Dec 02

Goda arbetsmöten i Bryssel

dav

I början av veckan var jag två dagar i Bryssel för möten med några olika kristna organisationer och politiker. Bryssel är en delad stad, där den gamla stadskärnan har en väldigt trevlig atmosfär, medan de nyare EU-kvarteren med sina enorma byggnader ger en storvulen och ganska opersonlig känsla. Men i kvarteren däremellan inryms mängder av kontor för de många tusentals lobbyorganisationer som vill finnas i EU-politikernas närhet och kunna påverka i sina profilfrågor.

Bland alla dessa kontor finns också de kristna organisationerna. När jag besökte dem blev det tydligt att vissa har gott om ekonomiska medel, andra mer knapert. Men alla har de lagt sitt hjärta och sin tid till att arbeta för Guds rike och för samhällets allra mest utsatta medborgare i världens näst mest lobbyistfyllda stad (efter Washington).

Så på kort tid lyckades jag få tid att möta tre organisationer, plus vår egen alldeles fantastiskt gode parlamentariker Lars Adaktusson, som man bara blir mer och mer imponerad av som en man med både initiativkraft, urskillning, ödmjukhet och intergritet. Politiker med den kombinationen växer inte på träd, och han är värd all uppmuntran i hans uthålliga arbete.

I anslutning till samma ämne som Adaktusson arbetar med samtalade jag med en katolsk organisation som arbetar med att stödja världens mest förföljda grupp, kristna i framförallt Mellanöstern, Europeiska Evangeliska Alliansen som arbetar för samma gruppers rätt att uttrycka sin tro också här i Europa, men också för offer för trafficking, den moderna tidens slaveri. Allt detta ligger väl i linje med det som också vi i Claphaminstitutet arbetar med. Även dödhjälpfrågan är en central del av det vi gör just nu, och där var det både omskakande och uppmuntrande att besöka den internationella kristna juristorganisationen ADF International som just dagen innan hade satt igång ett informationsprojekt om de hemska följder som den belgiska dödshjälplagen har fått, där staten tar livet av människor i en alltmer obekymrad takt.

Det uppmuntrande i det mörka sammanhanget var att jag fick med mig mycket nyttigt material hem som vi kan använda också i Claphams arbete här i Sverige. Dödens hot vill lägga sig som en våt filt också över vårt land. Det är något vi måste arbeta emot. Det finns många runtom i världen som kämpar för det goda, och det är en stor uppmuntran för oss här i Sverige. Ibland blåser det emot i den kampen, men det är därför vi behöver fortsätta.

Nov 22

Denna dagen – ett liv

Igår måndag var en mixad dag. Dels fick jag tillsammans med Bo Nyberg möjlighet att knyta samman säcken efter vår artikel på DN Debatt, där vi argumenterade för att det här svårtolkade begreppet ”icke-konfessionell” i skollagen och läroplaner ersätts med andra skrivningar om att undervisningen ska vara saklig och allsidig. Igår kunde vi avrunda diskussionen efter två i mitt tycke ganska så intetsägande repliker, med att förkunna behovet av en omformulering i lagen, inte minst utifrån att: ”fokus i de internationella konventionerna ligger alltid hos individer som ska skyddas mot övergrepp från staten – inte tvärtom. Skolan och staten kan därför aldrig ta sig rätten att gå in och ”lägga tillrätta” de övertygelser som barnen har med sig hemifrån. Att så faktiskt sker i Sverige bekräftas också av den forskning vi refererade till som påvisar ett starkt ateistiskt tryck i den svenska skolan. Vi ser detta som djupt problematiskt och betraktar detta klimat som ett stort hinder mot en öppen skola med respekt för alla elevers tro.”

Den här debattväxlingen kunde samtidigt fungera som ett led i det seminarium som vi i Claphaminstitutet samarrangerade i riksdagshuset i onsdags. Det var ett mycket välbesökt seminarium, som vi hoppas ska ge goda ringar på vattnet. Material från seminariet hittar du på Claphams hemsida.

Igår hade jag också ledartext i Världen Idag enligt schema. Den här gången blev det om den i flera stycken märkliga debatten i svenska medier, där det stora hotet i utvecklingen i USA och Ryssland enligt vissa tycks vara att fler ofödda barn skulle kunna räddas till livet!

Nå, efter en i övrigt späckad dag besökte jag en församling på kvällen och föreläste om Jesu uppståndelse. Det är alltid en uppmuntran, även för mig själv, att få möjlighet att frimodigt förklara den stadiga grunden för vår tro – att Kristus sannerligen är uppstånden! Den vetskapen ger kraft att arbeta vidare även i grå novembertid. Och snart kommer advent, där vi får inrikta oss på att återigen bereda väg för Herran, han som var, som är och som kommer.

