Aug 25

”Till vem skulle vi gå?” i TV-version

Jag har tyvärr missat både att titta själv och att pålysa, men jag nåddes nyss av informationen att föreläsningsversionen av min bok ”Till vem skulle vi gå?” just dessa dagar sänds somn serie i Kanal 10. Den version som sänds är samma serie som redan finns på DVD via Norea Sverige med mycket vältecknade illustrationer. Kan varmt rekommenderas, om så bara för teckningarna! Boken som utgör förlaga till föreläsningsserien finns fortfarande att beställa via förlaget eller här i webshopen. Jag har även några DVD-serier tillhands om någon är intresserad, skicka i så fall en mejlförfrågan.

I samma sammanhang som boken har jag nu i augusti försökt börja komma igång på allvar med mitt doktorandprojekt om drivkrafterna bakom Sveriges sekulariseringsprocess. Forskning är ingen dagsländesyssla, så räkna med att det kommer att dröja ett bra tag innan jag har något att presentera från det spåret. Kanske det kommer någon vetenskaplig artikel i ärendet, men slutresultatet lär förstås dröja ett antal år innan det når dagens ljus, om Herren dröjer och jag får leva.

Aug 15

Appendix om hatet mot de redan hatade

I dagens ledare skriver jag om vikten av att kunna framföra relevant kritik, samtidigt som man använder ett språkbruk som inte provocerar bara för sakens skull, samtidigt som man måste vara beredd att också själv tåla en kritisk granskning.

Jag skriver: ”I en öppen demokrati ska varje religion och ideologi kunna ta en saklig kritik, ja, det är till och med tillåtet att fälla dumdristiga eller direkt felaktiga omdömen utan att behöva frukta för våldsdåd från dem som eventuellt upplever sig kränkta. Men det är lika rimligt att alla grupper i samhället väljer att också behandla andra med samma respekt som man själv önskar få. Jesus själv var ett lysande exempel på en man där hård kritik och djupaste kärlek gick hand i hand. Honom skulle alla grupper i samhället göra väl i att lära av.”

I texten fick jag bara rum med relationen kristendom-islam. Men de senaste dagarna har samtidigt bjudit på en annan dimension som tyvärr inte fick plats i dagens ledartext, men som jag vill passa på att belysa här. Det arabisk-muslimska kravet på att den judiska staten ska utplånas, och om den inte kan utplånas, så ska omvärlden iallafall tvingas acceptera kraven på att landet ska osynliggöras, dess invånare förminskas, ignoreras och behandlas såsom icke mänskliga.

Bilderna från Rio-OS på den egyptiske judobrottaren som begår det olympiska majestätsbrottet att vägra hälsa på sin judiske motståndare säger mer än tusen ord, och som någon har skrivit: Den uttrycker ett helt århundrade av mellanösternkonflikt i en enda bild.

Som om inte detta gravt osportsliga uppträdande vore nog, har den åtföljts av flera andra fall där idrottare eller ledare har agerat mot judiska tävlande på ett sätt som väcker tankarna till mellanstadieskolgårdens mobbningssituationer när ingen vuxen ser. Eller 1930-talets Tyskland. Där alla såg. Och i den här judomatchen, inför världens tevekameror, så ser alla.

Aporopå Tyskland förresten, så återberättar Lotta Lundberg i en kulturkrönika i Svenska Dagbladet den iskalla responsen som den judiske filmregissören Claude Lanzmann – mannen bakom filmverket Shoah som beskriver Förintelsen – hur han som nutida gäst på ett av Berlins flottaste hotell plötsligt inte kunde hitta sitt eget land på telefonlistan i sitt hotellrum:

”På listan med landsnummer som ligger på de flesta hotellrum finns inte Israel. Sverige, Ukraina, Saudiarabien, Irland och Iran – alla de andra numren finns där. Men till Israel kan man inte ringa direkt från Kempinski.

Han talar med receptionisten – själv jude- som djupt beklagar och meddelar att det stör och upprör de arabiska gästerna och därför har hotelledningen beordrat nya listor. Utan Israel.”

