Feb 07

Gör som Rosling, se möjligheterna!

Bildresultat för hans rosling diagram

Det är inte så att jag har planerat att förvandla den här sidan till en samling dödsrunor. Men det föll sig passande idag att skriva några rader om Hans Rosling.

Till skillnad från föregående inläggs hedersföremål, Siewert Öholm, har jag inte personlig relation till Hans Rosling. Jag har aldrig träffat honom eller konverserat med honom. Däremot har jag haft stor nytta av hans strålande pedagogiska modeller och hans fantastiska entusiasm som föreläsare. Långt innan han fick rockstjärnestatus brukade jag använda hans föredrag och hans program Gapminder som verktyg för att förklara historien och nutiden i min undervisning. De terminer jag håller kurser i samhällskunskap på komvux brukar jag fortfarande ansluta kursen med en längre film där han förklarar världen med hjälp av statistik. (Ligger bakom inloggningsvägg, så jag kan inte länka till den.)

Det är oundvikligt att smittas av den hängivenhet och klarhet som Hans Rosling nästan alltid hade i sina presentationer. Kanske kan man själv lära sig lite grann av hans sätt att undervisa. Ja, om vi undantar hans engelska uttal. Lika lysande han var i innehåll, lika komplett usel var han i English pronunciation. Men på nåt vis gick budskapet fram precis lika bra ändå!

En formulering som Rosling ofta återkom till och som jag också ibland själv har citerat i frågestunder efter egna föredrag handlar om hur han ser på framtiden. Så här brukade Rosling formulera saken:

I am not an optimist.

Neither am I a pessimist.

I’m a very sincere possibilist. 

I det credot ligger en väldigt viktig sanning. Framtiden är inte en gång för alla given, vare sig utifrån naiva framgångscenarior, inte heller enligt undergångsförutsägelser utan hopp. Jag instämmer i trosbekännelsens syn på ändens tid – att världens slut sker när Jesus återkommer och ställer allt rätt igen. Men hur länge det än dröjer med den saken, så har vi både enskilt och som mänsklighet stora och mycket viktiga beslut framför oss.

Framtiden är inte en gång för alla ödesbestämd. Om Jesus kommer imorgon, så planterar jag fortfarande ett äppelträd idag, för att tala med Luthers ord. De val vi gör idag har verklig betydelse för hur morgondagen ska bli för våra egna liv, för världen och för kommande generationer. Det är ett stort ansvar, och vi kan inte lyfta över på någon annan det ansvar som är vårt eget. Hur ska det gå för Sverige? För kyrkan? För världen? Ja, svaret på den frågan beror faktiskt till stor del på dig och mig, och hur vi agerar. Det är på ett sätt en skrämmande sanning. Men det är samtidigt en oerhört inspirerande möjlighet.

I den föreläsning jag nämnde ovan visar Hans Rosling med sedvanlig pedagogisk ackuratess hur jordens befolkning ökar i ålder och antal, med hjälp av frigolitbitar. Jag minns att Rosling där flikar in en förhoppning att han själv får vara med hyfsat många år till – ”Så att jag kan få fortsätta studera årets statistik!”

Nu blev det inte så. Roslings bortgång är ytterligare en oönskad påminnelse om att ingen av oss har obegränsad tid till vårt förfogande här på jorden. Låt oss använda de dagar vi får så väl vi bara kan.

 

Jan 25

Tack Siewert

Så har då Siewert Öholm lämnat oss efter en hastig sjukdomsprocess, men ändå med en vecka i avskild stillhet på slutet. De sista åren kom jag att få en nära relation till Siewert, och är tacksam över både vad han fick betyda alla de år jag inte kände honom, men också hur han kunde få vara i allra högsta grad aktiv ända till slutet.

Min första relation till Siewert var faktiskt… som telefonsvararsignal! Det var ett av alla Svar Direkt-program han gjorde, ett som jag vill minnas handlade om den provokativa Ecce Homo-utställningen. I den debatten var det en av de intervjuade som gav ett alldeles obegripligt nonsenssvar, och Siewert ställde sin vana trogen den självklara raka frågan som behövdes: ”Är du kristen själv?” varpå intervjupersonen flackade med blicken och fick fram: ”Jag är…. på en resa.” Klippet var tillräckligt skojigt absurt för att lägga på min telefonsvarare med tillägget att jag också var på en resa och det gick bra att säga något efter pipet…

Det är dock först på senare år som jag själv lärt känna Siewert. Först sågs vi när han modererade ett panelsamtal om dödshjälp där jag medverkade, och på senare år har vi samverkat både som ledarskribenter på Världen Idag och i Claphaminstitutet.

