Nyandligt

Igår onsdag gick artikel nummer sex i min serie Nutidsmänniskan och religionerna, denna gång om nya religiösa rörelser på panteistisk grund. Jag dyker ner i såväl Hare Krishna som New Age och enskilda guruer, och gör ett försök till sammanfattande slutsats kring dessa rörelsers möjliga plats i samtiden, och då även vilket som kan vara att rimligt kristet förhållningssätt till dessa. Tyck gärna till i kommentarfältet; hoppas det inte ballat ur. Blir lite fundersam, det är uppåt hundra läsare här per dag, men klart svagare på diskussionsfronten än på min numera avsomnade Vem tänder stjärnorna-blogg. Men ta gärna upp ett samtal i god ton. Artikelns slut följer nedan, hela texten återfinns i papperseditionen av Världen Idag.

“…De rörelser som enas under en stark ledare har dock haft svårare att vinna anhängare i västvärlden med sin individualism och misstro mot auktoriteter. Trenden att var och en skapar sin egen andlighet går i samma linje som den ökade individualismen i resten av samhället, där vår kultur på flera områden bryter sig loss från sina bibliska grundvalar. Människor revolterar mot normer och traditioner och vill söka egna, alternativa vägar i såväl moral som andlighet.

Samtidigt är det ett hoppfullt tecken att en stor del av befolkningen upplever att ateismen inte håller som grund för tillvaron. Något mer måste till, men man önskar samtidigt hålla en personlig Gud på bekvämt avstånd. I mötet med nyandligheten finns åtminstone två utmaningarna för den kristne: Att möta dess ständigt undflyende sanningsanspråk med budskapet om Honom som sade sig vara vägen, sanningen, och livet. Och därtill att möta nyandlighetens kravlöshet med budskapet om en Gud som faktiskt utmanar oss och vår självcentrering, men som likväl kan ge det verkliga liv som människan på djupet söker.”