På söndag ska jag vara med om något stort. Ett av de band jag har följt sedan unga år, och som jag fått allt större beundran för med åren är U2. Nu är jag naturligtvis inte speciellt ensam om att beundra just detta band, som med fog kan kallas världens största. Precis som så många andra har jag fått ut mycket av den äkthet och det djup som förmedlas i bandets texter, men också av den rättframma kristna bekännelse som inte minst Bono representerar.
Nu på söndag ska jag för första gången ta möjligheten att se dem live i Globen. Det finns säkert mycket jag skulle kunna säga om den upplevelsen i efterhand, men jag tänkte dela en detalj som vittnar om just den här förmågan att gå djupare och innerligare. Vill du göra så att du bara slänger ett kort öga på omslaget till bandets senaste album “Songs of Innocence” här nedanför, så möts vi åter lite därunder. Okej? Varsågod.
Klarade du att ta bara en kort titt? Utmärkt. Det är en ganska speciell bild, inte sant? När jag först såg bilden i frimärksformat noterade jag naken hud och närhet, och försköt därefter ytterligare tankar på omslagsbilden. Vi lever ju i en ganska märklig tid där det offentliga rummet sexualiseras, och nästan utan att reflektera över saken förutsatte jag nog att någon utomstående fotograf valt en sådan vinkling på bilden. Och förresten – detsamma tänkte kanske även du?
Nåväl, jag för min del var inte intresserad av att inkludera ett sådant intryck i kontakten med U2:s musik, och valde – kanske omedvetet – att inte fundera något vidare över omslaget utan istället fokusera på musiken, diskussionen kring hur den lanserades, et cetera.
Jag ägnade inte den här omslagsbilden någon ytterligare tanke förrän jag för några dagar sedan läste en text om bandets turné och därmed också om albumet. Och då bröt plötsligt informationen om bilden fram, utan att jag var riktigt förberedd på den. Och den tog tag lite grann.
Bilden på de två männen i bar överkropp är nämligen inte alls sexuell till sin natur. Fotot visar U2:s trummis Larry Mullen som håller om sin 18-årige son Elvis.
Och då får bildspråket en helt annan innebörd. Inte sant? Det som vid en hastig första anblick tycktes signalera den nutida ideologi som enbart handlar om kropp och personlig tillfredsställelse, den kultur där den enda form av kärlek som kan tänkas är den erotiska. Men när vi förstår bildens verkliga motiv inser vi hur den istället blir ett uttryck för den kärlek som Bibeln uttrycker, den utgivande, beskyddande kärleken som på grekiska kallas agape. När den formen av osjälvisk kärlek finns med blir närhet till verklig intimitet. I en sådan kärlek berättar de nakna överkropparna inte om den märkliga, själlösa centrering på det kroppsliga som ligger över hela vår kultur och gör människan mer djurisk än mänsklig. Nakenheten vittnar här istället om sårbarhet, ömtålighet och en vilja att orubbligt använda sin styrka för att skydda sin medmänniska och sitt barn.
På sonens nakna bröst hänger så också symbolen för det tillfälle i historien då Han som själv ägde all makt i universum lät sig själv kläs av, skändas och dödas, och därigenom offra sitt eget liv för varje människa, i varje tid och varje kultur. Det är kärlek, i dess största mått.
Med det perspektivet får vi det fulla budskapet i bilden. Och med den vetskapen kan vi se och ta in den i dess verkliga sammanhang. Därför lägger jag in bilden att betraktas en gång till.
Oh can’t you see what love has done?
Oh can’t you see what love has done?
Oh can’t you see what love has done?
What it’s done to me?
“Window in the Skies” U2
Lämna ett svar