Nov 10

Blir det sämre eller kanske bättre med en skeppare som inte kan styra?

Bildresultat för Donald Trump victory speech CNN

När det inte längre fanns någon återvändo, när texten ”Donald Trump elected U.S. president” dök upp i rutan på CNN, och den nyvalde ledaren för den fria världen steg in på scenen för att hålla sitt segertal, då begravde jag ansiktet i händerna. Situationen var alltför absurd och generande för att jag skulle kunna med att titta på. Ändå är det nu här vi är, och det är den här verkligheten vi har att leva med.

Donald Trump framstår som en av de absolut sämst lämpade personerna att leda en supermakt. Hans impulsivitet, bristande sakkunskap, populism och narcissism är olämpliga egenskaper för vilken ledare som helst, inte minst naturligtvis för den som om några veckor ska bli världens mäktigaste politiker. Likafullt är det en sådan ledare som amerikanska folket har valt.

Eller rättare sagt: de har valt en person som tydligare än alla andra kandidater ropade ut att det är något snett med samtiden. De flesta av Donald Trumps knappa 60 miljoner väljare (något färre än Hillary fick, men sådant är nu det amerikanska valsystemet) röstade inte för en inkompetent gaphals, utan mot de etablerade politikerna, medierna och etablissemangets opinionsbildare. Det var, kanske ännu tydligare än i tidigare val, ett val mellan landsbygd och stad. Traditionell livsstil mot urban, liberal kultur som under Obamas åtta år vid makten har drivit iväg USA i radikal riktning. PEW Forum kom ifjol med en uppmärksammad studie som visade hur kristendomen under det senaste decenniet har gått tydligt bakåt i USA. Åtminstone när det gäller protestantiska mainstreamsamfund och katolska kyrkan. (Bibeltrogna, karismatiska samfund har däremot hållit emot betydligt bättre.)

Det märkliga är dock att de två krafter som har kämpat mot varandra i det här valet tycks gå i helt motsatt riktning mot vad de faktiskt förkunnar. Låt mig exemplifiera: I Donald Trumps segertal lyste religiösa tongångar och hälsningar helt med sin frånvaro. Hans livsföring och retorik har varit i stort sett fullständigt renons på kristet innehåll. Hillary Clinton citerade däremot i sitt concession speech ett bibelord av Paulus om att fortsätta göra det som är gott och inte ge upp, och hon avslutade på sedvanligt sätt ”God bless you, and may God bless the United States of America.” President-elect Trump verkar däremot inte speciellt intresserad av Guds favör, han tycks hellre vilja klara sig på egen hand.

Samma sak har gällt för Barack Obama. Hans tal har ofta varit kryddade med bibliska referenser, och ett självklart avslut med en önskan om Guds välsignelse. Ändå är det just under hans presidentskap som sekulariseringen har tagit fart i USA. Hur är detta möjligt?

Svaret är att kristendom inte handlar om enbart retorik. Ord är viktiga, ingen tvekan om det. Offentliga bekännelser och ställningstaganden är viktiga delar i ett lands identitet. Men ett kristet eller sekulärt inflytande utövas på ett djupare plan än så. Det görs via etiska ställningstaganden som kan flyttar ett land bort från traditionella förhållningssätt och till individualistiskt-sekulära sådana. I USA sker sådana ställningstaganden dels genom signaler från presidenten, dels via beslut i Högsta Domstolen, dels via andra signalspråk från starka opinionsbildare.

Trots både Obamas och Clintons frommare budskap har de i praktiska vägval tagit en mer sekulär väg. Många beslut har under Obama-eran gått i just den riktningen. Det gäller samkönade äktenskap, och det gäller hela paketet av queerinspirerad politik som ibland har fått rent absurda konsekvenser, inte minst på sekulära universitet. Hillary Clinton förklarade dessutom rakt ut att hon avsåg att tillsätta domare i Högsta Domstolen med klart liberal inriktning. Det är bland annat detta storstadscentrerade liberala projekt som väljarna nu vände ryggen och röstande in en kandidat som egentligen inte själv har någon genomtänkt motideologi på de här områdena. Men han han uppfattats som den starkaste motkraften mot allt det som etablissemanget och Washington kan anses ha stått för under de senaste åtta åren.