Det var Siewert som i egenskap av sammankallande i valberedningen ställde frågan om jag önskade gå in i uppdraget som direktor för Claphaminstitutet. Just i fjol var han också inbjuden som talare på Claphams rådsmötes, där den här bilden är tagen. Där drog han utifrån sin unika kunskap från insidan ut de stora linjerna i svensk massmedia under de senaste decennierna, och hur kristen tro och sekularism har kämpat om utrymmet. Det är värdefull kunskap för alla, inte minst för oss som driver en kristen tankesmedja i världens mest sekulariserade land. Efter föredraget lade han så formellt fram mitt namn som ny direktor, och här står vi nu.

Jag upplevde Siewert var en väldigt varm och inbjudande person. Han ringde då och då och ville bolla hur vi bäst skulle ta oss an aktuella samhällsfrågor på ledarplats. Sista gången vi pratade var för bara en dryg månad sedan. Det var han som ringde upp, med svagare röst än vanligt, men han gav en fullgod förklaring: ”Jag måste prata lite tyst, jag sitter i väntrummet på sjukhuset.” Till och med i väntan på att gå in och få en cellgiftsbehandling kunde han inte låta bli att försöka göra ytterligare en insats för att lyfta en kristen röst i samhällsdebatten. Där har vi Siewert i ett nötskal.

Jag minns att artikeln vi pratade om den gången gällde dödshjälp. Siewert själv är inte bara ett bevis på en orädd och hängiven samhällsdebattör, men också ett gott exempel just i frågan om dödshjälp. En dödsdrog i livets slutskede är inte ett värdigt slut på en människas liv. Siewert Öholm fick avsluta sitt liv på ett gott sätt, genom att få tid till ett värdigt farväl av sina nära och kära, men också till allmänheten via sin sluthälsning på Facebook. Där förklarade han utan omsvep hur läget var, att livet rann ifrån honom, men att han inte var rädd. För han visste på vem han trodde, och vem som väntade honom på andra sidan. Jag tolkar det som en i verklig mening värdig avslutning på ett liv väl förvaltat.

En del personer är på en resa utan att veta vart. Siewert Öholm var ett exempel för många genom att visa på en verklig Gud och en väg att gå i livet och i döden. Tack Siewert för det du fått betyda för Sverige och för mig personligen. Frid över ditt ljusa minne och den mantel du lämnar efter dig för oss andra att ta upp.

 

Jan 23

Epoken Trump är här

Det är bara att erkänna. Jag hade fel. Precis som nästan alla andra, i och för sig. Men det tar inte bort faktum. Jag trodde aldrig vi skulle stå där i fredags och se Donald Trump sväras in som Förenta Staternas 45:e president.

Redan efter den första debatten mellan de republikanska kandidaterna skrev jag på Världen Idags Opinionsblogg att frågan inte gällde om utan när Trump skulle trampa så gravt i klaveret att han straffade ut sig ur leken. För första gången i mitt liv låg jag vaken och följde rösträkningen i nomineringsmötet i Iowa. Lättad somnade jag om i vetskapen om att Trump bara kom tvåa, och eftersom hans kampanj byggde på att han är en vinnare så skulle det snart vara slut.

Jag skrev efter tevedebatten som han struntade i eftersom han ogillade den kvinnliga programledaren att nu gick nog stolthet före fall. Och när opinonsmätningarna pekade tydligt i Clintons riktning veckorna före valet så skrev jag en sista gång att nu är nog the Donalds öde beseglat.

Och ändå hamnade USA och världen där vi hamnade. Jag – och nästan alla andra – underskattade raseriet hos den arbetarklass som lämnade demokraterna och gick över till den självcentrerade kandidat som lovade att göra America great again. Och så stod vi då där i fredags, i en av de märkligaste ceremonier jag upplevt.

Den kändes å ena sidan djupt ovärdig, med en insvuren president som nästan inte uppfyller något av de krav vi brukar ställa på en god ledare. Hans tal saknade djup, ödmjukhet och ledarskap. Jag kan ställa mig kritisk till en rad inslag i Barack Obamas politiska vägval. Men han hade en värdighet i sitt ledarskap som USA:s president som Trump helt tycks sakna förmåga att visa.

