Idag hade jag en ledare i Världen Idag där jag tog fasta på att den nu högintensiva konflikten i Gaza inte alls – som vissa kommentatorer avväpnande påstår – en svår konflikt. Åtminstone moraliskt sett, sällan har en konflikt haft en så tydlig moralisk dimension.
En av orsakerna till att intresset för Andra Världskriget hålls så ständigt levande i vår kultur, och en stark orsak till att nya böcker och filmer på temat hela tiden kan fortsätta produceras är att dramaturgin är såpass enkel. En tydligt ond part : Nazistyskland, och en som tar det moraliska ansvaret att kämpa ner denna ondska: de västliga allierade. (När det gäller östfronten blir situationen genast krångligare, varför det heller inte kommer speciellt många filmer om Röda Arméns kamp mot Hitlers Wehrmacht.)
När det gäller mellanösternkonflikten finns det gott om tyckare – framförallt på vänsterkanten – som uppfattar Israel som den starkare parten (vilket definitivt inte är en självklar slutsats för ett litet land instängt mitt ibland fientliga stater, så som Israel haft det från dag ett av sin existens). När den bedömningen är gjord blir dessa personer sedan på något vis moraliskt låsta, och förmår inte lägga det moraliska ansvaret på den part man bedömer som svagast. Men en part som aktivt uppmanar till folkmord, etnisk rensning, utplånande av demokrati och mänskliga rättigheter, samt medvetet dödande av civila kan omöjligt betraktas som annat än moraliskt helt och fullt skyldig. Och det är här vi har Hamas. Jag skriver bland annat följande:
“För på ett moraliskt plan är detta en mycket enkel konflikt. Vi har en demokrati, vars judiska befolkning genom årtusendena har utsatts för exempellösa förföljelser, men som sedan 1948 har en egen stat där de vill få leva i trygghet inom säkra gränser. Mot denna demokrati – med alla brister som demokratier vanligen har – står den islamistiska terroristgruppen Hamas. Den är motståndare till demokrati och mänskliga rättigheter, och vägrar erkänna Israels rätt att finnas. Hamas uttalar öppet sin avsikt att bekämpa staten med våld, och avvisar alla diplomatiska lösningar som är annat än tillfälliga avbrott på vägen mot målet att helt utplåna Israel.
Från den smala landremsa som Hamas kontrollerar har de under lång tid beskjutit israeliska städer, med målet att döda maximalt antal civila. Precis som varje annan stat skulle göra har Israel nu slagit tillbaka, i avsikt att en gång för alla stoppa denna beskjutning. Hamas har dock valt att avsiktligt placera sina raketer och avskjutningsramper bland privatbostäder och sjukhus. Som demokrati väljer Israel då att uttryckligen ombe alla civila att ta skydd innan de slår ut dessa militära mål.
Dessa sakuppgifter är i stort sett oomstridda. Nästan var och en som inte drivs av politisk eller religiös extremism medger också att denna konflikt har en tydlig moralisk slagsida. Eller – som DN:s ledare uttryckte saken tydligt i måndags: “Assymmetrin är total”.”
Trots detta finns det gott om privatpersoner, opinionsbildare och massmedier som har väldigt svårt med att göra en sund moralisk bedömning. Ständigt går de i fällan “verkar starkast=Hin Onde”. När jag gjorde research inför den här artikeln såg jag en intervju med en norsk läkare vid namn Mads Gilbert på plats i Gaza, och med en kraftfull kritik mot Israels påstådda ondska . Men det var liksom något som verkade misstänkt bekant i hans beskrivning, och vår vän Google blev en god hjälp på traven. Då bekräftades misstanken att Gilbert är allt annat än en neutral observatör. Även vid tidigare väpnade konflikter i Gaza har han rest ner och sagt samma sak till medier. Gilbert är aktiv i det revolutionära socialistpartiet Rött, har tagit tydlig ställning mot Israel, och har till och med uttalat stöd för 11 september-attackerna 2001. Mads Gilbert är en extremist, och bör väl rimligen då också behandlas som en sådan.
Något positivt är att ledarsidor som DN och även Stefan Löfven uttryckt sig visserligen diplomatiskt, men ändå med en självklar poäng att Israel har rätt att försvara sig mot den ständiga beskjutning de utsätts för av Hamas. Det beklagliga är förstås att även så inlindade formuleringar som Stefan Löfvéns den gångna helgen gav upphov till så extremt hatiska reaktioner att de så kallade antirastisterna på vänsterkanten borde ta till sin allra största visselpipa. Men så har inte alls skett – åtminstone inte i rätt riktning. Eva Franchell lägger skulden för de grava antisemitismen inte på de rasistiska skribenterna utan på – Löfvén själv! Eftersom han varit barnslig nog att lägga skulden på Hamas…! Rasism är tydligen fullt legitim, så länge den kommer från vänster eller åtminstone från någon kraft som den sidan vill bejaka.
Men om vi tittar på våra vanliga, mer närliggande och mindre allvarliga konflikter vet vi att försoning inte kommer förrän en skuld helt avtäcks. Innan nåden kan komma fram måste först sanningen förkunnas: Hamas är en av världens farligaste terroriströrelser som inte bryr sig om vare sig judars eller arabers liv, utan bara om deras egna extremistiska mål. Det är inte det palestinska folket som är en fiende att bekämpa, det är Hamas och deras ideologi som är problemet. Först om och när den palestinska befolkningen i Gaza på egen hand eller med hjälp utifrån lyckas få ett ledarskap med en annan ideologi finns möjlighet en gemensam strävan efter varaktig fred
Lämna ett svar