Hur ska det då gå med en så labil och självcentrerad ledare som Trump i Vita Huset? Svaret är förstås att ingen vet. Om han väljer att styra landet som en annan brukspatron och försöker fatta alla beslut på magkänsla kan det gå riktigt, riktigt illa. Men kanske är Donald Trump såpass mogen att han erkänner sin generande brist på politisk erfarenhet och klokskap och därför lägger en större del av makten hos sina rådgivare än vad exempelvis Obama gjort. Vissa tecken tyder på det, där exempelvis hans vicepresident Mike Pence, som beskrivit sig själv som ”kristen, konservativ och republikan, i den ordningen” kan antas få en större roll än vad Joe Biden haft under Obama. Om president Trump kan nöja sig med att agera lagledare och överlåta ideologiska ställningstaganden till sina rådgivare, och dessutom utse mer konservativa domare i Högsta Domstolen, då skulle slutresultatet faktiskt kunna bli att den amerikanska skutan kan segla bättre med en skeppare som inte själv kan konsten att styra båten.

Det är oerhört svårt som kristen att ställa sig bakom Donald Trumps person och uttryckssätt. Men kanske kan andra under hans ledarskap ges möjligheten att vända en del av den utveckling som dragit USA i sekulär riktning. Låt oss be och hoppas att så får bli fallet.

Nov 03

Om Paulus och Popper

Det är mycket resande nu. I början av veckan var jag och hustrun inbjudna att tala om samlevnadsundervisning på studiedag i Uppsala. Det är ett lite annorlunda ämne för mig, men ändå förhållandevis inarbetat, utifrån att vi varit med att ta fram läromedlet Nära Varandra. Därefter åkte jag direkt västerut till Stavanger, där jag är inskriven på VID Vitenskapelig Högskole för mitt doktorandprojekt om den svenska sekulariseringsprocessen, och därifrån söderut där vi ska träffas med familjen i Skåne i helgen.

Idag har vi haft seminarium om vetenskapsfilosofi, där vi som så ofta är brukligt, landade en stund hos Karl Popper. Under den diskussionen kom jag att tänka på det resonemang som Paulus för kring Jesu uppståndelse i 1 Korinthierbrevet 15. Här argumenterar Paulus väldigt modigt och prövar verkligen den trosmässiga isen, när han helt enligt Poppers förslag säger helt öppet att ”om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och er tro meningslös.” Den kristna tron är inte och ska inte betraktas som vetenskap, men det är mycket fascinerande att budskapet om Uppståndelsen uppfyller det viktigaste krav som Popper ställer upp för sund vetenskap.

Paulus nöjer sig heller inte med den reservationen. När han ändå är igång lägger han till följande räcka av reservationer: ”Då står vi där som falska vittnen om Gud, eftersom vi har vittnat mot Gud, att han uppväckte Kristus, som han inte har uppväckt, om det verkligen är så att döda inte uppstår. Ty om de döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då har också de som insomnat i Kristus gått förlorade.”

Och slutligen då tar Paulus till följande slutkläm: ”Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor.” Ord och inga visor, sannerligen! Samtidigt är detta en av de främsta styrkorna i det kristna budskapet – att det utspelar sig i historien, på en fysisk plats på en historisk dag, inför många verkliga människor. Här finns stora skillnader gentemot exempelvis islam, där budskapet helt enkelt måste accepteras som uppenbarat och därmed sant. Möjligheten att pröva riktigheten i Koranens berättelser fanns inte och finns inte. 

En viktig princip i såväl polisiärt utredningsarbete som historieforskning (där jag i Sherlockboken försöker fånga in båda desa vinklingar) är att uppgifter som kan kontrolleras mycket sällan är påhittade. Faktauppgifter som är vaga eller okontrollerbara har vi däremot anledning att ifrågasätta.

Nu är det slutligen så väl beställt i det här kapitlet i 1 Korinthierbrevet att Paulus inte rundar av med det här alldeles väldigt ledsamma budskapet. Utan med bakgrund i en tom grav, en mycket tidig muntlig tradition, med namngivna ögonvittnen som fortfarande är i livet ger han svaret på sin popperska utmaning där han sätter precis allt på sin spets. Enkelt och rättframt avslutar han resonemanget med orden: ”Men nu har Kristus uppstått från de döda”

I och med det är allt förändrat.

Okt 31

Reformation pågår!

Dessa dagar är det sannerligen inte brist på stora kristna samlingar i vårt land. Jag har varit så upptecknad på annat de här veckorna att jag avstod Awakening-konferensen i Friends Arena. Men visst var det fantastiskt imponerande att en så stor satsning kunde gå i lås och att tiotusentals människor kunde samlas i en av världens mest sekulariserade städer och lyfta fram Jesus Kristus i vår tid.

