För några år sedan fick jag göra det som med stor sannolikhet blev den sista intervjun med Sven Lidman jr, som ville sätta slutpunkt för den uppslitande Lidmanstriden som åsamkade stora sår i den svenska pingströrelsen. Jag åkte och träffade den åldrade redaktören i hans arbetsrum i Lidhult (därav namnet) utanför Nässjö, där familjen länge haft sitt sommarboende. Någon månad efter intervjun avled Lidman, och det kändes på något sätt värdigt att få vara med i den slutsummeringen av en mans livsberättelse.
I fredags fick jag en lite liknande känsla, fast på ett annat, större plan. Jag hade då förmånen att besöka 93-åriga Nina Lagergren, yngre syster till Raoul Wallenberg. I sitt hem i Djursholm fick jag förmånen att sitta ner och samtala med henne som en del i ett projekt som jag just nu arbetar intensivt med på temat antisemitism, denna ondskefulla och gåtfulla kraft i samhället. (Närmare info om hur detta kommer att publiceras kommer på andra sidan årsskiftet.) Den vänliga lilla tanten hade klätt upp sig, och jag själv hade varit förståndig nog att också klä mig lite ordentligt inför det speciella mötet.
Men det var naturligtvis fascinerande att komma så nära den svenska historiens kanske största hjälteinsats. Att få bli förevisad medaljer, hedersbetygelser och andra officiella utmärkelser med Barack Obamas och andra höga dignitärers underskrifter som Raoul Wallenberg tilldelats postumt. Att få höra om hur Nina med sin äldre bror gick på en biofilm om en fiktiv hjälte som räddade utsatta människor, och hur den filmen blev en del av det som väckte hans engagemang för de utsatta judarna. Att höra henne berätta om sista gången hon träffade sin bror i livet, när han var på väg ner till Budapest för att rädda tusentals judar undan Förintelsen och samtidigt passade på att hälsa på henne och hennes make som under kriget var utsänd som svensk diplomat i själva Berlin.
Det var en märklig upplevelse som kommer att ta lite tid att lägga sig till ro. Ibland kommer man lite närmare historiens vingslag än annars. Men vi vet inte vilka tillfällen vi själva kommer att få att vara med och forma historien. Så mycket viktigare då att ha modet att faktiskt ta möjligheten när den bjuds.