Om det har varit lite stiltje här på bloggen i halvannan vecka, så är det för att det har varit allt annat än stiltje i övrigt. Många texter och andra uppdrag. Allt givande och inspirerande, men ganska tidskrävande. Det har kretsat en del kring död och liv sista tiden, inte minst då det i söndags var exakt 15 år sedan 11 september-dåden, och jag var dessutom inbjuden att predika i en kyrka just på temat död och liv.

Jag skrev i fredags en ledartext om de mörka, mörka planerna för världsherravälde som jihadistiska grupper lagt fram, och som fick sin första stora skjuts i och med attackerna på World Trade Center. Texten som har blivit mycket delad tar upp den remarkabla skillnaden mellan terroristerna som gav sig ut att döda så många som möjligt, och hjärtat hos dem på marken och på det fjärde planet som samlades under bönen Fader Vår innan passagerarna gjorde sitt försök att ta över planet från terroristerna. De misslyckades att rädda sig själva, men de räddade många andra, och det gjordes efter bönen ”Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”.

Döden vill kasta sin skugga över världen, det är alldeles tydligt. Men Jesu uppståndelse är det avgörande tecknet på att livet till slut kommer att stå med den stora segern. Den insikten kan få stå som överskrift över vår fortsatta väg genom livet.

Så går vi då över till pålysningar: Ikväll blir det så lite spännande teve – nya säsongen av dejtingprogrammet Tro, hopp och kärlek. Förra gången serien gick var det med ett djup och med äkta exempel på ett kristet liv och synsätt på relationer och äktenskap. För den som undrar över vilka som kan tänkas vara med i programmet den här gången kan jag meddela att undertecknad inte är en av dem.

Föga förvånande, tycker du kanske, eftersom jag är tryggt och lyckligt gift sedan 1999. Icke så, tyckte programmakarna. För några månader sedan fick jag nämligen ett av de mer överraskande mejl jag har fått i mitt liv. Så udda faktiskt att jag både sparade det och besvarade det. Så här löd det:

”Hej Per!

Tro hopp och kärlek är ett TV program där präster, diakoner och pastorer hittar kärleken. Jag kontaktar dig för att du verkar vara en härlig person som har en av våra deltagares stora intressen gemensamt, dvs mat och dryck.

Hon heter [NN] och är en glad och öppen livsnjutare.

Vill du ta chansen att dejta henne och vara med om ett äventyr? 

Ser fram mot att höra från dig!”

Undertecknat en medarbetare på produktionsbolaget. Sedärja, tänker man förstås. Jag vet inte riktigt hur de letade fram min mejladress, om det var via hemsida eller sociala medier eller annan väg. Men var de än har letat torde det framgå med önskvärd tydlighet att jag redan har en fru och därför kanske inte passar alldeles perfekt för att ge mig ut på just den här typen av äventyr. Även om jag är en härlig person med intresse för mat och dryck. (Om det är en korrekt beskrivning av mig kan kanske i sig diskuteras, men det var ju trevligt att produktionsbolaget var redo att avge ett sådant omdöme, utan att först ens veta mitt civilstånd.)

Jag svarade därför med illa dold syrlighet att detta nog inte var en särskilt bra idé. Och nej, de svarade inte.

Men se gärna programmet ändå, det kan vara nog så sevärt och lockande även utan bigamisten Ewert.

Jag har tyvärr missat både att titta själv och att pålysa, men jag nåddes nyss av informationen att föreläsningsversionen av min bok ”Till vem skulle vi gå?” just dessa dagar sänds somn serie i Kanal 10. Den version som sänds är samma serie som redan finns på DVD via Norea Sverige med mycket vältecknade illustrationer. Kan varmt rekommenderas, om så bara för teckningarna! Boken som utgör förlaga till föreläsningsserien finns fortfarande att beställa via förlaget eller här i webshopen. Jag har även några DVD-serier tillhands om någon är intresserad, skicka i så fall en mejlförfrågan.

I samma sammanhang som boken har jag nu i augusti försökt börja komma igång på allvar med mitt doktorandprojekt om drivkrafterna bakom Sveriges sekulariseringsprocess. Forskning är ingen dagsländesyssla, så räkna med att det kommer att dröja ett bra tag innan jag har något att presentera från det spåret. Kanske det kommer någon vetenskaplig artikel i ärendet, men slutresultatet lär förstås dröja ett antal år innan det når dagens ljus, om Herren dröjer och jag får leva.

