Sep 21

Sista resan

dsc_0012

Det är en märklig känsla, det där när man inser att det här är sista gången man gör en sak. Idag har vår familj varit på begravning och tagit farväl av en man i vår närhet som fick sluta sina dagar alltför tidigt. Döden är en svår och ond fiende att möta. Den är så definitiv. Ändå hyser jag samma tro och hopp att det finns en hamn på andra sidan, någon som väntar på oss där.

Jag har samtidigt funderat en del kring hur man kommer att förhålla sig när man står inför fullbordat faktum och inser att det aldrig kommer någon mer gång efter den här. Kanske kommer det att kännas starkare, kanske sorgligare. Kanske både och.

Men även här i det friska, pågående livet finns det tillfällen där man – förstås på ett mycket mindre allvarligt plan – känner en viss bävan inför insikten att detta är sista gången jag upplever detta. Första gången jag upplevde den känslan på allvar var när vi fick vårt sista barn för snart åtta år sedan, och hade beslutat att vi inte skulle ha fler. En sista gång kan man bara uppleva en enda gång. Det ligger därför något speciellt över sådana stunder.

Det var därför med viss tvekan som jag till slut tryckte på playknappen härom dagen för att lyssna till den allra sista utgivna låten med Kent. Och jo, Silver och för övrigt även de övriga tre nya låtarna som medföljde Eskilstunagruppens Best of-samling är bra. Inte överfantastiska, men inte heller svaga. Men det är ett definitivt steg när man på ett visst område plötsligt inte längre har något framför sig, bara minnen bakåt. Det finns bara ett tillfälle som blir den första gången man får den sista låten från det band som mer än något annat har löpt parallellt genom mitt vuxna liv.

För oj, vad tiden har gått. Och oj, vilken stark roll Kent under åren har fått spela för många, inklusive undertecknad. Det var ganska nära att vi körde 747 som utgångsmusik på vår vigsel. Jag hade lyckats mixa ihop en version på kassett som funkade. Men sen fick vi vad som väl bäst beskrivs som ett anfall av förstånd och valde ett annat instrumentalt stycke istället. För det finns ett svårtillgängligt drag i Joakim Bergs texter som gör att de nästan alltid skaver lite i högtidliga eller glädjefyllda sammanhang. Det är symptomatiskt att den enda Kentlåt som slagit riktig brett är singelbaksidan Utan dina andetag som sticker ut som ganska annorlunda i sin helgjutna hängivenhet. (Jo, visst är det så att även Sverige har använts i många sammanhang, men i de sammanhangen verkar man på något sätt låtsas som att svärtan och ironin i texten inte finns där.)

Det kommer säkerligen aldrig mer att finnas något annat kulturellt uttryck som följer mig på samma sätt som Kent gjort. Jag är alldeles för vuxen för att snappa upp och följa något nytt tilltal från dess linda. Jag har också haft den goda slumpen att vara några år yngre än bandmedlemmarna. Det är alltid en större utmaning att på djupet ta till sig budskapet från dem som är yngre än en själv. De som är något äldre har upplevt mer och det är därför lättare att känna delaktighet i det man vill förmedla.

Ett tecken på en riktigt god kulturskapare är när man lyckas förmedla något som bejakar och förstärker lyssnaren eller betraktarens egen upplevelse av tillvaron. Just detta är den stora styrkan i Kents musik, det som gör bandet närmast oöverträffat som skildrare av det postmoderna Sverige där Gud och auktoriteter har slängts överbord, och där människan är utlämnad åt sin egen ensamhet. Joakim Bergs texter säger inte för litet, men inte heller för mycket. Jag har använt dem i föreläsningar, böcker och det lutar åt att en strof från hans penna också får inleda det som en dag förhoppningsvis ska bli min doktorsavhandling.

Det kanske märkligaste med Kent är att de har fortsatt utvecklas även efter fem, sex, sju skivor och fortsätta vara lika fullt ut relevanta hela vägen in i mål. Det är förstås alldeles rätt att Kent begraver sig själva i och med den här turnén. Det sista albumet Då som nu för alltid från i våras tillhör bandets svagaste. Men i övrigt har de lyckats hålla inspirationen vid liv och därtill kunna mogna tillsammans med sina lyssnare.

