Klockan 17.05 den 11 december 2010 gick jag, min fru och våra fyra barn ut från Kulturhuset i Stockholm, ut på Drottninggatan, ner via Sergels Torg och vidare in i tunnelbanan. Jag minns tiden ganska precis, eftersom vi träffade en person fram till klockan 17. Vi lade inte märke till något speciellt alls på vår väg tillbaka till hotellet där vi bodde för en semesterhelg i huvudstaden.
Först senare på kvällen såg jag på nyheterna att Sveriges hittills enda (försök till) allvarligt menade terrordåd ägt rum bara hundratalet meter ifrån där vi var. Klockan 17.00 råkade Taimour Abdulwahabs bomb brisera av misstag inne i en gränd bredvid Drottninggatan. Och det är klart, någonstans skulle han ha gått om han haft bättre framgång i sitt syfte att massmörda julhandlare, Stockholmsbor och turister. Lämpligtvis då till en central plats där många människor finns i närheten. Och kanske just fem minuter senare.
Att ha varit så nära en eventuell katastrof är rätt svårt att förhålla sig till. Därför brukar jag nästan aldrig tänka på saken. Men ändå. I dagens fruktansvärda terrorangrepp mot en fransk satirtidning bubblar det upp till ytan, inte bara hos mig, utan hos många av oss som vill värna det öppna samhället.
Att jag förmodligen skulle ogilla det mesta av vad den här satirtidningen Charlie Hebdo saknar naturligtvis betydelse i sammanhanget. Jag är lika beredd att stå upp för dess rätt att publicera, och journalisternas eller tecknarnas rätt att provocera ändå. Det är just möjligheten att skriva och ge röst åt sådant som många ogillar som är själva poängen med yttrande- och tryckfriheten.
Det innebär naturligtvis inte att jag samtidigt skulle applådera deras metoder, eller för den delen, inte heller svenska provokatörer som Lars Vilks. Att provocera bör vara lagligt, men det innebär inte att det är en dygd.
En skarp, saklig och entydig kritik och ett lika kraftfullt motvärn mot den fanatiska islamism som vill ingjuta skräck och underkastelse i Mellanöstern, i Afrika och nu även i Europa måste i nuläget vara en självklarhet för varje öppet, demokratiskt samhälle. Jag har medvetet valt att inte ta del av speciellt många reaktioner på dagens terrordåd. Jag hyser nämligen en kanske inte helt ogrundad oro för att vissa opinionsbildare istället hemfaller till i sammanhanget fullständigt meningslösa resonemang kring ord som slutar på -fobi.
Det hat och den terror som dessa grupper vill sprida kan slå till när och var vi minst anar det. Ibland kan vi undgå det med en hårsmån; men ibland drabbar det till, hårt och skoningslöst. Det är mot dessa grupper som samhället behöver rikta sin helhjärtade avsky, helt oavsett om det finns andra, helt oskyldiga individer, som delar samma grundläggande tro. Men om jag delade samma trosåskådning som de mördare som slog till idag skulle det iallafall ligga mig nära till hands att helhjärtat visa mitt totala avståndstagande mot den grupp som utfört ett sådant dåd. Jag vet att samma inställning skulle gälla i princip alla kristna företrädare. Det är inte bara en opinionsyttring, utan isolerar också extremistgrupper och vrider det möjliga popularitetsvapnet ur deras händer. Jag tror det vore mycket gott för det svenska och europeiska samhället om något sådant skulle ske också bland de grupper det handlar om just nu.
