Jag är idag något alldeles fruktansvärt upprörd, ledsen och arg. Jag får lägga band på mig för att inte dra iväg i ordval som jag sen skulle ångra. Men den tog mig oerhört hårt, nyheten om pastorn (det känns plumpt att ens skriva ut hans namn) som inte bara föll för frestelsen att i ett svagt ögonblick svika sin fru och ge sig åt en annan kvinna, utan också gått ytterligare flera steg och med vett och vilja valt att fullfölja vägvalet, ända ner i avgrunden.
Jag är mycket medveten om att varje människa kan falla när karaktären är för svag, garden är nere och tillfället kommer. Det är inte det saken handlar om här. När ett sådant fall sker kan det därur också komma en nödvändig tid av självrannsakelse, omvändelse, avslöjande, försoning och upprättelse. Den kan ka kortare tid, den kan ta längre tid, men utan den finns bara en skada som aldrig får bli hel. Men när de första två stegen uteblir – vilket här tycks vara fallet av medierapporteringen att döma – utan pastorn väljer att leva länge i lögn och därefter definitivt bryta sitt förbund med sin hustru och familj och sticka utomlands med den nya kvinnan finns inget ljus i den här tunneln. Inget alls. Pastorns vägval får resultatet att förtroendet krossas för honom som person, make, far och församlingsledare – finns inget annat ord att beskriva detta än en djup, djup tragedi. Alla minnen blir solkade, allt det goda som pastorn gjort, sagt och varit faller under skuggan av lögn och svek.
Jag måste också säga att jag blir beklämd över vissa välmenande kristna kommentatorer som på i första hand vill peka på hur lätt det är att falla som kristen ledare och så vidare. Men i just den här stunden blir det fel fokus. Det blir ett sätt att på något sätt ursäkta eller släta över sveket och implicit eller explicit ursäkta gärningen och livsvalet, eller som jag sett att några skriver, önska pastorn välsignelse trots allt. Absolut, vi kan önska även den ondskefullaste ogärningsman Guds kärlek och väg. Men i det här fallet tycks det extremt uppenbart åt vilket håll vi bör rikta våra välmenande tankar. Det finns offer i form av fru och barn som just nu lider på ett sätt som knappast är möjligt för utomstående att greppa. Det finns offer i form av församlingsmedlemmar som känner sig svikna, bedragna. Men snälla ni, den som vill tänka en god tanke eller be en bön, välj gärna att rikta den omsorgen först och främst till dem som faktiskt behöver den och vill ta emot den. Det är där vår omsorg behövs just nu.
I den dagliga bibelläsningsplanen idag kom jag till förberedelsen inför det tillfälle då Mose ska ta emot de tio budorden på berget Sinai. Det är en intressant passage, där Gud först visar att detta är något mycket viktigt som nu ska ske. (Både det sjätte budordet och de övriga nio är som bekant bärande för hela vår civilisation.) Därför ber han först Mose att dra upp en gräns runt berget för att folket ska hålla sig på visst avstånd, och endast Mose själv ska gå upp på berget för att möte Gud – detta som ett slags markering av att Gud är helig och rättfärdig, medan vi människor dessvärre inte är det. Därför behövs buden som en insikt om vad vi behöver hålla för att leva ett lyckligt liv, trots att vi så ofta brister på olika sätt. Men när ett brott upptäcks, hos mig själv eller hos andra, får inte vår reaktion vara att det nog inte är så farligt med det. För då når vi aldrig fram till frihet och mognad.
Därför blir det en så tankeväckande illustration i slutet av 2 Mos 19, just när Mose är på väg upp på berget för att motta budorden, och det beskrivs nästan som att Gud plötsligt kommer på att han måste påminna Mose ytterligare en gång om att han måste se till att folket håller sig på avstånd. Och hur Mose, nästan oförstående tycks svara “Men Gud, hur tänkte du nu då?” Eller, mer ordagrant citerat: “Folket kan inte stiga upp på Sinai berg, ty du har själv varnat oss och sagt att jag skulle märka ut en gräns omkring berget och helga det.”
För Mose tycks det så självklart att det som Gud har sagt, det har han självfallet sett till att uppfylla. Det finns liksom ingen tvekan hos Mose, han säger inte “Jaja, det kan ju ingen människa hålla på och vara ordningsman överallt, det får man väl förstå att någon trampar över lite här och där, det är väl ingen större fara.” Samtidigt vet Mose själv alltför väl att han själv brutit mot ett mycket viktigt bud, när han tidigare slog ihjäl en egyptisk vakt. Men han använder inte den personliga erfarenheten till att ursäkta sig eller mena att det inte är så noga med Guds påbud. Han vet sin skuld, och ur den kommer en insikt om att han, jag, vi alla behöver ha moraliska gränser utritade för oss. Och det inte minst om – eller när – vi faller. För det är bara genom att inse budens giltighet och vår skuld som sann befrielse kan ske. Inte förr.
När Mose då ändå gör som Gud sagt, och än en gång går ner och påminner folket ytterligare en gång om gränsen som inte får överträdas, först då börjar Gud tala och ge mänskligheten de tio budorden.
The rest is history. Må Herren förbarma sig över oss alla.