Vårglädje och vårtal

Vårglädje och vårtal

Det har varit aktiva dagar här på slutet minsann. Själv har jag undvikit hetluften genom att ta med familjen på en korttur til mina föräldrar i Skåne. Samtidigt nås jag av positiva, uppmuntrande bud från andra håll som jag valt bort under den här långhelgen. För visst blir man glad över skildringen av kyrkklockorna som ringde i Jönköping till värn mot hotande nazister. Och visst blir jag också glad över att se att Daniel Norburg, Malmö, nu enhälligt valts till samfundets nye missionsdirektor på Evangeliska Frikyrkans kongress, något som jag slog ett slag för i Dagen härom dagen. Det känns som att båda ovanstående rapporter både nu och över tid ska kunna ge positiva ringar på olika vattensamlingar i vår Herres hage.

I förrgår på valborgsmässoafton innan vi åkte söderöver hade jag det hedrande uppdraget att för första gången försöka mig på att hålla ett vårtal. En retorisk utmaning som på ett sätt är lätt; det finns två naturliga ämnen: ljus och värme. Och eftersom det nu blivit kallare ute igen återstår då ett naturligt ämne – ljuset. Det svåra är förstås att göra något relevant utifrån ett så givet tema. För den intresserade följer innehållet här:

“Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det!

Kommer ni ihåg hur vädret var i början av 2014? De första månaderna i år bjöd på ett synnerligen enahanda väder – mulet, regn och rusk, någon enstaka gång avbrutet – av storm och snöglopp. Men extremt sällan sol. Och vintern är förstås mörk i sig till att börja med. Jämfört med normalt 40 ynka soltimmar i januari fick vi i år nöja oss med – åtta. Årets vintermånader var de mörkaste i mannaminne.

Hur långt ett mannaminne är varierar i och för sig – om ni frågar min fru så kommer ni att finna att mitt eget är förfärande kort. I förra veckan gick jag exempelvis omkring en hel dag och letade febrilt efter min mobiltelefon som jag glömt bort var jag lagt. Efter att ha sökt på nära nog samtliga möjliga och omöjliga ställen i och utanför huset fann jag den till slut i utrymmet där vi har kattmaten – vilket också är platsen för vårt proppskåp! Då kom jag plötsligt ihåg på att en 16-amperesäkring gått kvällen före och dimmat ner alla ljuskällor i huset, så jag fick använda ficklampan i telefonen för att kunna se och byta proppen. När det väl blev gjort fick vi ljus i huset igen och kunde se vad vi skulle göra. Ja, det enda som inte var helt som det skulle var väl då själva mannaminnet…

Vi människor är ytterst beroende av ljus för att fungera och må väl. Det är därför som vi under årets mörkare månader tänder juleljus, längtar efter den vita snön eller helt enkelt flyr till soligare breddgrader.  Vårt behov av ljus gäller rent fysiskt, men det gäller också själsligt. Ibland lägger sig mörkret på olika sätt över våra liv. Sjukdom, död, svek, eller ensamhet lägger sig som en mörk filt över vårt inre och stjäl vår livsgnista. Vid sådana tillfällen kan en medmänniskas omtanke vara det ljus som håller oss vid liv.

För tänk efter: när ser vi stjärnorna lysa allra bäst? När ser vi en ljuslågas sken allra tydligast? Det gör vi när det är helt mörkt runtomkring. Det är då som ljuset blir till den allra största glädjen.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det!

Aposteln Johannes förklarar i inledningen av sitt evangelium att oavsett hur djupt vi människor upplever det yttre eller inre mörkret så är det aldrig totalt, aldrig slutligt segrande. Han beskriver hur det sanna, eviga ljuset kom till världen för att lysa upp och ge oss liv. Men det ljus som kom för att ge alla människor liv och kärlek blåstes obarmhärtigt ut. Det kan också vara en påminnelse till oss idag. Eld ger ljus och värme, men den är också svår att kontrollera. Så när du ser en människa i din närhet som äger något slags lyskraft, men som kanske spretar och sprakar lite hit och dit – var försiktig med att släcka det ljuset. För när ett sådant ljus har sprakat färdigt efter en stund så rättar lågan oftast till sig och kan då ge ett kontrollerat och livgivande sken. Men om lågan släcks i sin första livliga fas kanske den heller aldrig tänds igen.

Förrförra söndagen firade två miljarder människor världen över att livet besegrade döden. Påskens uppståndelsebudskap ger hopp åt alla människor i alla tider, och förkunnar att inget mörker är så stort, ingen skugga så djup att evighetens och livets ljus inte kan lysa upp den.

Det är också en utmaning för oss att vara varandras ljus, vi som lever i en tid av materiellt överflöd och ekonomisk rikedom men som samtidigt är fattig på verklig gemenskap och medmänsklig värme. Under tiden vi tittar på elden som brinner får du gärna fundera över om det finns någon i din närhet som du anar upplever något slags mörker i sitt liv. Någon som längtar efter att få se om så bara en enda fladdrande låga av hopp och ljus i sin tillvaro. Någon som verkligen skulle sätta värde på en hand – kanske din hand – som sträcks ut till omtanke och omsorg.

Låt oss ta den tanken med oss när vi nu hälsar våren välkommen till vårt land, när vi står här inför den eld som tänts för att fira att ljuset och värmen nu med snabba steg återvänder till Sverige. Det är ett ljus som ger nytt liv till det som tycktes dött i naturen. Men för oss människor kan det också få vara en bild för ett inre ljus som kan lysa upp våra egna liv, men också varandras liv.

Ska vi därför göra som seden bjuder och gemensamt med ett fyrfaldigt leve hälsa våren välkommen. Den leve! Hurra, hurra, hurra, hurra!”

Lämna ett svar