Samtidigt låg den en verklig värdighet i hela inramningen av ceremonin, med en historiskt inramning, med bibelläsning och bön både före och efter Trumps installation. Det är det här tämligen surrealistiska sammanhanget som jag tar upp i min ledartext idag. Texten avslutas: ”Franklin Graham, som fick mikrofonen efter Trumps tal, noterade att i samma stund som Trump började tala började också regnet falla, och han förklarade att i Bibeln är regn ett tecken på Guds välsignelse. Graham läste därefter bibelordet om att be för våra politiker, så att befolkningen kan leva ett värdigt liv inför Gud ”som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen”. Vi får helt enkelt instämma i den bönen och hoppas på Guds nåd över USA och världen.”

Jan 03

Lutherjahr ist hier!

Bildresultat för Luther bible

Så var då 2017 inne, ett år som vi inte vet vad det bär i sitt sköte. Det är ett speciellt år rent historiskt, med 500-årsminnet av reformationen, med all den inspiration som den historiska epoken har att ge till vår tid och vår kultur. Jag anknyter till det i Claphaminstitutets nyårshälsning och i Världen Idags första ledartext för året, som avslutas:

”Modet att förkunna en obekväm sanning utan att veta om man kommer att bli krossad eller sluta som segrare, är något av det som skiljer män och kvinnor som förvandlar världen från dem som bara flyter med strömmen. Världen 2017 står i stort behov av många verkliga reformatorer.”

Luther var en komplex människa. I viss mån måste man medge att vissa personlighetsdrag hos honom påminner om en viss tillträdande president. Om han ogillade någon person, grupp eller ämbete var han inte den som tänkte efter hur han skulle formulera sig i diplomatiska termer. Han fäktade vitt och brett och ibland – framför allt självfallet när det gäller judarna – helt bortitok. Men hans grundläggande engagemang, hans uthållighet i motvinden och hans hängivenhet inför Bibeln som rättesnöre, snarare än mänskliga påfund som gick emot Skriftens och apostlarnas undervisning, det är något som kan vara en stor och viktig inspiration också för oss i vår tid.

Inte minst är Luthers mod inför en bokstavligt talat livsfarlig moteld något värt att lära av och följa. Det är också något av det jag försökte lyfta fram i förra årets sista ledartext, där hela ledarredaktionen bidrog med en förhoppning inför det kommande året. Där anknöt jag till (möjligen o-)salig statsminister Erlanders bejublade insats i Hylands hörna med historien om den skarpladdade prästen. Angrepp som från Erlanders tid istället har kommit mot själva kyrkan, kristen tro och värderingar. Jag avslutar:

”Inför alla dessa försåtliga angrepp vill jag rikta en frimodig utmaning till Sveriges kristenhet: Var gång någon laddar om för ett nytt angrepp, så huka er inte, utan stå i stället raka och var ett motvärn. Det kan kosta på att stå kvar i skottelden. Många kristna över världen har de senaste åren fått ge sina liv för valet att stå kvar i sin orubbliga bekännelse till Jesus. Vittnesbördet att frimodigt stå för sin tro och dess konsekvenser även i motvind, ger respekt och drar människor till Kristus.

Fler rakryggade och modiga kristna – det är min förhoppning för Sverige 2017.”

Dec 21

Så finns det någon mening i att säga förlåt?

Där ingen dom finns, där tillåts ondskan härja fritt. Där ingen skuld finns, där finns heller ingen väg till försoning och frihet. Där ingen förlåtelse finns, där finns inte heller något hopp om upprättelse och framtid.

Alla de här stora orden möts på något sätt i krigets helvete och julens budskap om Guds frid och fred i allt blod och mörker. Vi har sett det under de senaste veckorna i slutfasen av slaget om Aleppo. Där finns ingen rättskipning, ingen dom. Resultatet blir inte den stora friheten som människan-är-innerst-inne-god-ideologerna fåfängt predikar. Konsekvensen blir tvärtom att våldet och döden eskalerar bortom vad vi kan greppa. Den som får ett infall att lemlästa, plundra och döda nås aldrig av rättvisan, för den finns inte där. Om offren är skyldiga eller oskyldiga spelar i slagets avslutning ingen praktisk roll, varje förövare går fri. Det är en tragedi så fruktansvärd att det är svårt att klä den i ord.

