Mot världen men för världen

Mot världen men för världen

Colson

Det finns ett antal personer som har betytt mycket för mig som inspiration och förebilder. Chuck Colson är en av dem. Som en kortkort sammanfattning var han en av president Nixons närmaste män som drogs med i fallet kring Watergate, men genomgick en radikal omvändelse i samband med sitt eget fall. Sedan dess vigde han sitt liv åt att förkunna en biblisk världsbild i samhället och – inte minst – i fängelsevärlden, där han själv suttit som skyldig. Han har skrivit flera böcker som jag har funnit otroligt välformulerade både ur apologetiskt och samhällsprofetiskt hänseende.

Colson är en stor förebild, inte minst genom sin starka integritet, där han flera gånger har ställts inför möjligheten att åter få olika typer av inflytande. Men vis av Watergate och hur makten korrumperade honom då, valde han ända fram till sin död för några år sedan att kliva av sådana uppdrag som boostade hans ego på ett sätt som han visste var skadligt för honom och för andra. Den moraliska styrkan är en oerhörd källa till inspiration, och borde vara en påminnelse för oss alla när jakten på bekräftelse och inflytande kan driva oss bort från både Gud och oss själva.

Då och då surfar jag in på Christianity Todays hemsida, och idag fick jag se en postum rubrik om Colson som fick mig att höja rejält på ögonbrynen: Chuck Colson Was Not a Culture Warrior – And anyway, he stopped “winning” his battles a long time ago. Jag klickade mig omedelbart in på texten för att undersöka vad detta nu kunde vara för nidartikel. Det var väl använd tid, jag rekommenderar dig att göra detsamma!

Jag fann nämligen till min glädje att detta var en både hedrande och välskriven text om Chuck Colsons erfarenhet att det inte var tider av yttre seger, när han förde Nixon till maktens centrum som var den bästa tiden för honom. Den verkliga framgången kom när han förlorade allt av politiskt inflytande och tvingades kasta sig på Gud.

Texten beskriver också en poäng som jag tror är mycket viktig: en del av Colsons storhet låg i att han inte var någon egentlig “culure warrior”. Ja, som nykristen kanske han gick in i en sådan identitet, att på olika sätt försöka slåss mot en gudlös samtid. Han fick då ett gott råd från en erfaren man, ett råd som jag tror att vi alla som vill förkunna och sprida en kristen världsbild kan ta till oss:

“The Christian, he said, is contra mundum pro mundo, “against the world for the world,” an elegant and accurate summation of evangelical engagement with a fallen order. The believer, and particularly the public-square witness, opposes evil, but does so not to defeat opponents or gobble up cultural territory. We are against the world out of love, seeking always to win lost friends to Christ and usher them into flourishing.”

Artikelförfattaren gör också en intressant sammankoppling av Chuck Colsons ideal med inställningen hos en annan av mina stora förebilder, William Wilberforce – att arbeta mot världen för att befria människorna i världen. När vi aktivt går emot vissa personer så gör vi det inte i syfte att besegra en motståndare, utan för att upprätta vår medmänniska.

Att konfrontera en sekulariserad kultur och människorna i den är inte att ställa sig emot dessa människor. Det är att se att det finns så mycket mer i människan än vad ryms inom den hedonistiska, självfixerade, materialistiska kultur vi byggt omkring oss. När Jesus uppmanar människorna att omvända sig så gör han det inte för att han kritiserar eller ser ner på dem; det är för att han vill lyfta människan upp ur det träsk hon hamnar i när hon blir utlämnad till enbart sig själv. Precis som på andra plan tror jag vi har allt att vinna på att i kommunikationen med vår samtid våga hålla fast vid en sådan inställning. Som det heter i ett talesätt: “Gud tar emot människan så som hon är. Men han älskar henne alldeles för mycket för att lämna henne i det tillståndet.”

Lämna ett svar