Då var vi hastigt och lustigt över i andra halvåret 2014. Det första har åtminstone för mig varit tämligen svängigt. När året inleddes var det några saker som kändes svåra och osäkra för mig personligen, men fortsättningen fick en fantastiskt fin skjuts på flera områden. Och när vi nu går över i andra halvåret är det återigen ett antal trådar som känns lite osäkert vart de bär. Osäkert, men inte oroligt, brukar jag säga när människor frågar mig om läget. Och nästan alltid talar jag sanning när jag formulerar det så…
Den här sommaren verkar dock bli mer fylld av diverse uppdrag än tidigare. Några av dem kan jag berätta mer om lite närmare hösten, andra kan jag nog släppa om några dagar.
Såhär mitt i Almedalsveckan har vi i Claphaminstitutet redan hållit vårt dubbelseminarium om kristna – världens mest förföljda grupp. (Omständigheterna i världen just nu känns på vissa håll så fruktansvärda att man knappast orkar hålla ögonen öppna. Och just därför måste vi se, höra och ropa. Länkar till filminspelningen av seminarierna kommer inom kort.) På Gotland står utspelen från de olika partierna just nu lika spöaktiga som regnet i backen (Visst var det lite skoj att sossarna och Sverigedemokraterna kom med nästan samma utspel samma dag…!) Det gäller att synas och profilera sig. (Som Kristdemokrat blir man för övrigt tämligen upplyft över den närmast hagiografiskt hyllande recensionen av Göran Hägglunds retorikkonst i Dagens Samhälle)
Själv svarade jag härom dagen på en enkät från Göteborgs Universitet (tror jag det var), som hade skickat ut en undersökning som ur olika vinklar ska belysa oss som kandiderade i EU-valet, våra åsikter och hur vi bedrev vår kampanj. Jag kan inte komma ifrån att det allt kändes rätt upplyftande att kunna skriva 0 (noll) kronor i samtliga rutor där man skulle ange hur många kronor man fått i stöd till personvalskampanj, när jag samtidigt rusade uppåt så rejält på listan att jag tror (rätta mig gärna om jag har fel) jag var den kandidat i landet, samtliga partier inräknade, som gick framåt mest jämfört med placering på valsedeln.
När man tänker efter lite känns ju en sådan beskrivning av mig själv förstås helt surrealistisk, eftersom jag inte kan säga att partipolitiken ligger högst på min dagordning och jag avstod från att personvalskampanjandet, men ändå fick ett sådant stort förtroende bland de röstande. Men om jag nu skulle försöka mig på någon slutsats så kanske det är just det, att väljare i gemen är lite trötta på politiker som går över stock och sten och ibland nästan också lik och fixar till sig till max för att sticka ut sådär precis lagom mycket för att inte skrämma bort några tänkbara väljare. Som sagt, jag famlar lite efter förklaringsmodeller, men kanske är det i vissa fall klokare att arbeta långsiktigt och oförtrutet för frågor som är större än en själv och som man brinner för, oavsett om det kan tänkas locka många väljare eller inte, snarare än att satsa sitt krut på att bygga sitt eget varumärke. För kanske är den första varianten det som bäst bygger ett förtroende och är det som också ger störst framgång i längden. Det är åtminstone min fromma förhoppning.
Lämna ett svar