Så har jag då avnjutit, och samtidigt (om konstruktionen ursäktas) av-lidit min sista konsert med Kent. Premiären i Linköping var fascinerande på flera sätt, inte minst för att man på en premiär inte vet något alls om vad som väntar. Det är en mer utvald känsla att få uppleva något som ingen tidigare fått uppspelat för sig offentligt. Min föga vågade gissning slog in att den sista sången också blev Den sista sången. En välregisserad avslutning där de svarta kläderna bytts ut mot vita, och en spöklikt filmad barnkör ackompanjerade bandet till det oundvikliga slutet.
Om jag hade satt en rubrik på Joakim Bergs storhet som låtskrivare och artist utifrån hans egen textproduktion skulle det bli med orden från VinterNoll2:
Du är min hjälte för du vågar vara rak
Du är min hjälte för du är precis så svag som jag
Inom parentes tänkte jag på den textraden i samband med att jag skrev dagens ledartext i Världen Idag, som inte alls handlade om musik utan om Kyrkomötet som börjar imorgon, och den brist på rakhet i budskapet som alltför ofta präglat de sammanhangen. En brist som också ger direkta konsekvenser i människors förtroende för avsändaren. Människor kan ha svårt för många budskap, men kanske vänder vi oss idag allra främst mot den valhänthet och brist på rakhet som frodas i vår kultur.
Kvällens höjdpunkter på Kentpremiären var flera: Det äldsta materialet med En timme en minut och Berg och dalvana, den musikaliskt vrålstarka Jag ser dig fram till det nya årets främsta bidrag Egoist som sätter ett avslöjande ljus på det så självrättfärdiga nutidssverige:
Nu är hat ok om det riktas åt rätt håll
Inget slår hårt som vänstervåld
Vi ska aldrig bli som ni
Det finns de som säger att kärlek är så enkelt
Antingen har man den eller så har man inte
Och så måste jag medge att den på skiva ganska intetsägande Förlåtelsen faktiskt växte flera snäpp live och kanske blir det kvardröjande vittnesmålet om denna ack så kentska ambivalens mellan mörkret och förtvivlan till hoppet och försoningen:
Nu är vi så långt långt långt långt
Från målet
Från förlåtelsen
Allt var förlorat
Jag var förlorad
Så finns det någon mening i att säga förlåt
Finns det någon väg som leder oss hem
Finns det ens ett hem där vägen tar slut
Kan du förlåta?
Jag kan förlåta
Allra bäst kanske det uttrycktes som Joakim Berg sjöng i en av sina vackraste refrängstrofer, turnépremiärens enda inslag från Röd, nämligen Hjärta
Som det strålar från ditt hjärta
Som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta
Kommer räddningen till slut
Genom hålet i mitt hjärta
Det är inte osäkt man kommer att tänka på Augustinus ord ”Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig”. Med ett ärligt, rakt sökande tror jag att varje människa till slut också har en förutsättning att hitta det hem och den rättning man söker.