Jag fick i min hand en reklamflyer för en ny tidskrift om filosofi. Väldigt intressant, tänkte jag spontant, men det tog nog inte två sekunder innan glöden falnade drastiskt. Mitt på exemplet på en (verklig?) förstasida dök frågan om Guds existens upp. Jätteintressant i sig, men det var visst något i kommunikationen som skavde. Och som gjorde att intresset och förtroendet för redaktionen bakom den här tänkta tidskriften föll ihop rätt fort.
Det kan tyckas som en petitess, att ondgöra sig över att Gud stavas med litet g. Men det är naturligtvis en markering, om än diskret sådan, som förekommer lite då och då i det offentliga rummet. Utan att ha slagit upp definitioner i en ordbok är begreppet “gud” ett vanligt substantiv, en synonym för “gudom”, “övernaturligt väsen med gudomliga egenskaper”, eller något ditåt. Men “Gud” är däremot det i hela vår västerländska kultur specifikt avgränsade namnet på den personliga makt som skapat universum, som vi alla ansvara moraliskt inför, et cetera. Det är inte ett tyckande, utan helt enkelt vanligt språkbruk.
I varje religionsfilosofisk eller mer vardaglig diskussion kring Guds existens så är det benämningen Gud som används. I annat fall blir det ett substantiv utan artikel, vilket blir språkligt mycket underligt. (Mer korrekt vore i så fall “Finns en gud?” “Finns någon gud?” eller liknande). Nej, m motiveringen till valet att skriva Guds namn med litet G är nog i allmänhet ett annat. Och det inger varken saklighet eller förtroende.
När man av det ena eller andra skälet väljer att skriva ett egennamn med små bokstäver skickar man samtidigt något slags förklenande omdöme om den som beskrivs. Vi kan tänka oss parallellfallet att jag inte är överdrivet förtjust i att Sveriges nye statsminister heter stefan löfven. Fast det gör han ju förstås inte. Han heter Stefan Löfven, oavsett vad jag tycker om honom eller inte. Om jag i ett försök att nedvärdera honom, hans politik, eller något annat förknippat med Löfven genom att undvika att inleda hans namn med versal blir det bara omoget och platt.
Eller – för att ta ett mer abstrakt begrepp: I mina Hammarbycentrerade fotbollskretsar är det inte alltför ovanligt att skriva motståndarlaget från Solna med gemener: aik – eller ibland ännu mer förklenande: aijkå eller liknande. Båda varianterna utgör inte alltför subtila grepp för att trycka till någon eller något man inte gillar speciellt mycket. Klubben heter nu en gång AIK, oavsett vilket lag jag själv råkar hålla på. Men att skriva klubbnamnet med gemener fungerar inte i en tidskrift om fotboll, eller i något slags normalt skriftligt samtal kring idrottsklubbar i allmänhet.
Så, ni som av en eller annan anledning har något emot Gud: säg det då rakt och tydligt. Men det blir både barnsligt och dumt att uttrycka det genom att ta ifrån Honom den versal som inleder egennamn i svenskan (Och jodå, det går alldeles utmärkt att inleda pronomen med gemen. Det är nämligen huvudregeln i svenska språket. Det går också att inleda med versal för att indikera vördnad. Med egennamn är saken en annan.)
Och – för att förtydliga: ovanstående gäller helt oavsett om någon gud existerar eller inte.
Lämna ett svar