Just dessa dagar har jag hängt på låset och lyckats skaffa en biljett till premiären på avslutningsturnén i Linköping på fredag. Det blir på något sätt en säck som knyts ihop. Det känns som evigheter sedan när jag och min kompis Markus satt hemma i hans lägenhet på Vasavägen i samma stad och lyssnade på Kents första platta och försökte lista ut vem Frank (killen som fått ge namn åt sista spåret på debutskivan) kan ha varit, och vad den blanka danken i handen egentligen kan ha haft för roll. Det var på Kårhuset i Linköping jag första gången hörde bandet live, och det är i samma stad jag på fredag upplever min sjätte konsert med dem.

Talet sex symboliserar också i bibliskt symbolspråk något ofullbordat. Så även om allt är över när Den sista sången (som jag vågar mig på en gissning blir det allra sista extranumret på repertoaren) har spelats, så sträcker sig Kents musik hela tiden efter något större, något mer fullkomligt i den trasiga tillvaro som det moderna sekulariserade Sverige utgör.

Jag ska inte på så här kort plats försöka sammanfatta Kents budskap eller rada upp citat som kan illustrera deras tilltal, kanske blir det möjlighet att göra det i andra sammanhang i framtiden. Den som vill ta del av en fylligare analys rekommenderas att försöka få tag i det nummer av tidskriften NOD från 2005 där jag för ett längre resonemang om bandets budskap fram tills då. Men bara som hopknytning vill jag citera några strofer från Falska profeter, näst sista spåret på det sista albumet, som jag tycker fångar väldigt väl den här spänningen mellan vår förment frigjorda men samtidigt ack så utsatta tid, och den längtan efter något varaktigt, något djupare som Joakim Berg ständigt återkommer till och i något slags frustration sträcker sig emot trots samtidens ifrågasättanden och förytliganden. (Därför censurerar jag heller inte bort svordomen i sista strofen.)

Gallergrindar slår igen
Murar av betong växer omkring oss
Graffiti & affischer, Peace & Love bredvid
nazismen några könsord lite religion

Vi värnar om vår tryckfrihet vi älskar
våran valfrihet

Vi tar oss friheten a
tt hylla toleransen men vi pekar
våra anklagande fingrar

Mot allt som inte passar in här

Och även självvald ensamhet förändras när
åren går till en annan sorts ensamhet

Det bästa i mitt liv kan varken

lånas eller köpas eller säljas

Det bästa i mitt liv måste jag våga ge

Först då är det förtjänat

Förtjänar jag dig?

Tror du att jag pratar om förenklad
mytologiserad kärlek?

Nej nej

Jag pratar om gemenskap, förståelse,
solidaritet & vänskap

Så jävla dum är jag

På fredagen går sista resan för mig. Därefter sträcker vi oss vidare. Vissa av oss gör det trosvisst, andra med de längtande men samtidigt reserverade ord som Kent uttryckete i Svarta linjer från bandets främsta platta Röd.

Vita linjer
(Tänk dig för, tänk dig alltid för)
I en tunnel ser jag ljus
(Tänk dig för, tänk på vad du gör)
Vita linjer
(Allt har ett pris, tänk dig alltid för)
Som ett spikrakt spår mot Gud
(Tänk dig för, tänk dig alltid för)
Om man tror på sånt

Sep 13

Därför ser du mig inte i teve ikväll!

Om det har varit lite stiltje här på bloggen i halvannan vecka, så är det för att det har varit allt annat än stiltje i övrigt. Många texter och andra uppdrag. Allt givande och inspirerande, men ganska tidskrävande. Det har kretsat en del kring död och liv sista tiden, inte minst då det i söndags var exakt 15 år sedan 11 september-dåden, och jag var dessutom inbjuden att predika i en kyrka just på temat död och liv.

Jag skrev i fredags en ledartext om de mörka, mörka planerna för världsherravälde som jihadistiska grupper lagt fram, och som fick sin första stora skjuts i och med attackerna på World Trade Center. Texten som har blivit mycket delad tar upp den remarkabla skillnaden mellan terroristerna som gav sig ut att döda så många som möjligt, och hjärtat hos dem på marken och på det fjärde planet som samlades under bönen Fader Vår innan passagerarna gjorde sitt försök att ta över planet från terroristerna. De misslyckades att rädda sig själva, men de räddade många andra, och det gjordes efter bönen ”Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”.

