Återfödelsetanken dog visst ganska snabbt

Återfödelsetanken dog visst ganska snabbt

Julhelgen är en tid för andra ting än debatt och pennfäktande, så jag har med avsikt avstått från att skriva något om julaftonens debattartikel i SvD av biskop emeritus Bengt Wadensjö om reinkarnationstanken som ett moderiktigt förnyelsedrag för Kyrkan. Glädjande nog har istället andra tagit upp pennan under juldagarna. Det behövdes, kan man säga.

Jag vill inte framstå som överdrivet polemisk, men Wadensjös text om reinkarnation kan ha varit den sämsta debattartikel jag läst någonsin. Det brister på varje upptänkligt sätt: Dels gör han en fullständigt horribel bibelutläggning där han förklarar: “Det finns flera belägg i Nya testa­mentet som bara [min kursivering] kan tolkas som att Jesus räknade med reinkarnationen.” Påståendet är så dumt att det knappast ens förtjänar att bemötas. Även tolkningen av Johannes Döparens uppdrag, så som det förmedlas både profetiskt i GT och i evangelierna är så snedvriden att man misstänker att Wadensjö helt enkelt vantolkar med flit.

Dels missförstår han även fullständigt den verkliga innebörden i den reinkarnationstanke som är bärande inslag i hinduism och buddhism: återfödelsens kretslopp är inte alls något mysigt sätt att uppleva flera vinklingar av tillvaron. Det är en hemsk förbannelse, som människan bör göra allt för att bryta sig ur.

Och dels tycks Wadensjö helt ha missförstått Kyrkans uppdrag. Det är aldrig att känna med fingret hur många procent av befolkningen och följa de aktuella mer eller mindre genomtänkta tankeströmningar som går igenom samtidskulturen. Här finns det också anledning att ifrågasätta några av de tolkningar som Wadensjö gör av den nuvarande folkreligiositeten: En huvudorsak till att tron på reinkarnation och annat har ökat är ju att Kyrkan inte har förkunnat den tro hon är satt att förmedla, och därför lämnat fältet öppet för helt annat tankegods.

Slutligen är det naturligtvis också så att föreställningen om återfödelse står oerhört långt ifrån kristen tro. Det är därför också fullständigt orimligt för en kyrklig företrädare att torgföra den typen av trosåskådningar. Precis som när det gäller samhället i övrigt finns det en rimlig konsekvens när man lämnat grunden för den rörelse man tillhör: man frånsäger sig sitt ämbete. Det hade kanske varit det klädsammaste om Wandesjö gjort något i den stilen, hur mycket man nu kan göra i egenskap av emeritus.

Nåväl, samma tidning har däremot dagarna därefter fyllts av genomtänkt och tryggt kristet grundad argumentation, som passar väldigt mycket bättre in i juletid. (Nämnas i sammanhanget kan också Thomas Idergards ledartext från juldagen som understryker den kristna tron som en omistlig grund för den västerländska liberalismen, en text som också utmanar vår tids kultur till “en återupptäckt av de kristna rötterna”.)  Religionsfilosofen Johan Eddebo publicerade igår det självklara svaret “Reinkarnation är motsatsen till kristen tro”, och samma dag skriver biskop Martin Modéus ett osedvanligt tydligt avvisande av den fd medlemmen i biskopskollegiet under rubriken “En anpassad kristen tro blir bara odydlig”  Modéus skriver här bland annat: “Det kan verka generöst att inkorporera sådant som folk gillar i största allmänhet och kalla det kristet, men dessa trosföreställningar hör inte hemma i kristen tro. Om de skulle inkorporeras så skulle tron inte längre vara kristen.”

Ett självklart och nödvändigt svar som kanske både överraskar och gläder den som eventuellt tappat allt hopp om den Svenska Kyrkan. Inget ont som inte har något gott med sig, kanske man skulle summera saken.

Lämna ett svar