Precis samma attityd genomförd i praktiken, i just den stad som orkestrerade historiens största brott.

Har 1900-talets historia lärt oss någonting över huvud taget? Världen tycks under alla omständigheter ha lärt sig själv att tiga inför hatet mot de redan hatade. Man skäms – å allas vägnar.

 

Aug 10

Håll emot i sidvinden!

Jag har denna månad för första gången dragit in TV3 i mitt hus. Jag har egentligen ingen lust alls att ha den och andra kanaler som följer med paketet, men när nu sommar-OS har blivit utsålt till marknadskrafterna har jag (med starkt bifall från mina pojkar) skaffat ett paket där TV3 ingår. Dock är jag väldigt nöjd med att ha hittat ett abonnemang som gör att jag kan kravla mig ur de här extrakanalerna sedan i höst så vi slipper ha dem på längre sikt.

De olympiska spelen har varit en högtidsupplevelse för mig så länge jag minns. Jag har vaga minnen från Pär Arvidsson och Bengt Barons segrar i Moskva 1980 och korta ögonblick från friidrottsarenan, och från Los Angeles 1984 och framåt försökte jag göra allt jag kunde för att följa tävlingarna, som av longitudinella skäl ofta utspelat sig på timmar när man normalt inte är vaken i Sverige.

Inför årets spel i Rio skrev jag en betraktelse över fuskandets och ärlighetens roll i idrotten i måndagens ledartext. ”Den ateistiske filosofen Torbjörn Tännsjö har argumenterat för att alla borde få dopa sig helt fritt, vilket han menar vore mest öppet och rättvist. Men han missar poängen med idrott. Sann idrott är något mer än att ta till alla medel för att pressa fram en guldmedalj. Det är också ett sätt att utmana sig själv och sin kropp på ett sätt som vi mår bra av på både kort och längre sikt. Den som underkastar sig hård träning och sedan i hederlig kamp lyckas tillkämpa sig segern kan också känna en livslång stolthet över sin guldmedalj.”

I anslutning till OS kommer jag i år också att tänka på en parallell till det övriga samhället. Vinden spelar en stor roll i flera grenar. När friidrotten nu kör igång räknas inga rekord vid medvind på mer än 2 sekundmeter. Då gör vinden för stor del av jobbet. I segling blir det ännu tydligare; där är det vinden som ger hela kraften att färdas framåt. Igår vad vindarna i vattnen utanför Rio så svaga att det var en utmaning för skepparna att komma framåt med sina båtar.

Men vinden kan också vara ett hinder. Första dagen i roddstadion var sidvindarna nästan ohanterliga. Sveriges kvinnliga deltagare hade så svårt att parera i sidvinden att hon inte förmådde hålla sin bana, och den lilla smala roddbåten började till och med ta in vatten, och hennes försöksheat misslyckades rejält. (Sedan revanscherade hon sig i uppsamlingsheatet och kvartsfinalen och gjorde en mycket starkare insats där blåsten inte var lika hård.)

Det man kunde se bland de roddare som lyckades i blåsten var att de hela tiden tycktes ro helt snett. Men det gjorde de inte. Deras kurs var alldeles rak, men på grund av den kraftiga sidvinden tvingades de hålla emot med alla krafter mot den kraftiga sidvinden. För blotta ögat såg de ut att ro helt snett, men i verkligheten var det de som höll kursen. De som däremot trodde sig ro rakt framåt drev snabbt iväg i fel riktning.

Detta är en påminnelse för oss. Vi lever i en tid med extremt stark klulturell sidvind som hela tiden vill driva individer, kyrka och samhället som helhet i en sekulär, individualistisk riktning. Det enda sättet att hålla kursen rak i en sådan miljö är – precis som på roddstadion – att hålla emot och ställa in siktet i en riktning som tycks gå snett, men som i själva verket blir det enda möjliga sättet att hålla emot och fortsätta på vår väg fram mot målet. De som obekymrat och utan tanke på sidvinden bara rullar framåt i tron att man är på rätt väg blir däremot lurad och blåst iväg i en riktning man inte alls hade tänkt sig.

