Sen lördag kväll och jag varvar ner efter aftonens avsnitt av Sherlock. Känner mig intellektuellt stimulerad och upprymd. Nejdå, det är inte så att jag plötsligt börjat bli begiven på kriminalserier, blod och död. Men jag har ända sedan jag som kanske fjorton-femtonåring lånade The memoirs of Sherlock Holmes (har glömt bort den svenska titeln) på biblioteket hemma i Tollarp suttit fast i fascination för den socialt inkompetente men intelligensmässigt briljante problemlösaren Sherlock Holmes.
På något år plöjde jag igenom hela Conan Doyles produktion om detektiven på Baker Street 221B (även om gatan i verkligheten inte går så långt som till nummer 221), och minns att jag en period brukade göra något taffliga försök att tillämpa hans metoder när jag under några veckor hade PRAO på Stadsingenjörskontoret och travade runt i bostadsområden och kollade tomtgränser, och under tiden försökte lista ut vilka sorters människor som bodde i de intilliggande husen.
Nå, man växer upp och får andra intressen. Men jag har i smyg fortsatt odla denna faiblesse. (Initierade läsare har också noterat hur jag flera gånger dragit paralleller till exempel ur Holmes-berättelser). Besviken har jag åsett både en och två och tre filmatiserade versioner som alla lett till besvikelse över hur filmskaparna inte lyckats fånga den känsla i persongallerier och händelseförlopp som de klassiska historierna. Tills jag såg första avsnittet av den nutida serien Sherlock. I Benedict Cumberbatch och episodernas innehåll har seriens skapare lyckats återföda det förra sekelskiftets detektiv på ett trovärdigt sätt i vårt nya årtusende.
Roligast för oss Holmes-nördar i kvällens avsnitt: att kommissarie Lestrade på ögonblicket lyckades gissa helt korrekt tillvägagångssätt såsom brottet utspelade sig i förlagan The sign of four – en slutsats som i just den här berättelsen dock var fullständigt fel. Vänligt av seriens skapare att då och då lägga in sådana små inslag som går andra tittare förbi, men som roar fansen.
Nu är då John efter kvällens avsnitt gift, och Sherlock har på något vis lyckats trassla sig igenom ett som väntat synnerligen spretigt bröllopstal. Men jag noterade att manusförfattarna tog tillvara en formulering som Holmes yttrar precis i slutet av Sign of four när han möts av beskedet att Watson och miss Morstan ämnade ingå äktenskap, som markerar att han inte tror på vare sig äktenskap eller kärlek: “But love is an emotional thing, and whatever is emotional is opposed to that true cold reason which I place above all things. I should never marry myself, lest I bias my judgment.”
Måhända slutsatsen var den rätta för Sherlock Holmes själv. Men för oss andra är det den allra största tilfredsställelse att det mest fulländade förnuft ändå ter sig ganska tunt som livsnäring, när det inte sammanvigs med de två ting som äktenskapet bygger på: kärlek och överlåtelse. Men tillsammans – och endast tillsammans – med dessa kan ett väl fungerande förnuft vara av verkligt fullt värde.
Och en sådan tretvinnad tråd brister inte så lätt.
Lämna ett svar