Döden vill kasta sin skugga över världen, det är alldeles tydligt. Men Jesu uppståndelse är det avgörande tecknet på att livet till slut kommer att stå med den stora segern. Den insikten kan få stå som överskrift över vår fortsatta väg genom livet.

Så går vi då över till pålysningar: Ikväll blir det så lite spännande teve – nya säsongen av dejtingprogrammet Tro, hopp och kärlek. Förra gången serien gick var det med ett djup och med äkta exempel på ett kristet liv och synsätt på relationer och äktenskap. För den som undrar över vilka som kan tänkas vara med i programmet den här gången kan jag meddela att undertecknad inte är en av dem.

Föga förvånande, tycker du kanske, eftersom jag är tryggt och lyckligt gift sedan 1999. Icke så, tyckte programmakarna. För några månader sedan fick jag nämligen ett av de mer överraskande mejl jag har fått i mitt liv. Så udda faktiskt att jag både sparade det och besvarade det. Så här löd det:

”Hej Per!

Tro hopp och kärlek är ett TV program där präster, diakoner och pastorer hittar kärleken. Jag kontaktar dig för att du verkar vara en härlig person som har en av våra deltagares stora intressen gemensamt, dvs mat och dryck.

Hon heter [NN] och är en glad och öppen livsnjutare.

Vill du ta chansen att dejta henne och vara med om ett äventyr? 

Ser fram mot att höra från dig!”

Undertecknat en medarbetare på produktionsbolaget. Sedärja, tänker man förstås. Jag vet inte riktigt hur de letade fram min mejladress, om det var via hemsida eller sociala medier eller annan väg. Men var de än har letat torde det framgå med önskvärd tydlighet att jag redan har en fru och därför kanske inte passar alldeles perfekt för att ge mig ut på just den här typen av äventyr. Även om jag är en härlig person med intresse för mat och dryck. (Om det är en korrekt beskrivning av mig kan kanske i sig diskuteras, men det var ju trevligt att produktionsbolaget var redo att avge ett sådant omdöme, utan att först ens veta mitt civilstånd.)

Jag svarade därför med illa dold syrlighet att detta nog inte var en särskilt bra idé. Och nej, de svarade inte.

Men se gärna programmet ändå, det kan vara nog så sevärt och lockande även utan bigamisten Ewert.

 

Sep 01

Grå eller färgglad moral?

Kanske läste du min ledartext i måndagens Världen Idag om världens tidigare våldsammaste stad, mexikanska Ciudad Juárez, på gränsen till USA. Jag använde den som exempel på en stad som hanterat en långt mycket svårare situation än den bilbränningsraid som pågått under sommaren i Sverige: ”Bilbränder och upplopp är allvarliga brott, men också symptom på en mer djupliggande kris, dock i huvudsak ingen ekonomisk sådan. Det finns betydligt fattigare och mer utsatta människor som aldrig skulle komma på tanken att krossa en bilruta, hälla in bensin och tända på. Krisen är värderingsmässig, och kan bara lösas med en moralisk respons.”

Ett område som jag inte fick utrymme att utveckla i text eller bild i artikeln är den kulturella död som ondskans grepp medför, och den blomstring som kommer när rättfärdighet får råda. Men två bilder från National Geographics reportage uttrycker det ganska väl. Den första är från den allra våldsammaste tiden 2010, där varje hem var ett fort och inget annat, och den andra bilden är från de senaste åren, när medborgarna åter har börjat våga sätta lysa upp och färglägga sin tillvaro och sina hus. Moral är inget färglöst, det är tvärtom en helt grundläggande grund för att våga och kunna sätta färg på livet.

cdjuarez6778.adapt.1900.1 cdjuarez8388_150117_1191.adapt.1900.1

I övrigt i det alldeles vardagliga Forserum känns det uppmuntrande att ha fått hem en ny sändning ”Vem tänder stjärnorna?”. Förlaget har nu beställt ytterliger en nytryckning, jag tror det är femte tryckningen. Det är förstås en stor glädje att projektet har fallit så väl ut, inte minst eftersom början blev så knölig där mitt ursprungliga utgivare hastigt och mindre lustigt gick i konkurs två veckor efter releasen. Men när livet har tagit tillräckligt många underliga svängar lär man sig på något vis leva med osäkerhet, och boken har ju fått ett gott mottagande bland olika grupper och enskilda läsare, och då blir det en ännu mer uppmuntrande känsla över det när vägen har slingrat sig i olika riktningar under resans lopp.