Jag har denna månad för första gången dragit in TV3 i mitt hus. Jag har egentligen ingen lust alls att ha den och andra kanaler som följer med paketet, men när nu sommar-OS har blivit utsålt till marknadskrafterna har jag (med starkt bifall från mina pojkar) skaffat ett paket där TV3 ingår. Dock är jag väldigt nöjd med att ha hittat ett abonnemang som gör att jag kan kravla mig ur de här extrakanalerna sedan i höst så vi slipper ha dem på längre sikt.

De olympiska spelen har varit en högtidsupplevelse för mig så länge jag minns. Jag har vaga minnen från Pär Arvidsson och Bengt Barons segrar i Moskva 1980 och korta ögonblick från friidrottsarenan, och från Los Angeles 1984 och framåt försökte jag göra allt jag kunde för att följa tävlingarna, som av longitudinella skäl ofta utspelat sig på timmar när man normalt inte är vaken i Sverige.

Inför årets spel i Rio skrev jag en betraktelse över fuskandets och ärlighetens roll i idrotten i måndagens ledartext. ”Den ateistiske filosofen Torbjörn Tännsjö har argumenterat för att alla borde få dopa sig helt fritt, vilket han menar vore mest öppet och rättvist. Men han missar poängen med idrott. Sann idrott är något mer än att ta till alla medel för att pressa fram en guldmedalj. Det är också ett sätt att utmana sig själv och sin kropp på ett sätt som vi mår bra av på både kort och längre sikt. Den som underkastar sig hård träning och sedan i hederlig kamp lyckas tillkämpa sig segern kan också känna en livslång stolthet över sin guldmedalj.”

I anslutning till OS kommer jag i år också att tänka på en parallell till det övriga samhället. Vinden spelar en stor roll i flera grenar. När friidrotten nu kör igång räknas inga rekord vid medvind på mer än 2 sekundmeter. Då gör vinden för stor del av jobbet. I segling blir det ännu tydligare; där är det vinden som ger hela kraften att färdas framåt. Igår vad vindarna i vattnen utanför Rio så svaga att det var en utmaning för skepparna att komma framåt med sina båtar.

Men vinden kan också vara ett hinder. Första dagen i roddstadion var sidvindarna nästan ohanterliga. Sveriges kvinnliga deltagare hade så svårt att parera i sidvinden att hon inte förmådde hålla sin bana, och den lilla smala roddbåten började till och med ta in vatten, och hennes försöksheat misslyckades rejält. (Sedan revanscherade hon sig i uppsamlingsheatet och kvartsfinalen och gjorde en mycket starkare insats där blåsten inte var lika hård.)

Det man kunde se bland de roddare som lyckades i blåsten var att de hela tiden tycktes ro helt snett. Men det gjorde de inte. Deras kurs var alldeles rak, men på grund av den kraftiga sidvinden tvingades de hålla emot med alla krafter mot den kraftiga sidvinden. För blotta ögat såg de ut att ro helt snett, men i verkligheten var det de som höll kursen. De som däremot trodde sig ro rakt framåt drev snabbt iväg i fel riktning.

Detta är en påminnelse för oss. Vi lever i en tid med extremt stark klulturell sidvind som hela tiden vill driva individer, kyrka och samhället som helhet i en sekulär, individualistisk riktning. Det enda sättet att hålla kursen rak i en sådan miljö är – precis som på roddstadion – att hålla emot och ställa in siktet i en riktning som tycks gå snett, men som i själva verket blir det enda möjliga sättet att hålla emot och fortsätta på vår väg fram mot målet. De som obekymrat och utan tanke på sidvinden bara rullar framåt i tron att man är på rätt väg blir däremot lurad och blåst iväg i en riktning man inte alls hade tänkt sig.

Låt oss därför ta ett mer bestämt tag i årorna och ta ut siktet mot målet och hålla emot de kastvindar som kan dra oss på villovägar och till slut sänka vår bräckliga farkost. Tack och lov har vi också en Styrman med på färden. Låt oss lyssna till Hans röst, den leder oss på vägen.

Det har varit tunnare med blogginlägg nu under slutet av juli månad. Dels har vi haft Oasmötet i Jönköping, där jag och min fru varit i involverade i den lokala ledningsgruppen. Det har varit fantastiskt givande, men såpass späckat att kroppen sade stopp och skickade mig i sängs med feber i två dygn. Utöver mötet som sådant hade jag i år också förmånen att hålla två seminarier om hur vi kan dela det glada budskapet om Uppståndelsen. En lite slitig, men väldigt välsignad vecka.

