Det finns en lång rad frågor där den svenska debatten är öppen och opinionen delad. Skatter, åtgärder mot arbetslöshet, et cetera, et cetera. Sedan finns det ämnen där opinionen också är förhållandevis delad, men debatten ändå styrd och tillstängd. Ofta gäller det frågor där röststarka socialistiska och liberala opinonsbildare öppnar en så kraftig eldgivning varje gång någon öppet vågar ifrågasätta deras egna dogmer, att få vågar höja rösten och riskera att få stryk i offentligheten.
Sedan finns det också frågor där opinonen är nära nog enig, men debatten likväl förhållandevis stängd. Ett sådant ämne är dödsstraffet – ett ämne som under senaste veckan fått förnyad aktualitet i åtminstone två fall på olika kontinenter. Det är i praktiken omöjligt att få fram en nu levande svensk offentlig person som vill försvara dödsstraffet. Jag har under många år brukat visa ett tevereportage från USA som gått i TV4, som nu blivit alltför gammalt för att funka (det är från den tiden då George Bush jr fortfarande var guvernör i Texas). Efter reportaget följde man upp med en studiodebatt i frågan. För att hitta en person som kunde tänka sig att möta Alf Svensson och någon ytterligare dödsstraffmotståndare var man tvungen att gräva fram John Bouvin, om ni kommer ihåg honom. Den tidigare partiledaren i det snabbt sönderfallande missnöjespartiet Ny Demokrati, alltså – samme man som hade förklarat att det funkade mycket bättre att lösa hotet med överbefolkning förr i tiden, när lejonen åt upp barnen i Afrika. Ingen direkt mainstream-röst i debatten alltså.
Det är ändå lite intressant att dödsstraffet ändå tycks vara en såpass het potatis att i stort sett ingen, hur etablerad samsynen än tycks vara i Sverige, yttrar en motsatt hållning. En möjlighet är att dödsstraffet skulle kunna utgöra ett ilsket finger i ögat på den svenska alla-är-snälla-innerst-inne-mentaliteten. Att utdela det grövsta straffet av alla och därmed säga att vissa människor begått så ondskefulla handlingar att de inte längre förtjänar att leva går på något vis på tvärs mot en sådan hållning som säger att vi alla är offer för olyckliga omständigheter, snarare än objektivt moraliskt skyldiga.
Vad tycker då jag själv i frågan? Min hållning är att vi inte bör använda dödsstraffet i ett civiliserat samhälle. I historiska kulturer där ond, bråd död varit vanlig, och staten varit svag eller obefintlig har dödsstraffet kanske inte betraktats som lika problematiskt. Men det finns baksidor med dödsstraffet som gör att det känns orimligt att ta till i vår tid. Rätten till liv är den mest grundläggande av mänskliga rättigheter, och det är tveksamt om stater har rätt att ställa sig över den, även när det gäller verkligt grova brottslingar. Vi har dels rättssäkerheten, en genomförd dödsdom kan aldrig backas om nya, frikännande bevis skulle framkomma. Utfärdandet av straffet riskerar att få alltför starka motiv av hämnd. Och därutöver framstår dödsstraffet som ett alltför primitivt sätt att bestraffa brottslingar, vilket inte minst märks genom att det nästan enbart används av diktaturer. (Kina avrättar långt fler fångar än samtliga övriga länder tillsammans.)
Dödsstraffet riskerar också att bli ett vapen att bli av med oönskade motståndare, vilket riskerar att bli så man kommer att betrakta det faktum att Egyptens avsatte islamistiske president Mohammed Mursi härom dagen dömdes till döden för brott begångna före tiden då han blev president. Nu känns det högst otroligt att Mursi till slut verkligen skulle bli avrättad – inte minst av det skäl jag nyss nämnde. Jag anar att militärregeringen knappast vill ha Mursi som martyr, och det är väl inte otroligt att de kommer att hitta ett sätt att återkalla den här dödsdomen.
Men å andra sidan: i de fall USA tillämpar dödsstraffet gäller det de grövsta av brottslingar, personer som begått de mest avskyvärda handlingar. Exempelvis terroristen Tsarnajev som mördade så många han förmådde vid Boston Marathon, och nu har dömts till döden. För brott av så allvarlig natur säger vår moraliska intuition oss att ett mycket hårt straff måste till. Frågan är då hur hårt straff en stat kan dela ut och samtidigt mena sig vara en fungerande rättsstat.
Jag håller i sak med de opinionsbildare som verkar för att avskaffa dödsstraffet världen över. Samtidigt är jag aningen fundersam över vissa ytterligare ideologiska bevekelsegrunder som under diskussionen tycks simma där hos flera offentliga röster, dock lite under ytan.
Hos flera tyckare verkar det ha smugit sig in en viss känsla av att de som väntar på sin avrättning är den svaga parten, som hotas av ett våldsamt samhälle. Och i en grundsyn där människan innerst inne är god, och problemet alltid sitter i förtryckande strukturer, kan den moraliska skuldbördan ibland bli aningen skev. För det är ju trots allt så att i de (trots allt ganska få) civiliserade rättsstater som ännu tillämpar dödsstraff är de som kommer ifråga för dödsstraff sådana personer som utfört verkligt bestialiska dåd, och därmed förtjänar lagens allra strängaste straff. Den i sig angelägna diskussionen om det problematiska i dödsstraffet får tyvärr alltför ofta en grundton av att det är brottsligen som är offret, medan staten blir förövaren. Detta ger en dålig eftersmak åt diskussionen. Speciellt kanske när vi breddar perspektivet och inser att de personer som inte utan fog menar att staten inte bör ta sig rätten att döda ens de människor som utgörs av de mest sadistiska, ondskefulla mördare som samhället känner, samtidigt ofta är de personer som i en parallell men motsatt situation kan höja rösten ytterligare några snäpp, och istället förklarar det som fullständigt självklart att oskyldiga ofödda människor samtidigt kan dödas utan någon som helst anledning. Och att den som till äventyrs vågar knysta någon moralisk tvekan över detta därmed måste åläggas det offentliga samtalets strängaste straff.
Det är den här obalansen jag finner problematisk. En mer hållbar moralisk position kan vara att försvara rätten till liv – för den oskyldige främst, men också för den grövsta brottsling. Med den praktiska skillnaden att den förra gruppen förtjänar samhällets fulla stöd, medan den andra förtjänar samhällets i övrigt hårdaste straff för sina gärningar. Det är när prioriteringen blir den motsatta som diskussionen hamnat i olag.
Även en kantrad diskussion är dock en diskussion. Kanske kan de aktuella fallen hjälpa oss att få en bättre balans i samtal, såväl som i människosyn i teori och praktik.
Lämna ett svar