Aug 25

”Till vem skulle vi gå?” i TV-version

Jag har tyvärr missat både att titta själv och att pålysa, men jag nåddes nyss av informationen att föreläsningsversionen av min bok ”Till vem skulle vi gå?” just dessa dagar sänds somn serie i Kanal 10. Den version som sänds är samma serie som redan finns på DVD via Norea Sverige med mycket vältecknade illustrationer. Kan varmt rekommenderas, om så bara för teckningarna! Boken som utgör förlaga till föreläsningsserien finns fortfarande att beställa via förlaget eller här i webshopen. Jag har även några DVD-serier tillhands om någon är intresserad, skicka i så fall en mejlförfrågan.

I samma sammanhang som boken har jag nu i augusti försökt börja komma igång på allvar med mitt doktorandprojekt om drivkrafterna bakom Sveriges sekulariseringsprocess. Forskning är ingen dagsländesyssla, så räkna med att det kommer att dröja ett bra tag innan jag har något att presentera från det spåret. Kanske det kommer någon vetenskaplig artikel i ärendet, men slutresultatet lär förstås dröja ett antal år innan det når dagens ljus, om Herren dröjer och jag får leva.

Aug 15

Appendix om hatet mot de redan hatade

I dagens ledare skriver jag om vikten av att kunna framföra relevant kritik, samtidigt som man använder ett språkbruk som inte provocerar bara för sakens skull, samtidigt som man måste vara beredd att också själv tåla en kritisk granskning.

Jag skriver: ”I en öppen demokrati ska varje religion och ideologi kunna ta en saklig kritik, ja, det är till och med tillåtet att fälla dumdristiga eller direkt felaktiga omdömen utan att behöva frukta för våldsdåd från dem som eventuellt upplever sig kränkta. Men det är lika rimligt att alla grupper i samhället väljer att också behandla andra med samma respekt som man själv önskar få. Jesus själv var ett lysande exempel på en man där hård kritik och djupaste kärlek gick hand i hand. Honom skulle alla grupper i samhället göra väl i att lära av.”

I texten fick jag bara rum med relationen kristendom-islam. Men de senaste dagarna har samtidigt bjudit på en annan dimension som tyvärr inte fick plats i dagens ledartext, men som jag vill passa på att belysa här. Det arabisk-muslimska kravet på att den judiska staten ska utplånas, och om den inte kan utplånas, så ska omvärlden iallafall tvingas acceptera kraven på att landet ska osynliggöras, dess invånare förminskas, ignoreras och behandlas såsom icke mänskliga.

Bilderna från Rio-OS på den egyptiske judobrottaren som begår det olympiska majestätsbrottet att vägra hälsa på sin judiske motståndare säger mer än tusen ord, och som någon har skrivit: Den uttrycker ett helt århundrade av mellanösternkonflikt i en enda bild.

Som om inte detta gravt osportsliga uppträdande vore nog, har den åtföljts av flera andra fall där idrottare eller ledare har agerat mot judiska tävlande på ett sätt som väcker tankarna till mellanstadieskolgårdens mobbningssituationer när ingen vuxen ser. Eller 1930-talets Tyskland. Där alla såg. Och i den här judomatchen, inför världens tevekameror, så ser alla.

Aporopå Tyskland förresten, så återberättar Lotta Lundberg i en kulturkrönika i Svenska Dagbladet den iskalla responsen som den judiske filmregissören Claude Lanzmann – mannen bakom filmverket Shoah som beskriver Förintelsen – hur han som nutida gäst på ett av Berlins flottaste hotell plötsligt inte kunde hitta sitt eget land på telefonlistan i sitt hotellrum:

”På listan med landsnummer som ligger på de flesta hotellrum finns inte Israel. Sverige, Ukraina, Saudiarabien, Irland och Iran – alla de andra numren finns där. Men till Israel kan man inte ringa direkt från Kempinski.

Han talar med receptionisten – själv jude- som djupt beklagar och meddelar att det stör och upprör de arabiska gästerna och därför har hotelledningen beordrat nya listor. Utan Israel.”

