Jag fick igår senaste numret av tidningen Noreanytt (organisationens hemsida här), som bett mig skriva en artikel utifrån budskapet i Guldet blev till sand, med fokus på kyrkans val av idag. Måste säga att jag blev imponerad av tidningens layout. Nå, jag publicerar texten här också. Noterar nu att innehållet till viss del tangerar föregående bloggpost om nya religiösa rörelser i kristendomens närhet. En händelse som ser ut som en tanke – läs och fundera.
“Sverige år 2013 är ett land där en frimodig kristen tro utsätts för en ständig press att stänga in eller sudda ut sig själv. De gångna månaderna ger flera exempel på detta. Utnämningen av Elisabeth Svantesson till nytt statsråd följdes inte av diskussion om kompetens eller politiska idéer, utan om församlingstillhörighet. Budskapet var tydligt: en tydlig kristen tro har inte i samhället att göra. Men debatten fick en intressant vändning. Den nyblivna ministern gjorde inte avbön för sin tro, och backades dessutom upp, även av gudsförnekare, för sin rätt att äga och utöva en kristen tro. Slutfacit blev därför – kanske något överraskande – att attackerna istället stärkte den nya ministerns och andra troendes rätt att finnas och leva i samhället.
Vårt land har nyligen också genomfört ett ärkebiskopsval. Detta föregicks av en utfrågning där flera av svaren från de utfrågade kandidaterna tycktes andas någon slags förhoppning att människor ska lockas till kyrkan om alla svårtillgängliga inslag i tron tas bort.
När Paulus inleder sin sammanfattning av den kristna tron i Romarbrevet gör han det med följande kända ord: ”Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror” En kraft kan vara både skrämmande och skadlig om den inte brukas rätt. Men rätt använd kan elektricitet, vattenkraft och liknande ge enorma resultat. Så är det också med det kristna budskapet. En kyrka som av osäkerhet skäms för eller döljer den kraft som kan förvandla världen gör sig själv irrelevant i samtiden.
Höjden på en verksamhets trösklar får stor betydelse för vilken respons människor är beredda att ge. Men inte alltid på det sätt vi spontant tänker oss. Låt oss tänka oss två kvällsöppna byggnader i storstadens gatuvimmel. Den ena är en kyrka med inbjudande skylt: ”Välkommen! Gratis entré! Här är alla jättesnälla. Både vi och Gud gillar dig precis som du är. Stig in så lovar vi att inte störa dig alls.” Den andra är en nattklubb med högt entrépris och en sur dörrvakt. Deras skylt har texten: ”Här säljer vi enbart drycker med avsevärda mängder gift. Som besökare löper du risken att utsättas för själsliga sår och våldsbrott. Innemiljön har mycket hög ljudvolym som ger hörselskador och gör det nästan omöjligt att samtala. Dryckerna som intas leder ofta till personlighetsförändringar, långvarigt missbruk och personlig misär. Vi lovar dessutom att i baren och på spelborden försöka skinna dig på så mycket pengar vi bara kan.” En av dessa två byggnader kommer att ha en lång kö utanför. Vilken?
Det märkliga i exemplet – och i verkligheten – är att det går att väcka ett intresse för nästan vad som helst, bara man är tillräckligt frimodig. Både destruktiva saker som i exemplet, men självfallet också för de som kan förmedla den skatt som är värd att leva och dö för.
Statistiken från hela världen är glasklar: bibeltroende församlingar och samfund med utmanande förkunnelse går framåt, de som hyvlar ner trösklar och gör sig ofarliga förlorar medlemmar. Jesus själv framstår på ytan som världens kanske sämste marknadsförare. Gång på gång kallar han människor, men är noga med att berätta om de mycket tuffa konsekvenserna av att följa honom. Det kan innebära att behöva ge bort allt man äger, inklusive sitt eget liv. Och likväl har han idag fler efterföljare i världen än någon annan.
I en av sina allra kortaste liknelser – den om pärlan – berättar Jesus att Guds rike är som när en köpman går och säljer allt han äger för att köpa en enda pärla. Det han ger upp är något väldigt stort, men det han vinner visar är något av ännu större värde.
Sådan är utmaningen även till Guds församling av idag. Vågar vi leva ut och förkunna evangeliet så utmanande och livsförvandlande som det faktiskt är? Eller kanske rättare sagt: vågar vi låta bli?”
Lämna ett svar