Nostalgin och nutiden strålade samman på ovanligt starkt sätt i familjen Ewert i helgen här. Vi tog del av den första film som frun såg på bio, den första film jag såg på video, och det blev också lilla flickans första erfarenhet av förtvivlad sorg.
Vi tittade på E.T.
Varken jag eller frun hade sett filmen sen då i mitten av 80-talet, och visst lägger man märke till djupen i berättelser mer som vuxen. E.T. kan med fördel tolkas som en vacker kristocentrisk allegori om försonande död, där kärleken övervinner själva döden, längtan efter hemvist i en större värld och den gemenskap som fortsätter även när den älskade vännen lämnat den här världen. Både jag och de stora barnen upplevde det som en bibliskt färgad berättelse av den så långt jag känner till sekulariserade juden Spielberg.
Vi var däremot inte riktigt beredda på den förtvivlan som drabbade lillflickan vid insikten att rymdvarelsen nog skulle dö. Efter att ha gjutit nödvändig olja på känslovågorna och lugnat med att det kommer att gå bra till slut fick vi efteråt ett fint samtal i familjen om hur djup sorg bara kommer ur djup kärlek.
I upplevelsen av sorgen ser vi något av det sannaste i vår mänsklighet. Och det är ganska vackert i sig.
Lämna ett svar