Låt oss därför ta ett mer bestämt tag i årorna och ta ut siktet mot målet och hålla emot de kastvindar som kan dra oss på villovägar och till slut sänka vår bräckliga farkost. Tack och lov har vi också en Styrman med på färden. Låt oss lyssna till Hans röst, den leder oss på vägen.

Aug 02

Kortsiktig triumf eller varaktig seger?

Det har varit tunnare med blogginlägg nu under slutet av juli månad. Dels har vi haft Oasmötet i Jönköping, där jag och min fru varit i involverade i den lokala ledningsgruppen. Det har varit fantastiskt givande, men såpass späckat att kroppen sade stopp och skickade mig i sängs med feber i två dygn. Utöver mötet som sådant hade jag i år också förmånen att hålla två seminarier om hur vi kan dela det glada budskapet om Uppståndelsen. En lite slitig, men väldigt välsignad vecka.

Parallellt har världen fortsatt vara omskakande – på flera sätt. För mig har partipolitiken normalt legat en bit ner i prioritetslistan, jag har lagt mitt huvudsakliga engagemang på andra områden. Men ändå var det naturligtvis väldigt omskakande att Kristdemokraternas partiledare valde att i vårt land som är världens mest extrema exempel på sekularisering och invididualism gå med i detta lands viktigaste opinionsyttring för en ännu mer extrem positionering i den riktningen, med specifikt fokus på relationer och sexualitet. Hon angav glatt i pressen att andra tidigare gått somn privatpersoner, men ”Nu kan vi göra det som parti, det känns roligt.” Låt mig vara ovanligt tydlig här: Hon må representera vem som behagar låta sig representeras i ett sådant uttalande, men hon har inte något mandat att göra det för ett helt parti och dess medlemmar. Vi är väldigt många som inte vill liera oss med de extrema krafter som ryms i detta demonstrationståg. Hon må representera sig själv, men hon representerar definitivt inte mig.

Foto: Olav HoltenFoto: Olav HoltenFoto: Olav Holten

(Bilderna är från Stockholm Prides hemsida, man får därmed anta att dessa är några av de inslag som arrangörerna gärna vill lyfta fram som positiva exempel. Vad andra anser lämnas fritt för tolkning.)

Det är smärtsamt när en ledare, ett projekt eller en organisation som man känt stor samhörighet med drar iväg i helt motsatt riktning. Många av de svenskkyrkliga besökarna på Oasmötet känner samma sak, och man tvingas navigera mellan valet att lämna eller stanna och klara av oppositionens motvind i vetskap att någon behöver hålla fast vid den grund som en gång blivit lagd. Ta gärna del av mötena från Oasveckan på TV2020, inte minst Hans Weichbrodts inspirerande predikan på sista kvällsmötet just om hur vi kan fullgöra vårt uppdrag i svåra tider när båede omständigheter och människor går snett och förlorar siktet. Det kristdemokratiska (!) magasinet PolEtiks senaste ledare gör en ärlig och sund analys av vad Pride egentligen förkunnat för budskap genom åren, samtidigt som problematiserande röster har tystats. Tidningen summerar: ”Därför är det djupt oroväckande att en sorts självcensur har uppstått som följd av en ensidig kultur. I dag är tydligen det förnämsta uttrycket för att man står upp för människovärdet, att delta i Pride. Inget samhälle mår bra av en så snäv syn. Särskilt inte ett som vill hylla mångfalden.”

Vilken riktning det kristdemokratiska partiet ska gå nu när detta definitiva steg är taget återstår nu att se.

