Idag i religionsundervisningen hade jag en källövning om den tidiga kristna kyrkan och förföljelserna mot den. Vi flyttade därefter över samtalet med att fråga oss om det finns några paralleller till dagens situation. En elev kommenterade då – helt riktigt – att kristna idag är väldens mest förföljda grupp. En elev ifrågasatte detta (vilket inte är speciellt underligt, mot bakgrund av det massiva opinionstryck i Sverige som mycket ivrigt vill lyfta fram en helt annan bild av förföljda och förövare). Ytterligare en elev googlade och hittade snabbt uppgiften att 80% av de människor som förföljs för sin tro i världen är kristna.
Bara de senaste dagarna har man kunnat läsa i den kristna pressen om den stora flyktingström av förföljda kristna som går från Irak, och om de hundratals kristna skolflickor som rövats bort av muslimska extremister i Nigeria. Det är verkligheten. Och den till trots är mediebevakningen av denna enorma nöd som världens förföljda kristna upplever är mediebevakningen fortfarande skrämmande svag. (Till mediernas försvar ska dock sägas att bevakningen förbättrats på låt oss säga de sista två åren.) Utifrån detta har vi i Claphaminstitutet beslutat att i sommar tydligt fokusera årets seminarier i Almedalen just på temat förföljda kristna. Mer info om detta kommer senare.
Den hårda attityden mot kristen tro och förkunnelse var ett av de teman jag tyckte mig uppleva under vår resa i Turkiet nyligen, att det i deras samhälle finns en oerhört stark press på kristna att inte missionera bland muslimer. Även i våra västländer, som visserligen har en grundlagsfäst religionsfrihet, finns det samtidigt en ibland outtalad men samtidigt ofta tydlig förväntan på kristna att inte försöka föra icke-kristna till tro.
Den högljudda diskussionen kring de tehus i svenska städer som utgör oaser för muslimska kvinnor har varit smärtsam att följa, både när jag tänker på dem som burit och bär visionen, och för de kvinnor som haft och förhoppningsvis också får möjlighet att fortsätta ha dessa tehus som en tillflyktsplats. Reaktionerna mot att som kristen ha om så bara en icke-offentligt uttalad avsikt att omvända muslimer har blivit väldigt starka. Och visst är det inslag i kommunikationen i detta fall som av misstag råkat gå fel. Men vi bör komma ihåg att det uppdrag som varje kristen har i allt det han eller hon gör är att på olika sätt föra människor närmare Jesus och den kärlek som han vill ge. Eller, som Elisabeth Sandlund fint uttrycker saken i Dagen som respons på kritiken mot förment förtäckt missionsarbete:
“Just i ett sådant läge är det viktigt att som kristen stå upp för den i vår tid utmanande övertygelsen att Gud vill att alla människor ska få del av evangeliet och möjlighet att säga sitt ja till Jesus Kristus – men att också vara tydlig med att det inte innebär att all verksamhet bedriven av kristna i själva verket är förtäckt mission.
Kärlek och empati driver kristna att göra gott för andra, utan baktankar och dolda agendor. Men den kärlek och empati som människor med andra religioner – eller ingen tro alls – får del av leder inte sällan till att de blir intresserade av och nyfikna på just varifrån drivkraften kommer. Att i ett sådant läge inte presentera den kristna tron i hela dess vidd, bredd och djup är inget annat än kärlekslöst och oempatiskt.”
Rätten att ha, och fritt få förkunna sin tro är en självklar mänsklig rättighet. Den behöver försvaras på flera fronter.
Lämna ett svar