Precis samma attityd genomförd i praktiken, i just den stad som orkestrerade historiens största brott.

Har 1900-talets historia lärt oss någonting över huvud taget? Världen tycks under alla omständigheter ha lärt sig själv att tiga inför hatet mot de redan hatade. Man skäms – å allas vägnar.

 

Aug 10

Håll emot i sidvinden!

Jag har denna månad för första gången dragit in TV3 i mitt hus. Jag har egentligen ingen lust alls att ha den och andra kanaler som följer med paketet, men när nu sommar-OS har blivit utsålt till marknadskrafterna har jag (med starkt bifall från mina pojkar) skaffat ett paket där TV3 ingår. Dock är jag väldigt nöjd med att ha hittat ett abonnemang som gör att jag kan kravla mig ur de här extrakanalerna sedan i höst så vi slipper ha dem på längre sikt.

De olympiska spelen har varit en högtidsupplevelse för mig så länge jag minns. Jag har vaga minnen från Pär Arvidsson och Bengt Barons segrar i Moskva 1980 och korta ögonblick från friidrottsarenan, och från Los Angeles 1984 och framåt försökte jag göra allt jag kunde för att följa tävlingarna, som av longitudinella skäl ofta utspelat sig på timmar när man normalt inte är vaken i Sverige.

Inför årets spel i Rio skrev jag en betraktelse över fuskandets och ärlighetens roll i idrotten i måndagens ledartext. ”Den ateistiske filosofen Torbjörn Tännsjö har argumenterat för att alla borde få dopa sig helt fritt, vilket han menar vore mest öppet och rättvist. Men han missar poängen med idrott. Sann idrott är något mer än att ta till alla medel för att pressa fram en guldmedalj. Det är också ett sätt att utmana sig själv och sin kropp på ett sätt som vi mår bra av på både kort och längre sikt. Den som underkastar sig hård träning och sedan i hederlig kamp lyckas tillkämpa sig segern kan också känna en livslång stolthet över sin guldmedalj.”

I anslutning till OS kommer jag i år också att tänka på en parallell till det övriga samhället. Vinden spelar en stor roll i flera grenar. När friidrotten nu kör igång räknas inga rekord vid medvind på mer än 2 sekundmeter. Då gör vinden för stor del av jobbet. I segling blir det ännu tydligare; där är det vinden som ger hela kraften att färdas framåt. Igår vad vindarna i vattnen utanför Rio så svaga att det var en utmaning för skepparna att komma framåt med sina båtar.

Men vinden kan också vara ett hinder. Första dagen i roddstadion var sidvindarna nästan ohanterliga. Sveriges kvinnliga deltagare hade så svårt att parera i sidvinden att hon inte förmådde hålla sin bana, och den lilla smala roddbåten började till och med ta in vatten, och hennes försöksheat misslyckades rejält. (Sedan revanscherade hon sig i uppsamlingsheatet och kvartsfinalen och gjorde en mycket starkare insats där blåsten inte var lika hård.)

Det man kunde se bland de roddare som lyckades i blåsten var att de hela tiden tycktes ro helt snett. Men det gjorde de inte. Deras kurs var alldeles rak, men på grund av den kraftiga sidvinden tvingades de hålla emot med alla krafter mot den kraftiga sidvinden. För blotta ögat såg de ut att ro helt snett, men i verkligheten var det de som höll kursen. De som däremot trodde sig ro rakt framåt drev snabbt iväg i fel riktning.

Detta är en påminnelse för oss. Vi lever i en tid med extremt stark klulturell sidvind som hela tiden vill driva individer, kyrka och samhället som helhet i en sekulär, individualistisk riktning. Det enda sättet att hålla kursen rak i en sådan miljö är – precis som på roddstadion – att hålla emot och ställa in siktet i en riktning som tycks gå snett, men som i själva verket blir det enda möjliga sättet att hålla emot och fortsätta på vår väg fram mot målet. De som obekymrat och utan tanke på sidvinden bara rullar framåt i tron att man är på rätt väg blir däremot lurad och blåst iväg i en riktning man inte alls hade tänkt sig.

Låt oss därför ta ett mer bestämt tag i årorna och ta ut siktet mot målet och hålla emot de kastvindar som kan dra oss på villovägar och till slut sänka vår bräckliga farkost. Tack och lov har vi också en Styrman med på färden. Låt oss lyssna till Hans röst, den leder oss på vägen.