I det perspektivet blev det en parallell som kanske kan väcka en lite strimma hopp i den ledarartikel jag skrev före Oas men som publicerades igår, om Pyrrhussegrar från den gamle fältherren Pyrrhos själv, via Andra världskriget, medborgarrättskämpen Rosa Parks och fram till nutiden:

”Ingen av oss vet exakt hur våra dagar slutar. Kanske lämnar vi det här livet under hedrande omständigheter, kanske obemärkt. Vissa går över gränsen i smärta, andra i stillhet och ro. Det vi däremot kan påverka är hur vi förvaltar vårt pund innan det är tid att lämna det här livet. Pyrrhos hårdhänta hädanfärd påminner oss att det inte är de kortvariga segrarna eller förlusterna som eftervärlden minns, utan det samlade resultatet. Därför gör vi väl i att ta vara på den tid vi får och kunna avsluta våra dagar med samma ord som aposteln Paulus: ‘Jag har kämpat den goda kampen. Jag har fullbordat mitt lopp. Jag har bevarat tron.'”

Det är ofta inte de som går den enkla och breda vägen och får tumme upp från samhällets starkaste röster som i efterhand beskrivs som historiens stora segrare, utan de som ofta i skymundan har hållit fast vid sin kallelse och levt sitt liv för de svagaste och för ett syfte högre än sig själv. inte många ledare slutar väl, har någon sagt. Låt oss ödmjukt söka en livsväg där vi kan sluta vårt uppdrag och med frimodighet instämma i Paulus ord här ovan. Då vinner vi segrar som varar också när mediestrålkastarna för länge sedan har slocknat.

Jul 22

Gubbröra

Gubbröra är såvitt jag minns en klassisk svensk sommarrätt. I år serveras dock rätten mer bokstavligt på den internationella scenen. Det är nästan kusligt hur samtidigt åtminstone tre herrar konkurrerar om medieutrymmet, men ofta tycks drivna av samma motiv och tillvägagångssätt. Deras gemensamma slogan kan i internationell version utläsas: ”Make X great again!” Men deras agerande väcker minnet av mörka skuggor från historien.

I politisk konst får man nog ändå hålla de två från vår hemisfär som skickligare. Men både Putins och Erdogans sätt att kväsa opposition och stänga ute förment farliga utländska influenser är djupt obehagliga. Det har sannerligen inte varit brist på internationellt material att skriva ledartexter om denna sommar. Igår skrev jag på Världen Idags ledarsida om Putinregimens nya lag som i princip gör all missionerande och evangeliserande verksamhet förbjuden utanför kyrkporten. Religionsfriheten i Ryssland bär därmed numera flera likheter med sovjettiden. Det är en utveckling som gått i tangentens riktning, men det är ändå beklagligt att se att en sådan inskränkande lag nu blivit verklighet.

Samtidigt följer Erdogan efter Putins mönster av att när ett läge uppstår flytta fram sina positioner så långt och så snabbt att omvärlden visserligen kan protestera, men likväl ställs inför fullbordat faktum. De utrensningar som han nu genomfört så ruskigt geschwint efter ett av historiens troligtvis sämst planerade statskuppsförsök är inte exakt likadana som Stalins på 30-talet; man får anta att den turkiske ledaren inte följer sin mustaschprydde föregångares exempel att låta arkebusera alla verkliga eller inbillade oppositionella som rensas ut. Men talet om hemliga konspirationer ledda av tidigare vapendragare i fjärran land leder förstås osökt tankarna till dåtidens trotskistjakt omstöpt i 2000-talstappning.

Och den tredje gubben i röran som i natt höll sitt tal som nyutsedd republikansk presidentkandidat, efter att dagen innan ha tagit till det ovanliga kampanjdraget att i praktiken försöka avskaffa NATO ska vi bara inte tala om. Så låt oss därför för ögonblicket undvika att tala om honom.

Låt oss istället be och arbeta så länge dagen råder Som Jesus sa: Natten kommer, då ingen kan arbeta. Må vi medan tid är göra allt vi kan för att verka för sanning och rättfärdighet. Och kanske också en smula ödmjukhet, den egenskap som nog tycks allra mest bristfällig i den internationella gubbröran av idag.

