Jag sitter för fjärde dagen i rad i en tågvagn mellan Stockholm och Nässjö. Ett rejält pendlande har det varit, men givande möten med först Claphaminstitutets styrelse och igår fredag med Evangeliska Frikyrkans styrelse. Vi tog viktiga beslut för framtiden på gårdagens möte, information om detta släpps under nästa vecka, får återkomma med kommentarer kring detta då.
Under tiden har jag hunnit ha en artikel på miljö- och klimattemat publicerad i Dagen som vi skrivit via Claphaminstitutet, och som jag undertecknat tillsammans med Stefan Swärd och Samuel Brohede, under rubriken “Kristna måste ta klimatansvar”
Miljön är ett för mänsklighetens långsiktiga överlevnad och för vårt gudomligt givna förvaltarskapsansvar ytterst angeläget ämne där vi behöver vara ständigt vakna och aktiva. Här finns det två diken som kristna tenderar att falla ner i: ett där ett i grunden sunt miljöengagemang går över i ett inomvärldsligt frälsningsprojekt där människan med politiska medel men utan Gud ska kunna bygga ett jordiskt paradis. Och ett annat dike där man ser baksidorna i det andra förhållningssättet, och därför tar avstånd från allt miljöengagemang och tänker sig att Gud ändå löser allt till slut, så låt det gå som det går med jorden.
Båda förhållningssätten går på tvärs med en biblisk förståelse av skapelsen och vårt ansvar att förvalta den. Vi skriver i artikeln:
“En kristen grundsyn säger att naturen i sig inte är gudomlig. Världen är däremot skapad som en medveten handling av en allvis och kärleksfull skapare som valt att överlåta ansvaret att förvalta jorden på människan.
Det är sannerligen ett utmanande uppdrag. Jorden, dess atmosfär, klimat och ekosystem vilar som på en knivsegg. De förhållanden som råder i naturen är så väl kalibrerade att människors påverkan kan få stor påverkan på balansen, med allvarliga följder som konsekvens.
…
Att aktivera sig för en bättre miljö är inte detsamma som att sätta naturen före människan. Det är tvärtom att se naturen som det livsrum som nuvarande och framtida människor har att leva i. Och de som drabbas hårdast vid olika slags miljökatastrofer är som vanligt – de fattigaste.
För att erbjuda nu levande och kommande medvandrare på den här planeten en god miljö att leva i är det en självklar kristen livshållning att göra allt vi kan i det lilla såväl som i det stora för att efter bästa förmåga söka bevara och förvalta detta livsrum.”
Lämna ett svar