Att som rätt otränad åka skidor i tre mil med två pojkar på 13 och knappt 12 är en rätt stor bedrift. Att se samma pojkar faktiskt också klara av kraftprovet i riktigt stökväder mellan Oxberg och Mora – med första halvan av loppet i nysnö, motvind och inget glid, samt andra halvan utan spår och inget fäste är nästan så att en annars tämligen ordvan pappa (som erbjöd chansen att bryta, men det blev det inget av med) blir så imponerad att han inte riktigt hittar tillräckliga ord.
Att Kortvasan “bara” är ett motionslopp utan segrare eller förlorare, och att vi tog rejält med tid på oss till mål förtar inget alls i prestationen. För själva grejen att ge sig på ett verkligt stort hinder, och sedan besegra det – det är något stort att bära med sig resten av livet.
Lämna ett svar