Passar på att skicka med kort reflektion från trettondagsaftons nattvardsgudstjänst idag, som ägde rum för att det helt enkelt samtidigt råkade vara söndag, tillika den första i månaden, då vi normalt brukar fira nattvard i vår församling Kungsportskyrkan.
Under förberedelsen inför nattvardsstunden råkade jag titta ner på mina fötter, och upptäckte till min – åtminstone lilla – förskräckelse att jag glömt sätta på mig finskorna, och satt iförd tämligen lortiga vardagsskor. Usch, tänkte ryggmärgen innan tankarna hann passera hjärnan, det passar sig ju inte att gå fram till nattvard i så smutsiga skor.
Men sen hann tanken passera både hjärnan och hjärtat, och jag insåg med ens att det är just oss som kommer med smutsiga skor, eller för den delen smutsiga tankar, ord och gärningar som nattvarden är till för. Den är till för oss som inser att vi inte är så prydliga som vi gärna skulle önska att vi var, eller kanske rättare: så prydliga som vi önskar att andra trodde att vi var.
Guds välsignelser uppskattas mest av oss som inser att vi inte är präktiga nog att ha förtjänat dem. Det var för oss som Jesus föddes, dog och uppstod. Det gjorde han för att uppsöka, rena och upprätta oss människor som vet att vi är alltför ofullkomliga i oss själva. Av den orsaken kan vi på själva trettondagen slå följe med de vise männen och ge Jesus inte bara våra gåvor utan också vår tillbedjan. För det är han värd.
Lämna ett svar