Vi har ett spel som heter True or false, och som vi ibland brukar spela i familjen. Spelet utgörs av en spelplan och ett antal kort med mer eller mindre halsbrytande påståenden som man ska gissa huruvida de är sanna eller falska. Det brukar bjuda på en hel del nöje.
Själva poängen med spelet är just att varje påstående är antingen sant eller falskt. Om så inte vore, skulle hela poängen med spelet upphöra. Om spelplanen istället skulle ha utgjorts av en nutida postmodernistisk tolkningsram som avfärdar alla skarpa ställningstaganden (sådana ställningstaganden som avfärdar skarpa ställningstaganden naturligtvis undantagna) hade spelet varit omöjligt att genomföra.
Svenska Dagbladet har idag en understreckare av Jenny Maria Nilsson som inledningsvis tycks lovande i sin ambition att lyfta fram två samtida filosofer som vill sätta en slutpunkt för postmodernismen. Jag har själv i Vem tänder stjärnorna? använt samma liknelse med att möta en ideologi som beter sig ungefär som när man försöker brottas med en ål, då i relation till panteismen. Tyvärr försvinner Nilssons liknelse snart in i en dimma som inte är stort mycket klarare än postmodernismen – antingen på grund av att hon själv inte blir riktigt distinkt, eller också på grund av att de postmodernismkritiska filosofer hon lutar sig mot inte förmår skapa ett riktigt hållbart alternativ till det postmodernistiska gungfly där ingen vet om det finns någon tuva som håller att trampa på.
Varje människa lever dock sitt liv som att sanning existerar, att tillvaron faktiskt i någon mån kan beskrivas som ett True or false-spel. Exakt var sanningen ligger är varje situaion eller fråga är självfallet inte alltid enkelt – eller ens möjligt. Men ingen av oss går ändå till cancerläkaren i övertygelsen om att provsvaren saknar betydelse. Begrepp som sanning och osanning, rätt och fel har en verklig relevans, och vi vet alla om det.
Det är kanske inte oväntat att det är svårt att hitta en hållbar filosofisk grundval i ett sekulärt tänkande som har övergett en kristen hållning där världen är rationell eftersom den är skapad av en rationell Gud. Det verkligt allvarliga är när ett sådant tänkande också får spridning på den arena som allra tydligast skulle slå vakt om sanningsanspåk, nämligen kyrkan. Det är också därför det är av allra yppersta vikt att kyrkan upprätthåller sin kallelse att förkunna honom som själv sade sig vara Vägen, Sanningen och Livet – i bestämd form. Om Jesus faktiskt var den Sanning han gjorde anspråk på att vara är det också vårt uppdrag att förmedla de sanningar han förkunnade, inte minst i en tid där själva sanningsbegreppet intensivt ifrågasätts.
Den gånga helgen hade vi kongress för vårt samfund Evangeliska Frikyrkan, detta år hos oss i Kungsporten i Huskvarna. Vi tog beslut om en ny uppdragsbeskrivning för vårt samfund. Den beskrivningen var mycket bra, det var bara en detalj i en förklarande text om kyrkans uppdrag i samhället som jag tyckte kunde kompletteras och förtydligas. I det sammanhanget. Jag gjorde ett kort inlägg i debatten om vikten av att kyrkan också tar sitt uppdrag att vara en profetisk röst i samhället, som vågar säga det ett omkringliggande samhälle håller för öronen när de hör, men som likafullt är just det som samtiden behöver. Jag lutade mig då mot ett bibelord som vi just läst i bibelläsningsplanen Anta Utmaningen. Det är just när profeten Samuel påbörjar sin tjänst, i slutet av domartiden, ett sammanhang som jag berörde i föregående bloggpost. I det sammanhanget, när situationen var verkligt mörk, ond och våldsam, får vi i 1 Sam 3:1 en ledtråd till vad som kan ha varit en starkt bidragande orsak till det allvarliga läget: “Herrens ord var sällsynt vid den tiden, och profetsyner var inte vanliga.”
Det är när en kultur förlorar kontakten med sina rötter, med sanningens grundvalar, som stadgan förloras och utvecklingen riskerar att barka iväg åt vilket håll som helst. Så jag håller med ovan nämnda understreckare om att postmodernismen nog har löpt sitt lopp och slutat i tomma intet. Hur långt vi har tillbaka till trygg mark igen vet vi inte. Men det är i den riktningen vi behöver röra oss.
Lämna ett svar