Jul 09

Almedalen – Viskningar och rop

Då är jag hemma igen och pustar ut efter mitt livs första besök i Almedalen. Det har varit intensivt med två egna seminarier för Claphaminstitutet om USA-valet och om utsatta kristna på svenska asylboenden, båda på skeppet Elidas däck, och båda blev både välbesökta och engagerande. Filmerna från seminarierna kommer inom kort.

Clapham på Elida 2016

(Foto: Karin Nytomt, Elida)

Själv deltog jag i ytterligare två seminariepaneler som från helt olika vinklar försökte analysera den miljö som uppstått i nutidens sekulära Sverige, ett idéhistoriskt hos tidningen Inblick om västerlandets traditionellt kristna och nutida sekulära arv, och ett hos Dagen om den sexualiserade miljö som förändrat synen på relationer och sexualitet i dagens Sverige.

Allt detta var väldigt givande, och det fanns mycket mer som jag hade önskat hinna vara med på. Men parallellt med alla de angelägna föredrag och seminarier som pågick under veckan blev jag aningen överraskad av den mingelkultur och nattliv som kännetecknade veckan, och inte minst kvällspressens rapportering av veckan. Vem minglade med vem, vilka kläder hade man, et cetera. Den sidan av Almedalsveckan påminde mer om en årsranson av kändisfester, snarare än en kraftsamling i syfte att hantera dagens brännande samhällsutmaningar. Det är en sida som jag måste medge att jag har lite svårare för.

Mitt i detta myller tog vi en välgörande mellandag med familjen där vi åkte över till Fårö, där jag kunde besöka Ingmar Bergmans grav och också den raukmiljiö där den så välkända schackscenen i Det sjunde inseglet spelades in. Det låg en stillhet och en skönhet över den där karga miljön som en vilsam motvikt till bullret inne i Visby. Det gav också en påminnelse som jag tror är ganska sund av att även om vi människor skrålar på som om döden inte fanns, så har livet ändå en slutpunkt. Det gäller att ta vara på det så länge vi har det.

DSC_0098

Under Claphaminstitutets sista seminarium uppstod en annan situation som kändes som att den indikerade lite samma sak. På Elidas skepp höll vi seminarium där syrianen Robert Halef och syrisk-ortodoxe Josef Aslan förklarade för Migrationsverkets operative chef vilken desperat situation de kristna i Mellanöstern flyr från, och hur svårt dessa människor upplever tillvaron när de sedan kommer till ett förment öppet land som Sverige, men ändå utsätts för samma typ av förföljelse även i vårt land.

Samtidigt som detta seminarium av stort allvar pågick, stördes stämningen kring båten av ett tilltagande oväsen från strandpromenaden bortanför. Av flaggorna framgick snart att det var en demonstration på gång, och inte vilken som helst. Jag visste inte att organisationer hade tillstånd att ordna demonstrationståg under Almedalsveckan, men för ett Pridetåg fanns det uppenbarligen plats. Så samtidigt som människor blottade sin verklighet och försökte beskriva sin situation av hur kristna förföljs och dödas för sin tro tjoade och tjimmade Pridedemonstranterna nedanför på och tog över mycket av det offentliga rummet, tydligen utan att reflektera över att seminarier med allvarligt budskap pågick några meter ifrån dem. Exakt vilket -. om något – budskap som gapades ut i just det här demonstrationståget vet jag inte, men jag skulle bli åtminstone en smula förvånad om huvudbudskapet var om att försvara ett unikt och okränkbart människovärde, så som politiker till höger och vänster vill påskina. Vad budskapet än var, så var det iallafall inte hänsyn till omgivningen.

Ibland är det rätt att ropa i politikens värld. Men det måste finnas utrymme för viskningarna också. Som Bergman kanske skulle ha uttryckt saken.

 

Jul 03

Almedalen nästa!