Aug 02

Kortsiktig triumf eller varaktig seger?

Det har varit tunnare med blogginlägg nu under slutet av juli månad. Dels har vi haft Oasmötet i Jönköping, där jag och min fru varit i involverade i den lokala ledningsgruppen. Det har varit fantastiskt givande, men såpass späckat att kroppen sade stopp och skickade mig i sängs med feber i två dygn. Utöver mötet som sådant hade jag i år också förmånen att hålla två seminarier om hur vi kan dela det glada budskapet om Uppståndelsen. En lite slitig, men väldigt välsignad vecka.

Parallellt har världen fortsatt vara omskakande – på flera sätt. För mig har partipolitiken normalt legat en bit ner i prioritetslistan, jag har lagt mitt huvudsakliga engagemang på andra områden. Men ändå var det naturligtvis väldigt omskakande att Kristdemokraternas partiledare valde att i vårt land som är världens mest extrema exempel på sekularisering och invididualism gå med i detta lands viktigaste opinionsyttring för en ännu mer extrem positionering i den riktningen, med specifikt fokus på relationer och sexualitet. Hon angav glatt i pressen att andra tidigare gått somn privatpersoner, men ”Nu kan vi göra det som parti, det känns roligt.” Låt mig vara ovanligt tydlig här: Hon må representera vem som behagar låta sig representeras i ett sådant uttalande, men hon har inte något mandat att göra det för ett helt parti och dess medlemmar. Vi är väldigt många som inte vill liera oss med de extrema krafter som ryms i detta demonstrationståg. Hon må representera sig själv, men hon representerar definitivt inte mig.

Foto: Olav HoltenFoto: Olav HoltenFoto: Olav Holten

(Bilderna är från Stockholm Prides hemsida, man får därmed anta att dessa är några av de inslag som arrangörerna gärna vill lyfta fram som positiva exempel. Vad andra anser lämnas fritt för tolkning.)

Det är smärtsamt när en ledare, ett projekt eller en organisation som man känt stor samhörighet med drar iväg i helt motsatt riktning. Många av de svenskkyrkliga besökarna på Oasmötet känner samma sak, och man tvingas navigera mellan valet att lämna eller stanna och klara av oppositionens motvind i vetskap att någon behöver hålla fast vid den grund som en gång blivit lagd. Ta gärna del av mötena från Oasveckan på TV2020, inte minst Hans Weichbrodts inspirerande predikan på sista kvällsmötet just om hur vi kan fullgöra vårt uppdrag i svåra tider när båede omständigheter och människor går snett och förlorar siktet. Det kristdemokratiska (!) magasinet PolEtiks senaste ledare gör en ärlig och sund analys av vad Pride egentligen förkunnat för budskap genom åren, samtidigt som problematiserande röster har tystats. Tidningen summerar: ”Därför är det djupt oroväckande att en sorts självcensur har uppstått som följd av en ensidig kultur. I dag är tydligen det förnämsta uttrycket för att man står upp för människovärdet, att delta i Pride. Inget samhälle mår bra av en så snäv syn. Särskilt inte ett som vill hylla mångfalden.”

Vilken riktning det kristdemokratiska partiet ska gå nu när detta definitiva steg är taget återstår nu att se.

I det perspektivet blev det en parallell som kanske kan väcka en lite strimma hopp i den ledarartikel jag skrev före Oas men som publicerades igår, om Pyrrhussegrar från den gamle fältherren Pyrrhos själv, via Andra världskriget, medborgarrättskämpen Rosa Parks och fram till nutiden:

”Ingen av oss vet exakt hur våra dagar slutar. Kanske lämnar vi det här livet under hedrande omständigheter, kanske obemärkt. Vissa går över gränsen i smärta, andra i stillhet och ro. Det vi däremot kan påverka är hur vi förvaltar vårt pund innan det är tid att lämna det här livet. Pyrrhos hårdhänta hädanfärd påminner oss att det inte är de kortvariga segrarna eller förlusterna som eftervärlden minns, utan det samlade resultatet. Därför gör vi väl i att ta vara på den tid vi får och kunna avsluta våra dagar med samma ord som aposteln Paulus: ‘Jag har kämpat den goda kampen. Jag har fullbordat mitt lopp. Jag har bevarat tron.'”

