Igår söndag var jag i en församling och höll en temadag utifrån Vem tänder stjärnorna? På kvällen föreläsning, och på morgonen predikan. Jag tycker om att föreläsa och undervisa, men ibland tycker jag ännu mer om när jag har möjlighet att predika. För då får man dela något mera direkt från hjärtat. Utifrån dagens tema valde jag att tala om hur det ofta inte är förrän det är alldeles mörkt runtomkring som vi kan se stjärnorna som allra bäst. Både fysiskt, och kanske – än viktigare – själsligt.
Sm jag ofta gör anknöt jag till Oscar Wilde, som är en så fascinerande person i det att han under lång tid faktiskt levde som han lärde, till fullo i en hedonistisk livsstil som sökte njutningen före allt annat. Men han fick också fick smaka frukten av sin egen livsfilosofi. Och det är det som gör hans liv så sedelärande. Inför helgen skumläste jag återigen Wildes fängelseskrift De profundis. Den är visserligen i flera stycken revanschistisk och självcentrerad, men den bjuder också på några stora livsvisdomar som inte kan nås på annat sätt än på livets botten. Det är där som Wilde upptäcker sorgens och lidandets sanna natur. Det är också där han upptäcker den som han hela sitt tidigare liv upptäcker den Kristus som han under hela sitt tidigare liv har förskjutit och förhånat. Men dessa upptäckter når han inte annat än genom att gå lidandets väg. Ett litet utdrag:
“Nu säger mig något innerst inne att ingenting i hela världen är meningslöst och lidandet minst av allt. Gömt djupt inne hos mig själv, liksom en skatt i skogen, har jag funnit ödmjukheten.
Det är det sista som jag har kvar, och det bästa. Den är det som jag upptäckte allra sist, och som kan bli utgångspunkten för en ny utveckling. Den har helt och hållet kommit från mig själv, och den kom i rätt tid. Den kunde inte ha kommit förr och inte heller senare.
Om någon annan hade sagt det åt mig, skulle jag ha protesterat. Om någon annan än jag själv hade givit mig den skulle jag ha vägrat att ta emot den. Men jag upptäckte den själv, och därför vill jag behålla den. Jag måste det. Ödmjukheten är det enda som ger mig en möjlighet till liv, till ett nytt liv, ett Vita Nuova.
Ödmjukheten är det sällsammaste av allt. Man kan inte ge bort den, och man kan inte ta emot den av någon. Man kan inte vinna den annat än genom att ge bort allt vad man har. Först när man har förlorat allt, vet man att man äger den.”
Lämna ett svar