Jag känner sorg idag över beskedet att Tyson Gay, Asafa Powell med flera sprinters i absoluta världseliten avslöjats som fuskare. Sorg över att skaran som man trott sig kunna beundra för deras egna odopade prestationer har decimerats ytterligare. Sorg över att misstankens skugga återigen – rätteligen eller inte – sänker sig över fler i dessas närhet. Ja, förstås även över Den Störste. Vilket varje idrottsälskare naturligtvis känner de kallaste av kårar bara av att tänka tanken.
Jag sörjer också över att Tyson Gay som bekännande kristen inte haft en så hög moral som jag förväntat mig. (Hans i viss mån rakryggade men till stor del undflyande förklaring kan vi nog lämna därhän tills hela sammanhanget rullats upp.) VIssa kommentarer brukar anse att tron inte har några direkta inplikationer på en människas praktiska moral. Men ändå är det nog så att människor förväntar sig det av dem som säger sig vilja följa Jesus. Aftonbladets Mats Wennerholm håller med: “Han är djupt religiös och jag inbillade mig att det inte gick ihop med hans tro.
Men det gjorde det tydligen.”
Som syndare frälst av nåd ser jag å ena sidan att även jag har behövt möta Gud med en moralisk skuldbörda som jag behövt få avlyft, och kommer att behöva det igen och igen. På så sätt finns det ett frändskap med Tyson Gay och andra som avslöjas – om uttrycket tillåts – med byxorna nere. Men å andra sidan instämmer jag med Wennerholms spontana förväntan om vilken karaktär en kristen förväntas ha. På något vis är det ändå positivt att den förväntan finns. Och det ger oss än större anledning att faktiskt också sträva efter att besanna en sådan förväntan.
Lämna ett svar