Ikväll är jag på resande fot. Har varit i riksdagen på rådsmöte för tankesmedjan Claphaminstitutet. Det är alltid inspirerande att samlas tillsammans och påminna oss om vårt angelägna uppdrag i det offentliga samtalet i Sverige. Kvällens huvudtalare var min namne Per Eriksson, nyligen avgången rektor för Lunds Universitet, som talade om att vara aktiv kristen och samtidigt högt uppsatt i den akademiska världen.
Att göra en historisk tillbakablick är ofta perspektivskapande. Per berättade om hur det fram till mitten av 1800-talet var ett krav på att man följde den augsbugska trosbekännelsen för att få verka som professor vid universitetet. Inte så att jag tycker att det skulle vara ett rimligt krav idag. Men steget därifrån till den verklighet där den numera avgångne rektorn i medierna beskrevs som högeligen olämplig för ett så högt ämbete i egenskap av troende kristen.
Men när människor får vara sådana de är, öppna, vänliga och professionella brukar de allra flesta, även militanta gudsförnekare inse att det faktiskt kan gå alldeles utmärkt med utövande och professionellt fungerande kristna i det offentliga rummet. Både på Lunds Universitet och på andra platser.
En motsvarande diskussion, om än på helt annan nivå, har sista veckan förts angående Frälsningsarméns möjligheter att besöka äldreboenden och sjunga de andliga sånger som de äldre med förväntan tassar ut till samlingssalen med sina rullatorer för att få lyssna till. Även här fick en övernitisk tjänsteman ett infall och skulle i öppenhetens namn kasta ut Frälsningsarmén. Tack och lov fanns en något mer mänsklig socialdemokratisk nämndordförande som kunde återkalla det märkliga beslutet.
Om jag skulle åteknyta till ett tidigare blogginlägg så är det är ingen psykisk sjukdom, det är ingen fobi att agera på de här nämnda sätten i mötet med helt vanlig kristen tro. Men det är uttryck för en märklig och för det öppna samhället också farlig fientlighet mot trosåskådningar som vissa sekulära tyckare bär på och försöker kleta på övriga samhället. Därför är det så angeläget att gensvara på utspel av det här underliga slaget, uppmärksamma felslutet och återföra en saklig, professionell nivå på saken, och på så vis förhoppningsvis också kunna förmå ansvariga att backa tillbaka det band som hamnat snett. På så vis kanske vi också kan mota Olle i grind, så att risken blir något mindre att det händer ingen i nästa läge.
Lämna ett svar