Samma ondskans rörelse, under skiftande flaggor dyker upp kontinuerligt eller sporadiskt också på andra platser. IS ohyggliga välde fortsätter att sprida sin död ända tills kalifatet slutligen besegrats. Och samtidigt sträcker sig mördandets tentakler till Berlin, Ankara och Zürich, allt under loppet av ett dygn.

Hur ska mänskligheten hantera detta? Mitt enkla svar är att vi inte förmår göra det själva. Vi behöver gripa ett större verktyg som räcks oss från ovan. Evangeliets kombination av nåd och sanning är den enda lösningen för en fallen värld. Det var det budskapet som Jesus föddes i ett stall för att förkunna, leva, dö och uppstå för. Vi ser detta också i kulturens värld; årets julkalender i teve börjar idag närma sig sin kulmen, där resenärerna stigit in i Tomtens rike. Mytologin är mycket väl utformad och hämtar inte så få drag från en kristen världsbild, där enda vägen in genom porten gick via ett rent hjärta, via omvändelse och bön om förlåtelse. Det blir mycket spännande för både barn och vuxna att följa den slutliga uppgörelsen mellan ont och gott i kalenderns avslutande avsnitt.

På det här temat kan jag förstås inte heller undvika att ta upp det i lördags avsomnade Kent. Den vane bloggläsaren vet hur nära relation jag har närt till bandet. Det är lite omtumlande att gå in i fasen där Kent inte längre är ett pågående utan ett avslutat kapitel. Jg har inte lyssnat på dem över huvud taget sedan sista konserten tog slut i lördags, jag får låta det gå ett tag innan tråden kan tas upp igen. Men en låt som har spelat en central roll som stående extranummer på avskedsturnén är också den som kanske allra starkast anknyter till det tema jag tagit upp här ovan.

Den här staden är namnlös
Alla gator är öde
Alla hus i ruiner
Här hamnar de glömda
De på förhand dömda
Jag går genom parken
Hand i hand med ett spöke
Där allting har vuxit över igen
Utanför ligger öknen
Jag ser bara öknen

Det är svårt att läsa eller höra de här raderna utan att känna en doft av Aleppo och Mosul. Det finns en förtvivlan i texten i mörkrets övertag, men det finns också ett flämtande längtan om den enda kraft som till slut kan befria:

Nu är vi så långt långt långt långt
Från målet
Från förlåtelsen
Allt var förlorat
Jag var förlorad

Så finns det någon mening i att säga förlåt
Finns det någon väg som leder oss hem
Finns det ens ett hem där vägen tar slut
Kan du förlåta?
Jag kan förlåta

Idag på den dag som över världen kan upplevas som så fruktansvärt mörk, och som på norra halvklotet dessutom är den allra mörkaste rent astronomiskt ligger det ett triumfatoriskt trots i att ropa att ljuset kommer, vägen är öppnad, försoning är möjlig.

En välsignad och god julhelg tillönskas er alla!

 

Dec 08

Så hanterar du ett luciabråk

Bildresultat för luciakrona

Det finns tillfällen i ens liv när man såhär i efterhand är glad över att andra inte lyssnade på en. Ett sådant tillfälle jag kommer ihåg var när jag gick på högstadiet. Nian, skulle jag tro. Skolans lucia skulle utses, och om jag minns rätt så var det via elevomröstning. Vi killar tog förstås möjligheten att spexa till det lite och röstade på en kille i klassen med långt hår. Lärarna på skolan förbigick dock vårt lilla spex med tystnad och lät istället den tjej som fick flest röster bli lucia.

Detaljerna ovan är jag inte helt säker på, men däremot minns jag mycket klart vad som hände sedan. Några av oss blev ungdomligt indignerade och startade en namninsamling (jag var nog en av de drivande, kan jag föreställa mig) där vi snabbt gjorde en lista och samlade in namnteckningar med kraft på att upphäva beslutet, med motiveringen att det var gräslig diskriminiering att lucian inte fick heta Hasse. Vi lämnande kaxigt in listan i lärarrummet, varpå lärarna hanterade också denna demokratiska åsiktsyttring med att helt sonika strunta i våra rop på jämställdhet och icke-diskriminering. Varpå vi naturligtvis blev ännu mer upprörda – en kort stund. Det gick inte alltför många minuter innan vi lugnade ner oss och gick vidare med livet.

