Vi har haft bokbytardag i den inofficiella Föreningen Offentliga Tyckare. Humanisternas Patrik Lindenfors har läst min Sherlockbok, och eftersom han är skeptisk till min grundhållning – att Jesus är uppstånden – skrev han följaktligen också en recension där han ställde sig skeptisk till bokens upplägg. (Märk väl att han inte ifrågasatte något av de grundläggandefakta som jag bygger bokens resonemang på, utan i huvudsak lade krutet på perifera detaljer.)
Nåväl, jag är lite långsammare än Patrik ur startgroparna, men jag har nu läst hans och Christer Sturmarks bok Sekulär Humanism och tänkte här dela några reflektioner.
Det är bra att det kommer läroböcker som också täcker in sekulära livsåskådningar. Boken påpekar mycket riktigt att dessa livsåskådningar kan vara en del i skolans religionsundervisning – åtminstone i grundskolan. I gymnasiet står det inte explicit uttryckt i ämnesplanen att sekulära livsåskådningar ska ha en egen del, men jag brukar själv i min undervisning (även om jag inte undervisar i religion detta läsår) ta upp de sekulära liksåskådningarna för sig. Så lite kompletterande litteratur i ämnet är inte fel.
När det gäller läromedel finns det dock ganska tydliga krav på att sådana bör ha en saklig och i möjligaste mån objektiv hållning. På det här planet ser jag problem med Lindenfors/Sturmarks bok. De lindar visserligen in resonemanget i förordet lite, och hänvisar till att nuvarande läroböcker inte är för dåligt uppdaterade och bristfälliga, varpå de summerar: “Därför har vi skrivit denna bok” som enligt författarnas egna ord är tänkt både för lärare och skolelever.
Som läromedel i skolan används vi både läroböcker skrivna enligt läroplanens och ämnesplanernas krav på saklighet, men också material med en uttalad ideologisk hållning. Det är alldeles uppenbart att boken Sekulär humanism inte är en neutral bok. Den framhåller tvärtom ganska frimodigt den sekulära humanismens förträfflighet, i motsats till religionen (som för enkelhetens skull oftast beskrivs som ett homogent ont).
Det är inte fel att producera skolmaterial med en tydlig vinkling, men för lärare och elever är det angeläget att veta om en bok är tänkt att ha en neutral hållning, eller om man behöver ha på sig de källkritiska glasögon man behöver när man jobbar med material med tydlig tendens. På den här punkten blir syftet med Lindenfors/Sturmarks bok otydlig, och det hade behövt förklaras rakare.
Med det sagt är boken som sådan en ofta läsvärd genomgång av västerlandets idéhistoria – om än tydligt tendentiös till fördel för en sekulärhumanistisk hållning, som ibland lyser igenom på ett lite väl anakronistiskt sätt. Det som retar mig en del är de ganska fåniga slängarna som så ofta förekommer hos religionsfientliga skribenter: skriva Gud med litet G, avsiktligt missförstå den religionsfilosofiska innebörden i teismen, samt för miljonte gången i ordningen göra en tröttande feltolkning av fallet Galilei. (Nej, katolska kyrkan lutade sig inte mot Bibeln, utan i första hand mot Aristoteles, som Lindenfors/Sturmark för övrigt tidigare framhåller som en vetenskaplig förebild. Vilket är att ta i, eftersom Aristoteles hade fel på nästan samtliga punkter där han uttalade sig om naturvetenskap.)
Författarnas förkärlek till en ateistisk världsbild går också ibland så långt att de inte riktigt tycks inse att de polemiserar helt i onödan, och har svårt att se bjälken i det egna ögat. Det gäller både orsaken till världens ondska och lidande, där religionen alltid står på den onda sidan, och gudsförnekandet för den frigörande, vilket blir en ytterst förenklad och i flera stycken felaktig verklighetsbild. Men det gäller också oförmågan att se att även den egna grundsynen kan vara ack så dogmatisk och intolerant.
Slutligen har boken ett ganska långt och välskrivet stycke som hyllning till vetenskapen som metod att undersöka verkligheten. Det som författarna missar är naturligtvis att den uppskattning de känner mot en god vetenskaplig forskning i lika hög grad omfattas av kristna forskare. Konflikten ligger inte mellan tro och vetenskap, utan om vi menar att universum är ett öppet eller slutet system. Och den frågan är inte vetenskaplig, utan filosofisk.
Så sammanfattningsvis: som sekulärhumanistisk pamflett är det här en produkt som är värd att läsa. Men som läromedel blir den problematiskt vinklad, och understryker dessutom ganska tydligt det som Dagen idag tar upp i ett reportage: att fientligheten mot religionen har slagit så stark rot i samhället att ateismen förvandlats från en av flera trosåskådningar till att bli ett slags neutral utgångspunkt. Det är en inställning som stänger samtalet istället för att öppna det. Risken finns att Lindenfors och Sturmark bidrar till den utvecklingen. Det är i så fall klart beklagligt.
Lämna ett svar