Det är ofta inte de som går den enkla och breda vägen och får tumme upp från samhällets starkaste röster som i efterhand beskrivs som historiens stora segrare, utan de som ofta i skymundan har hållit fast vid sin kallelse och levt sitt liv för de svagaste och för ett syfte högre än sig själv. inte många ledare slutar väl, har någon sagt. Låt oss ödmjukt söka en livsväg där vi kan sluta vårt uppdrag och med frimodighet instämma i Paulus ord här ovan. Då vinner vi segrar som varar också när mediestrålkastarna för länge sedan har slocknat.

Jul 22

Gubbröra

Gubbröra är såvitt jag minns en klassisk svensk sommarrätt. I år serveras dock rätten mer bokstavligt på den internationella scenen. Det är nästan kusligt hur samtidigt åtminstone tre herrar konkurrerar om medieutrymmet, men ofta tycks drivna av samma motiv och tillvägagångssätt. Deras gemensamma slogan kan i internationell version utläsas: ”Make X great again!” Men deras agerande väcker minnet av mörka skuggor från historien.

I politisk konst får man nog ändå hålla de två från vår hemisfär som skickligare. Men både Putins och Erdogans sätt att kväsa opposition och stänga ute förment farliga utländska influenser är djupt obehagliga. Det har sannerligen inte varit brist på internationellt material att skriva ledartexter om denna sommar. Igår skrev jag på Världen Idags ledarsida om Putinregimens nya lag som i princip gör all missionerande och evangeliserande verksamhet förbjuden utanför kyrkporten. Religionsfriheten i Ryssland bär därmed numera flera likheter med sovjettiden. Det är en utveckling som gått i tangentens riktning, men det är ändå beklagligt att se att en sådan inskränkande lag nu blivit verklighet.

Samtidigt följer Erdogan efter Putins mönster av att när ett läge uppstår flytta fram sina positioner så långt och så snabbt att omvärlden visserligen kan protestera, men likväl ställs inför fullbordat faktum. De utrensningar som han nu genomfört så ruskigt geschwint efter ett av historiens troligtvis sämst planerade statskuppsförsök är inte exakt likadana som Stalins på 30-talet; man får anta att den turkiske ledaren inte följer sin mustaschprydde föregångares exempel att låta arkebusera alla verkliga eller inbillade oppositionella som rensas ut. Men talet om hemliga konspirationer ledda av tidigare vapendragare i fjärran land leder förstås osökt tankarna till dåtidens trotskistjakt omstöpt i 2000-talstappning.

Och den tredje gubben i röran som i natt höll sitt tal som nyutsedd republikansk presidentkandidat, efter att dagen innan ha tagit till det ovanliga kampanjdraget att i praktiken försöka avskaffa NATO ska vi bara inte tala om. Så låt oss därför för ögonblicket undvika att tala om honom.

Låt oss istället be och arbeta så länge dagen råder Som Jesus sa: Natten kommer, då ingen kan arbeta. Må vi medan tid är göra allt vi kan för att verka för sanning och rättfärdighet. Och kanske också en smula ödmjukhet, den egenskap som nog tycks allra mest bristfällig i den internationella gubbröran av idag.

Jul 09

Almedalen – Viskningar och rop

Då är jag hemma igen och pustar ut efter mitt livs första besök i Almedalen. Det har varit intensivt med två egna seminarier för Claphaminstitutet om USA-valet och om utsatta kristna på svenska asylboenden, båda på skeppet Elidas däck, och båda blev både välbesökta och engagerande. Filmerna från seminarierna kommer inom kort.

Clapham på Elida 2016

(Foto: Karin Nytomt, Elida)

Själv deltog jag i ytterligare två seminariepaneler som från helt olika vinklar försökte analysera den miljö som uppstått i nutidens sekulära Sverige, ett idéhistoriskt hos tidningen Inblick om västerlandets traditionellt kristna och nutida sekulära arv, och ett hos Dagen om den sexualiserade miljö som förändrat synen på relationer och sexualitet i dagens Sverige.

