Det räcker att vara utomlands i några dagar för att åtminstone för ett ögonblick glömma bort klimatet i Sverige. Och då menar jag inte det meteorologiska dito, utan mer det kulturella. Det är först när man återvänder hem som man slås av hur oerhört speciell samhällets kultur är i vårt land.
Då menar jag inte enbart den skillnad man ser i kristna traditioners roll i samhället. I Tyskland var det gudstjänster och musikprogram som lyfte fram påskens budskap på teve under hela påskhelgen, men också en rejäl nyhetsrapportering från korsvandringar och passionsspel över landet. Hur ofta förekommer sådant i svenska medier, annat än möjligen som pikant exotiskt inslag?
Nu är jag naturligtvis inte så naiv att jag tror mig kunna sammanfatta ett helt lands kulturella klimat på några dagars besök. Men skillnaden mellan Sverige och närliggande västerländska demokratier är ändå ganska häpnadsväckande, det är enkelt att konstatera. Men man märker ofta inte skillnader mellan länder eller tidsepoker förrän man faktiskt vågar titta på sig själv utifrån. Och då blir det tydligt att många i Sverige – även i kristna medier – verkar oerhört engagerade av att i görligaste mån försöka ducka undan och inte framstå som aparta i det enorma sekulära trycket i framförallt frågan om sexualetik. Samtidigt tycks det i många andra länder och samfund finnas en mycket större trygghet i att det kristna budskapet och dess ställningstaganden, och i övertygelsen att det finns långt fler och kanske också relevantare frågor att lyfta än den som sekulära opinionsbildare lägger en sådan väldig tonvikt vid.
Det är knappast rimligt att ett sekulärt samhälle ska sätta hela agendan för vilka frågor kristna ska diskutera internt, och inte heller vilka ståndpunkter kristna bör ha för att accepteras av den omkringliggande kulturen. Ända sedan Romarrikets dagar har den kristna rörelsen kännetecknats av att den varit en motkraft mot den omkringliggande kulturen, och det var också något av det som gav rörelsen dess framgångar.
Ytterligare tecken på Sveriges annorlundaskap har vi sett när vi har betraktat på våra nära grannar den senaste veckan. I Norge går debatten hög kring regeringen Solbergs önskan om att införa söndagsöppet. Men införandet av söndagsöppet går trögt. Ingen vill nämligen ha det – inte folket, inte handeln, inte facket och inte heller Socialdemokraterna! I Tyskland var det för övrigt en självklarhet att alla butiker var stängda på långfredagen och påskdagen, som ju är en söndag.
I England höll premiärminister Cameron i sitt påsktal med något slags självklarhet fast att Storbritannien är och förblir ett kristet land.
Tänk er för ett ögonblick om svenska politiker, svenska opinionsbildare skulle uttrycka detsamma som ledande statsmän och opinionsbildare i våra närmaste grannländer gör.
Inte alldeles lätt, inte sant? Även kristna företrädare skulle dra sig mycket för att ens viska tankar som de ovan nämnda. Så frågan är: hur blev det såhär? Hur blev vårt land ett så oerhört annorlunda exempel jämfört med nästan alla andra länder? Och är vi dömda att leva kvar i den identiteten för alltid? Mitt svar är: nej. Det postsekulära samhälle vi idag befinner oss i ropar på rötter, på riktlinjer för att kunna hålla oss fast, för att kunna navigera i tillvaron.
Jag tror att sådana hållbara rötter och riktlinjer finns. Det som behövs är att kommunicera dem.
Lämna ett svar