Parallellt har världen fortsatt vara omskakande – på flera sätt. För mig har partipolitiken normalt legat en bit ner i prioritetslistan, jag har lagt mitt huvudsakliga engagemang på andra områden. Men ändå var det naturligtvis väldigt omskakande att Kristdemokraternas partiledare valde att i vårt land som är världens mest extrema exempel på sekularisering och invididualism gå med i detta lands viktigaste opinionsyttring för en ännu mer extrem positionering i den riktningen, med specifikt fokus på relationer och sexualitet. Hon angav glatt i pressen att andra tidigare gått somn privatpersoner, men ”Nu kan vi göra det som parti, det känns roligt.” Låt mig vara ovanligt tydlig här: Hon må representera vem som behagar låta sig representeras i ett sådant uttalande, men hon har inte något mandat att göra det för ett helt parti och dess medlemmar. Vi är väldigt många som inte vill liera oss med de extrema krafter som ryms i detta demonstrationståg. Hon må representera sig själv, men hon representerar definitivt inte mig.

(Bilderna är från Stockholm Prides hemsida, man får därmed anta att dessa är några av de inslag som arrangörerna gärna vill lyfta fram som positiva exempel. Vad andra anser lämnas fritt för tolkning.)

Det är smärtsamt när en ledare, ett projekt eller en organisation som man känt stor samhörighet med drar iväg i helt motsatt riktning. Många av de svenskkyrkliga besökarna på Oasmötet känner samma sak, och man tvingas navigera mellan valet att lämna eller stanna och klara av oppositionens motvind i vetskap att någon behöver hålla fast vid den grund som en gång blivit lagd. Ta gärna del av mötena från Oasveckan på TV2020, inte minst Hans Weichbrodts inspirerande predikan på sista kvällsmötet just om hur vi kan fullgöra vårt uppdrag i svåra tider när båede omständigheter och människor går snett och förlorar siktet. Det kristdemokratiska (!) magasinet PolEtiks senaste ledare gör en ärlig och sund analys av vad Pride egentligen förkunnat för budskap genom åren, samtidigt som problematiserande röster har tystats. Tidningen summerar: ”Därför är det djupt oroväckande att en sorts självcensur har uppstått som följd av en ensidig kultur. I dag är tydligen det förnämsta uttrycket för att man står upp för människovärdet, att delta i Pride. Inget samhälle mår bra av en så snäv syn. Särskilt inte ett som vill hylla mångfalden.”

Vilken riktning det kristdemokratiska partiet ska gå nu när detta definitiva steg är taget återstår nu att se.

I det perspektivet blev det en parallell som kanske kan väcka en lite strimma hopp i den ledarartikel jag skrev före Oas men som publicerades igår, om Pyrrhussegrar från den gamle fältherren Pyrrhos själv, via Andra världskriget, medborgarrättskämpen Rosa Parks och fram till nutiden:

”Ingen av oss vet exakt hur våra dagar slutar. Kanske lämnar vi det här livet under hedrande omständigheter, kanske obemärkt. Vissa går över gränsen i smärta, andra i stillhet och ro. Det vi däremot kan påverka är hur vi förvaltar vårt pund innan det är tid att lämna det här livet. Pyrrhos hårdhänta hädanfärd påminner oss att det inte är de kortvariga segrarna eller förlusterna som eftervärlden minns, utan det samlade resultatet. Därför gör vi väl i att ta vara på den tid vi får och kunna avsluta våra dagar med samma ord som aposteln Paulus: ‘Jag har kämpat den goda kampen. Jag har fullbordat mitt lopp. Jag har bevarat tron.'”

Det är ofta inte de som går den enkla och breda vägen och får tumme upp från samhällets starkaste röster som i efterhand beskrivs som historiens stora segrare, utan de som ofta i skymundan har hållit fast vid sin kallelse och levt sitt liv för de svagaste och för ett syfte högre än sig själv. inte många ledare slutar väl, har någon sagt. Låt oss ödmjukt söka en livsväg där vi kan sluta vårt uppdrag och med frimodighet instämma i Paulus ord här ovan. Då vinner vi segrar som varar också när mediestrålkastarna för länge sedan har slocknat.