Lärarna agerade naturligtvis helt rätt. Nästan alla tonåringar sprattlar lite hitan och lite ditan och vill pröva om man kanske kan göra saker helt tvärtom. De kan vara riktigt upprörda och stökiga en liten stund, men det där lugnar oftast ner sig om bara de vuxna i närheten har kurage nog att agera moget och uthålligt och utifrån förvärvad visdom fatta beslut som inte bygger på provokation utan på vanligt sunt förnuft och livserfarenhet. För givetvis var vårt ståhej för att rösta igenom en kille som lucia inget vi egentligen ville, utan bara en alldeles vanlig tonårsprovokation som det var bra att de vuxna stävjade utan att göra någon större sak av.  Det verkliga sveket hade varit om lärarna i det här fallet hade fallit till föga och uppfyllt vår upprörda önskan. Men nu valde de att stå kvar som ansvariga vuxna. Därför blev det till slut en alldeles vanlig, värdig och högtidlig luciastund istället för ett normbrytande men ganska barnsligt upptåg.

Orsaken till att jag drar mig till minnes den här episoden är naturligtvis årets alldeles kopiöst onödiga nätbråk om rasism, traditioner, et cetera et cetera. Allt som behövdes för att sätta igång den här cirkusen där en alldeles oskyldig liten kille blev offret var att några omogna tvärtom-ivrare bestämde sig för att starta en reklamkampanj där dramaturgin var utskriven på förhand. Söt och oskyldig pojke slås upp stort klassisk flickroll – folk reagerar med irritation – de ”oskuldsvita” reagerar mot de förra  – de ”brunskjortade” reagerar slår över i hatfullhet – föräldrarna sätter stopp för cirkusen – medierna hakar på – drevet går åt alla håll. Och så avslutningsvis: debatten om debatten, vilket är där vi är just nu. Att Åhléns aktivt eller passivt nedlät sig till att kidnappas av normkritikens agenda var djupt ovärdigt. Mot den lille pojken, mot alla dem som mer eller mindre tvingas ut på banan för att kommentera, debattera, tycka och bekriga. Och inte minst faktiskt: mot Lucia själv.

Att Lucia själv kom från Sicilien och varken var svenskt blond eller afrikanskt svart har i det praktiska sammanhanget blivit mindre relevant. Det är inte bara italienska kristna kvinnor som har iklätt sig rollen som Lucia, utan även kvinnor av annan härkomst och inte alldeles sällan även icke kristna. Men det finns en viktig och alldeles omistlig detalj när man ikläder sig Lucias dräkt. Och det är att man därigenom återknyter till vem hon var. Däri ingår Lucias uthållighet att stå upp för sin kristna tro, även om luciatåget i praktiken ofta blir en slags allmän ljusbärerska i vintermörkret.

Det allvarliga historieanakronistiska tilltaget är när någon av ideologiska skäl hämtade från den egna tiden försöker kidnappa Luciagestalten för att uttrycka något som hon bevisligen inte var. Den aktuella debatten kommer ur ett av alla de tillfällen när nnågon med vett och vilja lyfter upp exempelvis Luciagestalten som något helt annat än hon faktiskt var (exempelvis som en pojke) just i syfte att uppröra genom att göra tvärtom. När detta händer, kommer också de förutsägbara reaktionerna. Vissa blir upprymda av rent normkritiska orsaker, andra blir arga för att man förändrar en tradition, en del vill vara snälla men vet inte riktigt varför de känner olust, men upplever starkt att något känns märkligt.  Och så har vi de mer extrema krafterna på båda sidor som slår ut i respektive överreaktion.

Någon i det första skedet av den här dramaturgin borde ha gjort som de vanliga normala högstadielärarna på Tollarps högstadieskola i slutet av 80-talet och enkelt och vänligt sagt nej och stopp till det här mediestormsexperimentet. Det hade varit värdigast för alla.

Dec 02

Goda arbetsmöten i Bryssel

dav

I början av veckan var jag två dagar i Bryssel för möten med några olika kristna organisationer och politiker. Bryssel är en delad stad, där den gamla stadskärnan har en väldigt trevlig atmosfär, medan de nyare EU-kvarteren med sina enorma byggnader ger en storvulen och ganska opersonlig känsla. Men i kvarteren däremellan inryms mängder av kontor för de många tusentals lobbyorganisationer som vill finnas i EU-politikernas närhet och kunna påverka i sina profilfrågor.

