Skeptikerglas på för Lindenfors som historiker

Skeptikerglas på för Lindenfors som historiker

B53G1M Nerd glasses cutout isolated on white background

Den engagerade sekulärhumanisten Patrik Lindenfors och jag har bytt böcker med varandra. Jag har fått hans senaste, och han har fått min. Nu är Patrik en avsevärt flinkare läsare än jag och har redan studerat Sherlockboken och skrivit en utvärdering på sin hemsida. [EDIT: Ursäkta, missade länk, kommer här.] Det är imponerande snabbt jobbat. Något som däremot inte imponerar lika mycket är det historiska resonemanget.

För det första gör Patrik Lindenfors en något märklig parallell till att det finns andra skönlitterära böcker som gör ett klent försvar för det kristna budskapet. Problemet är förstås att orsaken till att denna bok är så illa skriven tycks vara att den är författad av en ateist som vill ge ett förnedrande porträtt av kristna. Exakt varför ett sådant exempel används för att belysa min Sherlockbok är något oklart, för att uttrycka mig försiktigt.

Nåväl, vi kan väl ursäkta det draget som ett olycksfall i arbetet.  Värre är det med Patrik Lindenfors försöker ta plats i historikerskrået. Hans eget expertområde är evolutionsbiologi, och jag skulle vara försiktig med att avge alltför ämnesspecifik kritik inom det fackområdet. Inte minst när jag ser hur svajigt det blir när Lindenfors trampar in på ett ämnesområde som inte är hans.

Huvudkritiken mot den utredning som Sherlock och de övriga personerna i boken utför tycks vara att det viktigaste källmaterialet är samlat i – hör och häpna: ”en bok. En bok som blivit nedkopierad genom många århundraden av partiska kopierare och som är skriven av partiska författare som inte själva var ögonvittnen. En bok som innehåller många uppenbara tillägg och direkta påhitt.”

Angreppen är svepande, osakliga och direkt ovetenskapliga. Jag ber att få återkomma senare med ett mer utvecklat blogginlägg om historiskt källmaterial. Men det kan bara kort sägas att grunden för all historisk forskning är att sammanställa de bästa berättande källorna. I det här fallet råkar dessa källor ha samlats i – låtom oss återigen höra och häpna – en bok. Även den kritiken kan vi nog barmhärtigt lägga åt sidan.

Jag noterar dock en intressant detalj i den här sågningen av Sherlocks utredningsarbete: (Själva boken sågas egentligen inte; Patrik Lindenfors tycks uppleva boken i sig som välskriven, ett omdöme jag tar emot med tacksamhet.) Trots att han med tämligen nedlåtande ord underkänner vår vän detektivens metoder, så ifrågasätter Lindenfors samtidigt inte en enda av de historiska faktauppgifter som jag bygger resonemanget på! Det tyder på att sakframställningen i den här undersökningen nog håller ganska bra.

Däremot vill han slå gärna ner på smådetaljer som tas upp i bisatser eller fotnoter. Exakt hur många källor som Bart Ehrman (kritisk forskare som förnekar uppståndelsen) nämner om korsfästelsen är en ytterst perifer detalj. Vad gäller själva sakupplysningen slår dock Ehrman fast tydligt på sin blogg: “The crucifixion of Jesus by the Romans is one of the most secure facts we have about his life.”

Vem som gjorde exakt vad efter att ha upptäckt den tomma graven är inte heller det ett problem – skillnaderna evangelierna emellan är tvärtom något som Sherlock och hans ciceron i boken lyfter fram som alldeles utmärkt ur källkritiskt perspektiv. Det visar nämligen att källorna är oberoende och inte bara avskrivna från en enda källa, vilket är värdefullt för en historiker.

Lindenfors ger sig också ut i spekulationer kring att vittnen kan glömma, inbilla sig och få förvirrade intryck av en händelse. Inget av detta är något jag förnekar i boken. Sherlock tar tvärtom just sådana överväganden på största allvar, för att kunna avgöra vilka upplevelser man kan lita på och vilka vi bör förkasta. Lindenfors gör också en poäng av att även andra religiösa ledares anhängare anser sig ha bevittnat mirakler, och lyfter fram det vanliga exemplet Sai Baba. Jag är ganska övertygad om att både Sherlock, jag själv och de allra flesta av Sai Babas tidigare anhängare i efterhand avvisar dessa händelser som mirakler. Det är också det vi fick se ett utdrag ur i SVT-serien ”Den enda sanna vägen”, där en tidigare hängiven lärjunge efteråt helt avvisar Sai Baba som mirakelgörande Mästare, då hans intentioner visade sig vara allt annat än andliga.

I fallet Jesus var förloppet dock ett helt annat. Här lämnade ingen av vittnena tron, utan var tvärtom så starkt överlåtna vittnen till uppståndelsen att samtliga var villiga att gå igenom lidande och död för den bekännelsen. Det säger något om styrkan i en människas övertygelse.

Patrik Lindenfors föreslår att läsaren av denna bok bör ha skeptikerglasögonen på sig genom hela läsningen. Intressant nog är det också just det greppet jag själv använt genom att ta en i grunden hyperskeptisk granskare som Sherlock Holmes till hjälp för att undersöka detta märkliga fall. Den fråga jag försöker besvara är alltså inte hur en redan övertygad kristen skulle hantera mysteriet med den tomma graven, utan hur en brutalt ärlig sanningssökande skulle angripa fallet.

Den som vill läsa kommande historievetenskapliga redogörelser från en evolutionsbiolog som Lindenfors torde däremot ha god nytta av väl slipade skeptikerglas.

Lämna ett svar