges ekonomi är urstark i jämförelse med många andra länder och även andra siffror – framförallt konsumtionen – pekar stadigt uppåt, så finns det samtidigt betydligt allvarligare tecken i samtiden, där människors psykiska obehag inför jobbet ökat lika hastigt som oroväckande. Under rubriken “Hjulen snurrar – men till vilket pris?” skriver jag bland annat:
“Den ”allting nu-kultur” som vi lever i har även drivit upp de svenska hushållens skuldsättning till förfärande höga nivåer, både historiskt och internationellt. För vi konsumenter fortsätter handla och betala. Det högsta priset betalas dock kanske av de butiksanställda som på grund av ökade öppethållande tvingas till allt obekvämare arbetstider. Med detta följer förstås också större svårigheter att få ihop pusslet med familj och socialt liv, så att de i stället kan finnas tillgängliga för oss andra att kunna köpa lite mer, lite oftare.
Och visst är det bekvämt för oss konsumenter att få del av den överservice som gör det möjligt att handla i princip när som helst på dygnet. Men samtidigt finns det en risk att vi krymper oss själva till kugghjul i maskineriet, till konsumenter snarare än människor.
Sociologen Zygmunt Bauman konstaterar att konsumtionen i vår materiellt överflödande tid har fått en ny roll. I stället för att behöva lägga pengarna på det vi behöver för vår överlevnad har konsumtionen i vår tid blivit ett mål i sig, det enda som består när andra kulturella rötter klippts av. Vetskapen att vi snart kommer att bli pådyvlade ännu en ny produkt gör att inga val behöver vara beständiga, varje beslut är endast tillfälligt.
Detta är sorgligt i sig, men den verkliga tragedin inträder när detta synsätt sprids även till sådant som är av verklig betydelse. När relationer förlorar sin roll som det viktigaste i tillvaron, och devalverats till ännu ett utbytbart inslag i det egna livsprojektet.”
Hela texten finns att läsa på Dagen.se samt hos Claphaminstitutet. För den som vill fördjupa sig ytterligare i tankegångarna rekommenderas Guldet blev till sand.
Lämna ett svar