Bland alla dessa kontor finns också de kristna organisationerna. När jag besökte dem blev det tydligt att vissa har gott om ekonomiska medel, andra mer knapert. Men alla har de lagt sitt hjärta och sin tid till att arbeta för Guds rike och för samhällets allra mest utsatta medborgare i världens näst mest lobbyistfyllda stad (efter Washington).

Så på kort tid lyckades jag få tid att möta tre organisationer, plus vår egen alldeles fantastiskt gode parlamentariker Lars Adaktusson, som man bara blir mer och mer imponerad av som en man med både initiativkraft, urskillning, ödmjukhet och intergritet. Politiker med den kombinationen växer inte på träd, och han är värd all uppmuntran i hans uthålliga arbete.

I anslutning till samma ämne som Adaktusson arbetar med samtalade jag med en katolsk organisation som arbetar med att stödja världens mest förföljda grupp, kristna i framförallt Mellanöstern, Europeiska Evangeliska Alliansen som arbetar för samma gruppers rätt att uttrycka sin tro också här i Europa, men också för offer för trafficking, den moderna tidens slaveri. Allt detta ligger väl i linje med det som också vi i Claphaminstitutet arbetar med. Även dödhjälpfrågan är en central del av det vi gör just nu, och där var det både omskakande och uppmuntrande att besöka den internationella kristna juristorganisationen ADF International som just dagen innan hade satt igång ett informationsprojekt om de hemska följder som den belgiska dödshjälplagen har fått, där staten tar livet av människor i en alltmer obekymrad takt.

Det uppmuntrande i det mörka sammanhanget var att jag fick med mig mycket nyttigt material hem som vi kan använda också i Claphams arbete här i Sverige. Dödens hot vill lägga sig som en våt filt också över vårt land. Det är något vi måste arbeta emot. Det finns många runtom i världen som kämpar för det goda, och det är en stor uppmuntran för oss här i Sverige. Ibland blåser det emot i den kampen, men det är därför vi behöver fortsätta.

Nov 22

Denna dagen – ett liv

Igår måndag var en mixad dag. Dels fick jag tillsammans med Bo Nyberg möjlighet att knyta samman säcken efter vår artikel på DN Debatt, där vi argumenterade för att det här svårtolkade begreppet ”icke-konfessionell” i skollagen och läroplaner ersätts med andra skrivningar om att undervisningen ska vara saklig och allsidig. Igår kunde vi avrunda diskussionen efter två i mitt tycke ganska så intetsägande repliker, med att förkunna behovet av en omformulering i lagen, inte minst utifrån att: ”fokus i de internationella konventionerna ligger alltid hos individer som ska skyddas mot övergrepp från staten – inte tvärtom. Skolan och staten kan därför aldrig ta sig rätten att gå in och ”lägga tillrätta” de övertygelser som barnen har med sig hemifrån. Att så faktiskt sker i Sverige bekräftas också av den forskning vi refererade till som påvisar ett starkt ateistiskt tryck i den svenska skolan. Vi ser detta som djupt problematiskt och betraktar detta klimat som ett stort hinder mot en öppen skola med respekt för alla elevers tro.”

Den här debattväxlingen kunde samtidigt fungera som ett led i det seminarium som vi i Claphaminstitutet samarrangerade i riksdagshuset i onsdags. Det var ett mycket välbesökt seminarium, som vi hoppas ska ge goda ringar på vattnet. Material från seminariet hittar du på Claphams hemsida.

Igår hade jag också ledartext i Världen Idag enligt schema. Den här gången blev det om den i flera stycken märkliga debatten i svenska medier, där det stora hotet i utvecklingen i USA och Ryssland enligt vissa tycks vara att fler ofödda barn skulle kunna räddas till livet!

Nå, efter en i övrigt späckad dag besökte jag en församling på kvällen och föreläste om Jesu uppståndelse. Det är alltid en uppmuntran, även för mig själv, att få möjlighet att frimodigt förklara den stadiga grunden för vår tro – att Kristus sannerligen är uppstånden! Den vetskapen ger kraft att arbeta vidare även i grå novembertid. Och snart kommer advent, där vi får inrikta oss på att återigen bereda väg för Herran, han som var, som är och som kommer.