Då har familjen Ewert packat väskorna och gjort sig i ordning för att resa tillsammans till Visby imorgon måndag. Det blir första gången jag är med i Almedalen, ja, faktiskt första gången jag besöker Gotland någonsin. Claphaminstitutet håller två seminarier på skeppet Elidas däck om den kristna dimensionen av USA-valet, samt om kristna flyktingars utsatta situation på svenska asylboenden. Närmare info om seminarierna på claphaminstitutet.se. Seminarierna kommer också att spelas in och läggas ut på YouTube och Claphams hemsida.

Därutöver deltar jag i två andra seminarier, på tisdagen på tidningen Inblicks seminarium om kristendomens roll i västerlandets historia. Det blir ett rätt rejält innehåll att täcka på en halvtimme… Seminariet ska gå att se på Kanal 10 sen på kvällen. Utöver mig blir det Stefan Gustavsson och Christer Sturmark som deltar. Och sen på torsdagen hos Dagens satsning (G) som i Gud, om samlevnadsundervisningen i svenska skolor.

Så det blir en väldigt bred palett av ämnen, jag hoppas kunna hålla isär alla trådar och kunna bidra på ett intressant sätt till de här samtalen. Och sen ser jag förstås också fram emot möjligheten att få dela gemenskap och samla idéer och planer för framtiden. Det lär vara en smältdegel där i Visby, och det kan nog bli en del oväntade inslag i jakt på massmedias bevakning. Jag kan dock utlova att jag inte kommer att elda upp några pengar på allmän plats. Väl mött, ni övriga som samlas där på Gotland!

Jun 27

Time to love Europe

Jag har nu slutligen bestämt vem som hädanefter ska bli min politiska vägvisare. Valet måste falla på Christer Sjögren. Denne gemytlige värmlänning som knappast någon människa kan bli arg på. När han tar i från tårna och frejdigt brister uti I love Europe och kören och dansarna viftar med flaggor får han nog bli den förebild som Europa behöver när andra ledare faller som bowlingkäglor.

Nå, nu kanske Christer Sjögren lämnar en del i övrigt att önska, både musikaliskt och som politisk filosof. Men det ligger ändå en viss poäng i att just nu lyfta den europeiska tanken sådär trotsigt käckt som bara en dansbandsmusiker kan.

Vi är rätt så många som upplever det svårt att veta hur vi ska hantera resultatet i den brittiska folkomröstningen. Idag måndag publiceras i papperstidningen den korta analys jag skrivit om valresultatet och som gick på Världen Idags webbsida på midsommarafton. Jag kan avslöja lite grann såhär bakom kulisserna att jag redan i förväg hade skrivit ett skal till innehåll utifrån förhandsantagandet att britterna i en jämn omröstning ändå skulle landa på sisådär 52% för Remain. Jag följde rösträkningen där på natten till midsommarafton från den tyska semesterby där vi var med familjen (en natt där vi dessutom hade att hantera situationen med en dotter som brutit armen på eftermiddagen och låg på sjukhus i Lübeck med sin mamma och väntade på operation). När gryningen kom blev det alltmer tydligt att resultatet skulle gå i en annan riktning än den förväntade. Vid halvsex insåg jag att det skulle bli tvunget att helt skriva om analysen, gjorde så och skickade in den en stund senare. Om texten framstår som aningen grumlig så är det alltså i första hand på grund av morgongryniga ögon och en hjärna som var något trög efter ganska få timmars sömn.

Jag röstade själv nej till både EU-medlemskap och Euron vid de folkomröstningarna. Men mot bakgrund av de större utmaningar som vår kontinent och värld står inför ser jag ett större behov än tidigare att göra vad vi kan från Europas olika länder för att hålla samman och agera med klokskap och mod för att kunna möta de stora frågor som gäller oss alla i en ytterst utmanande tid. Ja, det har funnits och finns en demokratisk svaghet i EU-systemet. Ja, det finns en överstatlighet i EU som jag tycker är problematisk. Men samtidigt ställer jag mig väldigt tveksam till de bevekelsegrunder som tycks ha legat bakom många brittiska väljares beslut att rösta för Leave – en blandning av populism, nationalism och allmänt dimmigt formulerad irritation mot centralstyret, även om det hos många väljare tycks oklart om de egentligen var kritiska mot EU-systemet, eller kanske egentligen på sin egen statsapparat.

