Min slutkrönika om Lewi Pethrus

Min slutkrönika om Lewi Pethrus

Jag har nu också fått se pappersutgåvan av tidningen “Arvet från Pethrus” som gick med Världen Idag i förra veckan. Jag har fått höra många glada tillrop från läsare, och passar på att lägga med min sluttext om de punkter där jag själv blev utmanad – och det kanske gäller även andra än jag – av att jobba med Pethrus liv och verk.

Så har Lewi Pethrus inspirerat mig

Att ha arbetat med den här bilagan har varit väldigt inspirerande – på flera plan. Som uppväxt och döpt i en av Sveriges pingstförsamlingar kände jag Lewi Pethrus som ett slags ikon inom rörelsen, en fadersgestalt man beundrade och höll högt, trots att jag själv knappt var född när Pethrus slutade sina dagar.

De senaste månaderna har jag plöjt mängder av material om och av store pingstledaren. Genom arbetet tycker jag mig ha kunnat se en positivt menad dubbelhet i Lewi Pethrus tjänst – något som jag tror kan vara till betydelse för individer och kristenhet idag.

Dels tänker jag på den frimodighet och initiativkraft som utmärkte Pethrus person. Han tvekade inte ett ögonblick på att en bibliskt grundad kristen tro är det svar som varje människa behöver. Han var fast rotad i sin egen och pingströrelsens identitet. Erfarenheten av att vara frälst och ha fått uppleva den Helige Andes gåvor var något som både han och rörelsen insåg kunde förvandla alla människor. Jag kan inte se Pethrus vision med pingströrelsen som annat än en kontinuerligt växande väckelse där fler och fler fick uppleva välsignelsen av att få möta Gud på djupet. Människorna skulle dras till Jesus inte trots att pingströrelsen var annorlunda, utan helt enkelt för att den var annorlunda.

I en tid som vår, när pastorer och samfundsledare hela tiden pressas av en kristendomsfientlig omvärld att anpassa sig till tidens ideal är det oerhört befriande att studera en ledare som aldrig bad om ursäkt för sin och sin rörelses existens. Lewi Pethrus förkunnade konsekvent att han företrädde ett annorlunda folk med en identitet som grundats i något mer beständigt än en föränderlig tidsanda. Lewi Pethrus var övertygad om att kristendomen och pingstväckelsen skulle övervinna alla prövningar och angrepp, om man bara höll fast genom stormen. Om vi ser ut över världen och ser den växande rörelse som pingstväckelsen idag är inser vi också att den inställningen varit helt riktig.

Det har också varit inspirerande att se den handlingskraft som innebar att närhelst Pethrus såg ett behov i kyrka och samhälle så kastade han sig med sin fulla kraft in i utmaningen. Och han gjorde det med den självklarhet den person äger som vet att uppdraget måste utföras och att kristenheten behöver komma med på tåget.

Det är den ena sidan av myntet. Den andra sidan av Lewi Pethrus handlar om det jag upplever som en genuint ödmjuk inställning till sin egen upphöjda roll i rörelsen. Flera gånger betonar han också de risker som alltid medföljer framgångar och tillväxt, och hur lätt dessa kan vändas i destruktiv maktutövning. Kanske var denna sida en följd av hans enkla uppväxt, kanske ett medfött personlighetsdrag. Eller kanske kom den via den insikt som följer av ett långt verksamt liv.

Det är fascinerande att när Lewi Pethrus nått 65 år och redan varit den informelle ledaren för pingströrelsen i fyra decennier hade han fortfarande flera av sina största projekt framför sig. Det är en uppmuntran för oss alla att kallelsen inte upphör när man passerat en viss ålder. Tvärtom kan den mognad och de insikter man förvärvat på ålderns höst vara till stor nytta i en tid som hyllar ungdomen och ögonblickets impuls.

Självfallet fanns det också områden där Lewi Pethrus kunde eller till och med borde ha agerat annorlunda. Som alla andra människor var även han ofullkomlig. Men på något vis lyckades Lewi Pethrus hålla den balans som dels öppnade för nya initiativ och förde utvecklingen framåt, men dels också höll samman rörelsen i tider av oro eller öppen konflikt.

För några år sedan hade jag förmånen att få göra en längre intervju med Sven Lidman jr strax innan han dog. Han såg det angeläget att sätta en slutpunkt för den strid när hans far så våldsamt drabbade samman med Lewi Pethrus. Sven jr sade då något som överraskade mig: ”Det var nödvändigt att Lewi Pethrus gick segrande ur striden. Om Pethrus hade varit mer av väckelseevangelist hade väckelsen nog varat längre, men den hade så småningom ebbat ut eller splittrats upp.”

Att hålla samman en ständigt växande rörelse på uppåt 100 000 medlemmar och samtidigt sjösätta alla de projekt Lewi Pethrus gjorde är något vi måste stå beundrande inför. Men världen år 2014 ser inte ut som för ett sekel sedan. Dagens och morgondagens ledare möter inte exakt samma utmaningar som Pethrus gjorde Men hans livsverk är en inspiration till oss alla som visar hur mycket Gud kan göra genom en enda människa som följer honom. Ingen av oss kan bära samma mantel som Lewi Pethrus. Men vi kan ta upp vår egen, sydd just för en tid som denna.

Lämna ett svar