Nov 10

Blir det sämre eller kanske bättre med en skeppare som inte kan styra?

Bildresultat för Donald Trump victory speech CNN

När det inte längre fanns någon återvändo, när texten ”Donald Trump elected U.S. president” dök upp i rutan på CNN, och den nyvalde ledaren för den fria världen steg in på scenen för att hålla sitt segertal, då begravde jag ansiktet i händerna. Situationen var alltför absurd och generande för att jag skulle kunna med att titta på. Ändå är det nu här vi är, och det är den här verkligheten vi har att leva med.

Donald Trump framstår som en av de absolut sämst lämpade personerna att leda en supermakt. Hans impulsivitet, bristande sakkunskap, populism och narcissism är olämpliga egenskaper för vilken ledare som helst, inte minst naturligtvis för den som om några veckor ska bli världens mäktigaste politiker. Likafullt är det en sådan ledare som amerikanska folket har valt.

Eller rättare sagt: de har valt en person som tydligare än alla andra kandidater ropade ut att det är något snett med samtiden. De flesta av Donald Trumps knappa 60 miljoner väljare (något färre än Hillary fick, men sådant är nu det amerikanska valsystemet) röstade inte för en inkompetent gaphals, utan mot de etablerade politikerna, medierna och etablissemangets opinionsbildare. Det var, kanske ännu tydligare än i tidigare val, ett val mellan landsbygd och stad. Traditionell livsstil mot urban, liberal kultur som under Obamas åtta år vid makten har drivit iväg USA i radikal riktning. PEW Forum kom ifjol med en uppmärksammad studie som visade hur kristendomen under det senaste decenniet har gått tydligt bakåt i USA. Åtminstone när det gäller protestantiska mainstreamsamfund och katolska kyrkan. (Bibeltrogna, karismatiska samfund har däremot hållit emot betydligt bättre.)

Det märkliga är dock att de två krafter som har kämpat mot varandra i det här valet tycks gå i helt motsatt riktning mot vad de faktiskt förkunnar. Låt mig exemplifiera: I Donald Trumps segertal lyste religiösa tongångar och hälsningar helt med sin frånvaro. Hans livsföring och retorik har varit i stort sett fullständigt renons på kristet innehåll. Hillary Clinton citerade däremot i sitt concession speech ett bibelord av Paulus om att fortsätta göra det som är gott och inte ge upp, och hon avslutade på sedvanligt sätt ”God bless you, and may God bless the United States of America.” President-elect Trump verkar däremot inte speciellt intresserad av Guds favör, han tycks hellre vilja klara sig på egen hand.

Samma sak har gällt för Barack Obama. Hans tal har ofta varit kryddade med bibliska referenser, och ett självklart avslut med en önskan om Guds välsignelse. Ändå är det just under hans presidentskap som sekulariseringen har tagit fart i USA. Hur är detta möjligt?

Svaret är att kristendom inte handlar om enbart retorik. Ord är viktiga, ingen tvekan om det. Offentliga bekännelser och ställningstaganden är viktiga delar i ett lands identitet. Men ett kristet eller sekulärt inflytande utövas på ett djupare plan än så. Det görs via etiska ställningstaganden som kan flyttar ett land bort från traditionella förhållningssätt och till individualistiskt-sekulära sådana. I USA sker sådana ställningstaganden dels genom signaler från presidenten, dels via beslut i Högsta Domstolen, dels via andra signalspråk från starka opinionsbildare.

Trots både Obamas och Clintons frommare budskap har de i praktiska vägval tagit en mer sekulär väg. Många beslut har under Obama-eran gått i just den riktningen. Det gäller samkönade äktenskap, och det gäller hela paketet av queerinspirerad politik som ibland har fått rent absurda konsekvenser, inte minst på sekulära universitet. Hillary Clinton förklarade dessutom rakt ut att hon avsåg att tillsätta domare i Högsta Domstolen med klart liberal inriktning. Det är bland annat detta storstadscentrerade liberala projekt som väljarna nu vände ryggen och röstande in en kandidat som egentligen inte själv har någon genomtänkt motideologi på de här områdena. Men han han uppfattats som den starkaste motkraften mot allt det som etablissemanget och Washington kan anses ha stått för under de senaste åtta åren.