Att vara med i en större gemenskap innebär att vi accepterar att vi är olika, samtidigt som vi ser och agerar utifrån behovet av att verka för ett större syfte. Europa vilar starkare än någon annan världsdel på ett långvarigt kristet arv. Grunden till EU grundades på kristna värden om en väg av rättfärdighet och människovärde emellan de två diktatoriska system som under 1900-talets första hälft kastade vår kontinent och vår värld in i ett kaos av blod och död. Sedan dess har Europa, och inte minst Sverige gått igenom en starkare sekularisering än den övriga världen. Men vi har fortfarande en grund som är värd att försvara och bygga på.

Jag lät mig nomineras på KD:s valsedel i förra EU-valet för att pröva om ett aktivt partiengagemang var en framtida väg för mig. Utan att göra några broschyrer eller lägga pengar på någon personlig valkampanj hade jag ändå glädjen att få ett gott stöd i det valet. Vill minnas att jag åkte upp från näst sista plats på valsedelns baksida till plats 11 när kryssen hade räknats, vilket jag tror var det största avancemanget för någon kandidat i något parti. Det gav mig entusiasm att fortsätta verka för kristna värden och gemenskap, också på ett europeiskt plan. (Ett fortsatt partipolitiskt engagemang år 2016 känns just nu avsevärt mer osäkert än då, men det beror på mer inrikesrelaterade omständigheter.)

Ja, det finns legitima skäl att ställa sig kritisk till flera inslag i EU:s fördrag och olika beslutsprocesser. Det kan till och med finnas övervägda argument för att aktivt träda ut ur EU-samarbetet. Men ett sådant beslut måste baseras på något starkare än bara en allmän olustkänsla mot ”Bryssel”, ”regeringarna”, ”bankerna” eller något ditåt. När vi nu ser de börsdykningar, de svallvågor av avgångar och avgångskrav som har följt på Brexit-beslutet, den tveksamhet som folkomröstningens segrare (den hyperpopulistiske Nigel Farage självfallet undantagen) har visat inför hur ett utträde ska genomföras, parat med den plötsliga oklarhet som uppstått kring huruvida Storbritannien kan hålla ihop över huvud taget – allt detta är tydliga tecken på att folkets beslut kanske ändå var något förhastat. Ja, det kan vara både omständigt och jobbigt att hålla ihop en gemenskap, det gäller både i hemmet, i församlingar och mellan nationer. Men i längden tror jag att alla vinner mer på om vi väljer att hålla ut och försöka finna en väg tillsammans även när det tar emot.

Som vår vän Christer Sjögren sjunger med sin basstämma: ”We’re a part of one big family”.

Jun 19

Sorg varvas med glädje

Den senaste veckan har – som det ofta är här i livet – varit en blandning av sorg och glädje. Terrordådet i Orlando skakade om världen, även om orsakerna till massmordet nog inte kan anses ha varit så enkla som de mediala och politiska reaktionerna har gjort gällande. Jag tog upp denna svåra, men ganska viktiga fråga i fredagens ledare i Världen Idag.

”Det som framkommit är snarare sådana tecken som ofta kännetecknar amerikanska massmördare. Utanförskap, våldsbenägenhet, svårigheter med sociala eller sexuella relationer, samt en stegvis radikalisering i hemlighet. Och därefter ett klimax där gärningsmannen avslutar allt i dödlig katastrof på en plats där han känt sig missförstådd eller förskjuten. Vissa sådana terrorister har på senare år bekänt sig till islamistiska terrorgrupper, andra har det inte.

Vi har alltså i nuläget ingen egentlig information om motiv eller om mördaren ville angripa en utpekad grupp eller inte. Det låg något ovärdigt över dem som inom mindre än ett dygn använde tragedin till att lyfta fram sig själva och sin politiska agenda, alltifrån Donald Trump till motsatta sidans hbtq-lobbyister.”

