Gjorde jag mig en boning ytterst i havet…

Gjorde jag mig en boning ytterst i havet…

Ikväll har jag satt slutpunkt för en fin avgränsad tid som jag haft tillsammans med vår lillflicka. Vi har läst Vi på Saltkråkan tillsammans på kvällarna. Det är ganska svårt språk, men hon har följt texten med stor spänning och fascination, även om hon bara just fyllt sex.

Jag minns att jag brukade le lite överseende mot de där tankarna som poppade upp lite då och då att Astid Lindgren borde fått Nobelpriset. För visst var de trevliga, böckerna om Emil, Bullerbyn och de där andra, men någon verkligt hejdundrande litteraturupplevelse var de kanske inte. Visst, Ronja Rövardotter har sina kvaliteter i berättande, men ändå.

Saltkråkan däremot, det måste jag medge, den är faktiskt stor litteratur. Man glömmer bort när det var många år sedan man senast läste en bok, och man mest kommer ihåg teveseriens händelser. Men i just den här boken unnar sig Astrid att dra ner på tempot och förmedla en fördjupad känsla åt livet, dess glädjeämnen och sorger. Det har varit mer än en gång som pappas röst har stockat sig när han har läst här på kvällarna. I Saltkråkan lyckas hon verkligt bra, Astrid, med att fånga smärtan i livets förgänglighet, men också den förundran vi kan känna över livets enkelhet och skönhet.

En annan detalj man lägger märke till såhär femtio år efter bokens publicering är hur oerhört späckad den är med bibelhänvisningar. Den ryggmärgsreflex som bara ett halvsekel senare har blivit impräntad i varje skribent med självbevarelsedrift att bibelreferenser skulle kunna stöta någon, den reflexen föresvävade aldrig Astrid när hon skrev om Tjorven, farbror Melker och Moses (sälen alltså) och de andra.

Boken avslutas också med Psalm 139, en av de vackraste i Gamla Testamentets poesiskatt. (Och ja, visst får den en ännu finare klang i 1917 års översättning.)

Toge jag morgonrodnadens vingar, 

gjorde jag mig en boning ytterst i havet…

Dagens boktips lyder alltså: Leta fram ett exemplar av Saltkråkan och ta dig tiden att läsa den. Och när du ändå är i farten: ta gärna ytterligare ett varv och vig en stund åt den bok som Astrid så ofta och gärna refererar till.

 

Lämna ett svar