Hur ska det då gå med en så labil och självcentrerad ledare som Trump i Vita Huset? Svaret är förstås att ingen vet. Om han väljer att styra landet som en annan brukspatron och försöker fatta alla beslut på magkänsla kan det gå riktigt, riktigt illa. Men kanske är Donald Trump såpass mogen att han erkänner sin generande brist på politisk erfarenhet och klokskap och därför lägger en större del av makten hos sina rådgivare än vad exempelvis Obama gjort. Vissa tecken tyder på det, där exempelvis hans vicepresident Mike Pence, som beskrivit sig själv som ”kristen, konservativ och republikan, i den ordningen” kan antas få en större roll än vad Joe Biden haft under Obama. Om president Trump kan nöja sig med att agera lagledare och överlåta ideologiska ställningstaganden till sina rådgivare, och dessutom utse mer konservativa domare i Högsta Domstolen, då skulle slutresultatet faktiskt kunna bli att den amerikanska skutan kan segla bättre med en skeppare som inte själv kan konsten att styra båten.

Det är oerhört svårt som kristen att ställa sig bakom Donald Trumps person och uttryckssätt. Men kanske kan andra under hans ledarskap ges möjligheten att vända en del av den utveckling som dragit USA i sekulär riktning. Låt oss be och hoppas att så får bli fallet.

Nov 03

Om Paulus och Popper

Det är mycket resande nu. I början av veckan var jag och hustrun inbjudna att tala om samlevnadsundervisning på studiedag i Uppsala. Det är ett lite annorlunda ämne för mig, men ändå förhållandevis inarbetat, utifrån att vi varit med att ta fram läromedlet Nära Varandra. Därefter åkte jag direkt västerut till Stavanger, där jag är inskriven på VID Vitenskapelig Högskole för mitt doktorandprojekt om den svenska sekulariseringsprocessen, och därifrån söderut där vi ska träffas med familjen i Skåne i helgen.

Idag har vi haft seminarium om vetenskapsfilosofi, där vi som så ofta är brukligt, landade en stund hos Karl Popper. Under den diskussionen kom jag att tänka på det resonemang som Paulus för kring Jesu uppståndelse i 1 Korinthierbrevet 15. Här argumenterar Paulus väldigt modigt och prövar verkligen den trosmässiga isen, när han helt enligt Poppers förslag säger helt öppet att ”om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och er tro meningslös.” Den kristna tron är inte och ska inte betraktas som vetenskap, men det är mycket fascinerande att budskapet om Uppståndelsen uppfyller det viktigaste krav som Popper ställer upp för sund vetenskap.

Paulus nöjer sig heller inte med den reservationen. När han ändå är igång lägger han till följande räcka av reservationer: ”Då står vi där som falska vittnen om Gud, eftersom vi har vittnat mot Gud, att han uppväckte Kristus, som han inte har uppväckt, om det verkligen är så att döda inte uppstår. Ty om de döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då har också de som insomnat i Kristus gått förlorade.”

Och slutligen då tar Paulus till följande slutkläm: ”Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor.” Ord och inga visor, sannerligen! Samtidigt är detta en av de främsta styrkorna i det kristna budskapet – att det utspelar sig i historien, på en fysisk plats på en historisk dag, inför många verkliga människor. Här finns stora skillnader gentemot exempelvis islam, där budskapet helt enkelt måste accepteras som uppenbarat och därmed sant. Möjligheten att pröva riktigheten i Koranens berättelser fanns inte och finns inte. 

En viktig princip i såväl polisiärt utredningsarbete som historieforskning (där jag i Sherlockboken försöker fånga in båda desa vinklingar) är att uppgifter som kan kontrolleras mycket sällan är påhittade. Faktauppgifter som är vaga eller okontrollerbara har vi däremot anledning att ifrågasätta.

Nu är det slutligen så väl beställt i det här kapitlet i 1 Korinthierbrevet att Paulus inte rundar av med det här alldeles väldigt ledsamma budskapet. Utan med bakgrund i en tom grav, en mycket tidig muntlig tradition, med namngivna ögonvittnen som fortfarande är i livet ger han svaret på sin popperska utmaning där han sätter precis allt på sin spets. Enkelt och rättframt avslutar han resonemanget med orden: ”Men nu har Kristus uppstått från de döda”

I och med det är allt förändrat.

Tidigare inlägg «