Det politiska efterspelet där olika politiska ledare har velat plocka poänger på terrorhandlingen i Orlando kan i bästa fall beskrivas som förenklat, men flera skulle nog använda hårdare ord än så. ”Hellre eftertanke än snabba svar” som jag skriver i rubriken.

Samma vecka har jag fått åtminstone ett glädjande besked. En amerikansk agentfirma hörde av sig och tyckte att Sherlockboken var mycket intressant, och denna vecka har vi skrivit på ett kontrakt för att de ska ta över rättigheterna att försöka sälja in bokprojektet utomlands.

DSC_0013

Det är naturligtvis en väldigt stor uppmuntran för mig som författare. Jag lade ett antal månader på att översätta boken till engelska, och tänkte som Heidenstam att man hellre får lyss till en sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Med det här samarbetet vågar jag ha lite mer tro att det här projektet kanske kan bära längre än något bokprojekt jag tidigare publicerat. Men vi är fortfarande i läget att det kan bli jättebra, det kan bli inget. Men du som är intresserad av verkligt stora mysterier, ta gärna chansen att ta del av Sherlockboken på svenska.

Och förresten: det är ju också lite symptomatiskt. Även fallet med den tomma graven inleddes ju i död och bottenlös sorg, men vände på tredje dagen i historiens största triumf. Döden var och är ett stort mörker, en fasansfull fiende. Men till och med den fienden kunde genomlysas av det stora ljuset. Det är ett hopp för oss också idag.

 

Jun 12

Hårresande sammanblandning av roller i Israelrapportering

I anslutning till måndagens ledartext i Världen Idag kan jag nämna som fotnot att jag blev såpass moraliskt upprörd över den utrikeskrönika av Sveriges Radios Palmira Koukkari Mbemga som jag tar upp i texten, att jag på stående fot skrev ett mejl till reportern med några öppna frågor. Som jag skriver i ledaren blev det extra makabert att samma dag som ett terrordåd mot oskyldiga israeler köra ett reportage som hyllade två unga flickor för att ha angripit isreliska gränsvakter, där den yngsta flickan var så ung som tio år, och benämndes som Janna Jihad. (Det framgick inte om det är hennes verkliga namn eller något slags krigiskt artistnamn).

I mejlet ställde jag frågan till reportern om vilket budskap som hon vill ge svenska 10-12-åriga flickor med den här typen av inslag som ger en hyllande skildring av barn som försökt hugga poliser med kniv. Man kan lugnt säga att det inte är ett obligatoriskt inslag i den svenska skolans styrdokument för flickor i låg- och mellanstadiet.

Jag skrev fortsättningsvis:

”Du tar också upp begrepp som för en svensk lyssnare låter positiva, men som med exempelvis Hamas språkbruk betyder något annat – nämligen total utplåning av den judiska staten. Det vore därför önskvärt om du kunde förtydliga exakt vad som egentligen avses med fraser som ”Hon har rapporterat från ockupationen” och När hon blir stor vill hon bli fotbollsproffs, ifall Palestina är befriat”. 
När du rapporterar som modiga och goda handlingar att den tioåriga flickan ”konfronterar soldater” och ”skriker slagord”, vad exakt är det hon skriker? Och är dessa slagord och detta agerande något som du tycker är värt att lyfta fram som goda föredömen för svenska barn?”
Som ni kanske anar har jag inte fått ett ord till svar.
Jag har ingen ambition att driva vendettor mot journalister. Granskande journalistik är bra, och det är sunt att se två sidor av konflikter. Men när det moraliska resonemanget blandas samman så till den grad att rollerna, såväl som frågan om rätt och fel blir helt omkastade, då har journalistiken förvandlas till destruktivt plakatviftande. Bättre ändamål än så kan jag tänka mig för mina licenspengar.

 

Tidigare inlägg «