Tidigare i veckan blev jag kontaktad av SVT Debatt med förfrågan om jag ville delta i en debatt i ett ämne som jag varit med och debattera tidigare i andra sammanhang. Jodå, tider och stunder och ämnet verkade passa bra, så jag tackade preliminärt ja. Producenten sade namnet på någon ytterligare tänkt medverkande och dennes ingångsvinkel till frågan, och jag insåg då att det fanns en tydlig risk att diskussionen skulle få en helt snedvriden vinkel. Jag läste in mig på den tänkte motdebattörens argumentation och tyckte väl att det ändå fanns en god möjlighet att avfärda stickspåret och föra hem debatten till det den faktiskt skulle handla om, och stod för tillfället fast vid mitt jakande svar.
Dagen efter hörde dock redaktionen av sig och meddelade att de inte fick ihop den debatten utan satsade på andra ämnen denna vecka. Kanske insåg de svårigheten att få till ett vettigt program om debattörerna pratar om helt olika saker, kanske var det någon annan praktisk orsak. Men jag har funderat lite över saken. Just det sättet att bedriva debatt förekommer ju inte sällan – att en part helt enkelt struntar i den fråga saken faktiskt gäller och tar det retoriska greppet att vinkla om diskussionen till något helt annat. Orsaken brukar generellt vara att på detta sätt komma ur en diskussion där man upplever sig hamna i motvind, och istället vända motvinden åt andra hållet för att försöka få motparten att framstå i dålig dager.
Ett sådant retoriskt knep är ganska svårt att försvara sig mot, det vettigaste sättet är att strikt hålla sig till sakfrågan och relevanta argument. Tänk dig det vanliga exemplet “Har du slutat slå din fru?” Oavsett om man besvarar frågan med ett ja eller ett nej hamnar den svarande i en obehaglig position. Tricket ligger naturligtvis i att frågan innehåller en dold förutsättning – att man har slagit sin fru. För den som – förhoppningsvis – inte har ägnat sig åt sådan sysselsättning återstår därför att avslöja den felaktiga förutsättningen eller andra dimridåer som frågaren försöker lägga ut för att snärja den svarande.
Jesus själv är en mästare på att avslöja sådana här retoriska fällor som satts upp för att sätta motparten i en omöjlig retorisk situation. När han får frågan om man ska betala skatt till kejsaren eller inte inser alla att han satts i dilemmat att någon grupp kommer att bli ursinnig på honom vid både ett ja- och ett nejsvar. Han löser därför problematiken genom att svara “Ge åt kejsaren det som är kejsarens, och åt Gud det som är Guds”.
Och när Jesus får en annan liknande dilemmafråga betalar han istället tillbaka med samma mynt och frågar dem: “Kom Johannes dop från människor eller från Gud?” hittar de ingen väg att undvika att svara antingen ja eller nej, och vägrar därför svara, varpå Jesus enkelt konstaterar att då tänker inte heller han svara på deras fråga.
Att likt Jesus bestämma sig för att utmana och försöka avslöja retoriska knep och finter, eller att undvika en direkt frågeställning för att istället på på den viktigare sakfråga som ligger därbakom kan framstå som irriterande. Paulus ger oss också rådet att undvika diskussioner som bara förs för att förvränga argument eller skapa konstlade stridigheter. Så kanske var det lika bra att det inte blev någon tevedebatt denna gång. Vi får se om rätt förberett sammanhang uppstår någon annan gång.
Lämna ett svar