Jag vill minnas att jag aldrig tidigare har skrivit något redaktionellt material för tidningen Hemmets Vän. Men nu hörde redaktionen av sig och undrade om jag inte kunde skriva något slags analys av läget efter valet och hur regeringsfrågan nu förväntas behandlas. Så jag gjorde efter bästa förmåga. Resultatet kan läsas i papperstidningen idag, på tidningens hemsida samt här nedan. Det är onekligen ett knivigt läge som väljarna har satt riksdagen i efter att i söndags ha valt bort Alliansen, och i dess ställe fått… ja, vadå?
Fler frågor än svar efter osäkert val
Svenska folket valde i söndags bort Alliansregeringen. Den insikt som Sverige vaknade till på måndagen var dock att det var mycket oklart vad man egentligen valt istället.
Valresultatet där Sverigedemokraterna är den enda egentliga vinnaren vittnar om ett odefinierat missnöje och skepsis i väljarkåren. Men eftersom övriga partier fortsatt placerar SD i skamvrån på grund av deras populism och syn på invandring tycks missnöjet inte få någon verklig effekt. En annan analys man kan dra av valresultatet är att feministvinden som så många ville haka på tycks överskattad. MP och FP, de partier som vid sidan av FI tydligast slog an de feministiska strängarna, var också de som under de sista veckorna fram till valet tappade mest av sitt stöd.
Socialdemokraterna gick till val med förhoppningen att tillsammans med Miljöpartiet kunna få majoritet i riksdagen, alternativt kunna samregera med indirekt stöd från Vänsterpartiet. Länge såg opinionssiffrorna också ut som att så skulle bli fallet. Men de sista veckorna verkade det tydligt att S och MP inte skulle nå majoritet i riksdagen vare sig utan eller med V:s stöd.
Att Stefan Löfven nu ska försöka regera landet med ett väljarstöd på endast 38 procent är unikt i svensk politik. Han tvingas därför se som om efter kreativa lösningar. Vänsterut har möjligheterna redan fått sig en törn, då Jonas Sjöstedt blev upprörd efter att V ratats som regeringspartner – trots att detta inte kan ha kommit som en förvåning.
Löfven har istället vänt blicken mot Folkpartiet och Centern för att söka samarbete. Att partier från olika sidor blockgränsen kan samregera är väl känt från många kommuner, och då Sverigedemokraterna nu är tungan på vågen i fler kommuner än tidigare kommer vi troligen att få se ännu fler ovanliga konstellationer på kommunnivå. På riksplanet är läget dock ett annat. Alliansen gick till val på att vara en väl sammansvetsad regering, och deras främsta vapen mot motståndarsidan var just att dessa saknade ett samlat alternativ på andra sidan. Att Jan Björklund och Annie Lööf i det läget skulle kasta sig i Löfvens famn annat än i enstaka sakfrågor framstår som högst otroligt.
Utifrån betraktat kan det uppkomna läget tyckas aningen gåtfullt. Mandatfördelningen mellan blocken är ju faktiskt i princip densamma som under förra mandatperioden – med ett antal mandat förflyttade från Alliansen till SD. I praktiken skulle alliansregeringen därför ha kunnat regera vidare i förtröstan på att SD inte skulle rösta med de rödgröna oftare än under de gångna fyra åren. Men eftersom statsministern före valet deklarerat att han skulle avgå om S+MP+V skulle bli större än Alliansen fanns ingen annan väg än att nu lämna över bollen till Löfven.
Att både Reinfeldt och Borg på stående fot meddelade sitt avtåg ur politiken kan ur den aspekten framstå som förhastat. Kanske skulle bollen ha kunnat återvända till moderatledaren om Löfven kör fast totalt? Talmannen Per Westerberg har å sin sida tydligt förklarat att han ser det som avgörande att en regering ska kunna få igenom en statsbudget, vilket för Löfvens räkning framstår som utomordentligt svårt. Alliansen har å sin sida redan angett att de avser att lägga fram ett gemensamt budgetförslag. Samtidigt har Jimmie Åkesson deklarerat att han kan tänka sig att även detta år stödja Alliansens budget, vilket i så fall skulle betyda att Löfven tvingas administrera en alliansbudget. Det skulle naturligtvis vara en ohållbar situation, och i det läget kvarstår inte många andra alternativ än nyval.
Den socialdemokrat som vill summera situationer i ordspråk kanske frestas att ta till uttrycket ”Ur askan – i elden”. Alliansens anhängare kanske hellre skulle välja ordspråket ”Som man bäddar får man ligga.”
Så frågan är: Vem blir först att svälja stoltheten och inleda ett ovanligt samarbete för att landet ska kunna regeras? Eller kommer väljarna att behöva gå till valurnorna en gång till? Svaret på de frågorna har i nuläget ingen – kanske allra minst Stefan Löfven.
Lämna ett svar