Idag fredag gör jag det sista inhoppet som ledarskribent i Världen Idag för den här gången. Den här gången sticker jag riktigt in huvudet i getingboet, och problematiserar ett ämne som i offentligheten fått karaktären som i princip oantastligt. Precis som förra fredagen väljer jag att angripa ett i det offentliga samtalet inmutat begrepp som likafullt saknar verklig bärighet. Den här gången handlar det om begreppet “aborträtten”.
Precis som i fallet “islamofobi” återkommer samma tema: man tar ett ord med stark värdeladdning och sätter ihop det med ett annat ord som man med kraft vill försvara. Fobi är det ingen som vill ha, medan ordvrängandet i dagens ämne tagit rakt motsatt riktning. För ingen av oss vill förneka andra deras självskrivna rättighet. Det snedvridna i just den här situationen är dock även här den faktiska verkligheten. För i realiteten finns det inget i lagtexten som ger stöd ått att tala om en oproblematisk “aborträtt”. Jag skriver:
“Abortlagen (1974:575) inleds: “Begär en kvinna att hennes havandeskap skall avbrytas, får abort utföras”. Detta “får” är inte någonstans, ens i Sveriges mycket liberala abortlag, uttryckt som en självskriven rättighet. Det är en möjlighet som det offentliga tillåter under vissa specifika omständigheter, vilka utvecklas senare i lagtexten.
Det finns dock en rättighet som lagen tydligt föreskriver för den kvinna som söker abort. Och det är rätten till stödsamtal. Den ansvarige för verksamheten “skall tillse” att kvinnan erbjuds stödsamtal. Denna plikt gäller både före en eventuell abort, och efter att en sådan har genomförts. Hur väl detta lagkrav efterlevs i praktiken är en fråga att undersöka i sig.
De här kraven på stödsamtal indikerar att lagstiftaren inte betraktar abort som något oproblematiskt, utan som ett psykiskt påfrestande ingrepp, som om det utförs ska omgärdas med speciellt stöd.”
Hela artikeln finns att läsa i papperstidningen eller via länk hos Världen Idag.
I den här typen av moraliska frågor brukar den sida som får sin sak prövad på det sätt jag försöker göra i dagens ledare ofta möta kritiken på ett av två sätt: antingen försöka tiga ihjäl den, eller också möta den med full kraft – dock sällan genom att bemöta argumenten i sak, utan oftare genom att angripa kritikern med personangrepp eller liknande. Många tycks dock ha märkt att den första strategin ofta fungerar allra bäst i de fall man har alltför lite på fötterna för att kunna bemöta en kritik. Vi får se vilken den fortsatta reaktionen blir.
Lämna ett svar