För några år sedan skrev jag en artikelserie i Dagen om stress och utbrändhet. Vi layoutade den lite spännande så att den första texten lades ut i ett mönster som såg ut som fast forward-knappen på en bandspelare (finns sådana fortfarande?), och handlade om när livet går för fort. Därefter kom texten som såg ut som paus-symbolen om när man går in i väggen, och därefter den sista texten i form av play-symbolen, om hur man kan hitta rätt livstempo igen.
De där artiklarna blev rätt lyckade tycker jag nog. Den skojigaste episoden kring den serien var nog när jag stötte på vår lokale kyrkoherde och nämnde att jag jobbade med en sådan serie och just hade läst Owe Wikströms “Långsamhetens lov”, och frågade om han möjligen hade läst den. “Jodå, men jag var så stressad när jag gjorde det så jag kommer inte ihåg något av den!” Så det kan gå…
Nu när svallvågorna lagt sig efter valrörelsen och istället ersatts med frågetecken och förhandlingar bakom lyckta dörrar befinner jag själv mig i lite pausläge. Inte så att jag gått in i väggen, men just den här veckan har jag en nästan tom agenda och hinner därför komma ikapp med diverse administrativa göromål och annat som blivit liggande under året. Just såhär i skrivande stund vet jag inte heller riktigt vad jag kommer att lägga störst engagemang på och arbeta med under den närmaste tiden på medellång och ännu längre sikt. Det finns flera olika tänkbara vägar, men ingen som öppnat sig tydligt. Så du som ber får gärna ta med det som böneämne att jag ska få gå den väg som blir bäst. Nästa vecka hoppas jag att saker ska kunna bli något klarare. Men jag önskar att Gud ska vara den som lyser upp vägen när den väl ska vandras.
Och så kan jag under tiden ta lite extra tid att läsa och skriva en del på andra, kommande projekt. Men tills vidare i ganska maklig takt.
Lämna ett svar