Allt detta var väldigt givande, och det fanns mycket mer som jag hade önskat hinna vara med på. Men parallellt med alla de angelägna föredrag och seminarier som pågick under veckan blev jag aningen överraskad av den mingelkultur och nattliv som kännetecknade veckan, och inte minst kvällspressens rapportering av veckan. Vem minglade med vem, vilka kläder hade man, et cetera. Den sidan av Almedalsveckan påminde mer om en årsranson av kändisfester, snarare än en kraftsamling i syfte att hantera dagens brännande samhällsutmaningar. Det är en sida som jag måste medge att jag har lite svårare för.

Mitt i detta myller tog vi en välgörande mellandag med familjen där vi åkte över till Fårö, där jag kunde besöka Ingmar Bergmans grav och också den raukmiljiö där den så välkända schackscenen i Det sjunde inseglet spelades in. Det låg en stillhet och en skönhet över den där karga miljön som en vilsam motvikt till bullret inne i Visby. Det gav också en påminnelse som jag tror är ganska sund av att även om vi människor skrålar på som om döden inte fanns, så har livet ändå en slutpunkt. Det gäller att ta vara på det så länge vi har det.

DSC_0098

Under Claphaminstitutets sista seminarium uppstod en annan situation som kändes som att den indikerade lite samma sak. På Elidas skepp höll vi seminarium där syrianen Robert Halef och syrisk-ortodoxe Josef Aslan förklarade för Migrationsverkets operative chef vilken desperat situation de kristna i Mellanöstern flyr från, och hur svårt dessa människor upplever tillvaron när de sedan kommer till ett förment öppet land som Sverige, men ändå utsätts för samma typ av förföljelse även i vårt land.

Samtidigt som detta seminarium av stort allvar pågick, stördes stämningen kring båten av ett tilltagande oväsen från strandpromenaden bortanför. Av flaggorna framgick snart att det var en demonstration på gång, och inte vilken som helst. Jag visste inte att organisationer hade tillstånd att ordna demonstrationståg under Almedalsveckan, men för ett Pridetåg fanns det uppenbarligen plats. Så samtidigt som människor blottade sin verklighet och försökte beskriva sin situation av hur kristna förföljs och dödas för sin tro tjoade och tjimmade Pridedemonstranterna nedanför på och tog över mycket av det offentliga rummet, tydligen utan att reflektera över att seminarier med allvarligt budskap pågick några meter ifrån dem. Exakt vilket -. om något – budskap som gapades ut i just det här demonstrationståget vet jag inte, men jag skulle bli åtminstone en smula förvånad om huvudbudskapet var om att försvara ett unikt och okränkbart människovärde, så som politiker till höger och vänster vill påskina. Vad budskapet än var, så var det iallafall inte hänsyn till omgivningen.

Ibland är det rätt att ropa i politikens värld. Men det måste finnas utrymme för viskningarna också. Som Bergman kanske skulle ha uttryckt saken.

 

Jul 03

Almedalen nästa!

Då har familjen Ewert packat väskorna och gjort sig i ordning för att resa tillsammans till Visby imorgon måndag. Det blir första gången jag är med i Almedalen, ja, faktiskt första gången jag besöker Gotland någonsin. Claphaminstitutet håller två seminarier på skeppet Elidas däck om den kristna dimensionen av USA-valet, samt om kristna flyktingars utsatta situation på svenska asylboenden. Närmare info om seminarierna på claphaminstitutet.se. Seminarierna kommer också att spelas in och läggas ut på YouTube och Claphams hemsida.

Därutöver deltar jag i två andra seminarier, på tisdagen på tidningen Inblicks seminarium om kristendomens roll i västerlandets historia. Det blir ett rätt rejält innehåll att täcka på en halvtimme… Seminariet ska gå att se på Kanal 10 sen på kvällen. Utöver mig blir det Stefan Gustavsson och Christer Sturmark som deltar. Och sen på torsdagen hos Dagens satsning (G) som i Gud, om samlevnadsundervisningen i svenska skolor.

Så det blir en väldigt bred palett av ämnen, jag hoppas kunna hålla isär alla trådar och kunna bidra på ett intressant sätt till de här samtalen. Och sen ser jag förstås också fram emot möjligheten att få dela gemenskap och samla idéer och planer för framtiden. Det lär vara en smältdegel där i Visby, och det kan nog bli en del oväntade inslag i jakt på massmedias bevakning. Jag kan dock utlova att jag inte kommer att elda upp några pengar på allmän plats. Väl mött, ni övriga som samlas där på Gotland!

Tidigare inlägg «