Idag och imorgon kommer så den stora samlingen till minne av reformationen. Och säga vad man vill om påve Franciskus, men man måste medge att han och hans stab är oerhört dugliga strateger. Att lyckas samordna ett möte med reformationen i fokus, där påven blir den som får hela strålkastarljuset, det är inte illa planerat. Nu menar jag i likhet med övriga protestanter att den katolska kyrkan har gjort allvarliga teologiska avsteg från den apostoliska tro som förmedlas i Nya Testamentet, och att reformationen var och är nödvändig. Men det hindrar inte att jag och många andra protestantiska kristna finner stor gemenskap med katoliker om det vi har gemensamt, tron på den uppståndne Jesus som världens Frälsare och Herre. Och det är förstås inte alls någon svag grund att stå på, även om vi har olika uppfattning i teologiska spörsmål.

Samtidigt har vi den lite märkliga situationen där det idag är den lutherska Svenska kyrkan som har gjort andra och i flera stycken minst lika radikala avsteg från en klassisk kristen tro, och som har resulterat att de som ofta uttrycker sig mest uppskattande om Luther idag är – katoliker!

Idag tar jag i min ledartext upp vikten av en reformation även i vår tid, en reformation som är alldeles nödvändig för en överlevande och segrande kyrka. Den tar sig andra vägar än på 1500-talet, men varje tid behöver ha sina Luthergestalter som kliver fram och blottar samtidens felsteg och kallar till att re-formera det som blivit nerrivet.

”Med sina 95 teser var Martin Luther redo att offra allt för att kalla sin kyrka tillbaka till källorna, tillbaka till Skriften, tillbaka till nåden, tillbaka till Kristus själv, och bort från de inslag som kyrkan anammat utan stöd i Skriften. Hans reformation var nödvändig, men för evangeliskt kristna är den lutherska Svenska kyrkan inte längre någon självskriven banerförare. Stridslinjerna går i dag tvärs igenom samfunden, snarare än mellan dem. Sekulära tankeströmningar trycker på för att influera samtliga kristna samfund. Katoliker, lutheraner, pingstvänner och adventister – alla står vi under samma sekulära press som vill förminska kyrkan till enbart en inomvärldslig trivselkommitté.”

Under tiden påven besöker Sverige ska jag själv åka över till Norge i samband med mitt forskningsarbete och lägga fram en artikel om en tänkbar modell för att förklara Sveriges radikalt höga grad av sekularisering. För att förstå hur vi bör agera och gå framåt med en förändringsprocess behöver vi först förstå var vi är och hur vi har kommit hit. Reformation pågår!

Okt 22

Vilken pol håller vi fram?

Bildresultat för magnet

Jag befinner mig mitt inne i höstens mest späckade reseprogram, därav de sparsamma uppdateringarna här. Den här helgen är jag i Sollentuna och undervisar om trons försvar. Mycket uppskattande respons från åhörare och goda samtal under frågestunder efter föredrag.

Det som slog mig efter gårdagkvällen när jag talade om Uppståndelsen på ett ungdomsmöte var hur fascinerande det ändå är, det faktum att människor vänder sig bort från tron, även i de fall där den visar sig vara byggd på en så solid grund. Inte så att ungdomarna ifrågasatte Jesu uppståndelse, utan mer att vi samtalade just om detta fenomen med människors reaktion kring den. Men samtidigt kan vi påminna oss att Jesus faktiskt vandrade runt i Israel i tre år, gjorde gott, visade kärlek till samhällets utstötta, helade de sjuka och var ett vandrande bevis på Guds omsorg mot människor. Och människorna svarade med… att döda honom.

Det finns något i både Sonens och Faderns väsen som i sin helighet och fullkomlighet provocerar oss självtillräckliga och egenrättfärdiga människor. Såpass mycket att vi ibland tar till vilka medel som helst för att bli av med den outtalade anklagelse vi kan uppleva när vi ställs inför Guds rättfärdighet. Kanske var det det som gjorde att människorna i Jerusalem tog till ryggmärgsreflexen och inte förmådde artikulera någon bättre analys av sig själva och sin tillvaro än att skrika ”Bort med honom!”. Och så fördes Guds son bort till avrättningsplatsen.

Men tack och lov, den andra sidan av myntet med Guds fullkomliga rättfärdighet som kan skrämma oss är också att den kan dra oss till sig, och mana oss att ta all vår egen ofullkomlighet och orättfärdighet fram till korset och där få lämna av vår skuld och låta oss uppfyllas av hans rättfärdighet. Det är som en magnet. Allt avgörs av vilken pol vi vänder mot Jesus. Om vi vill vara oss själva nog och visa på vår egen förträfflighet, då försöker vi vända samma pol åt Gud som han håller fram mot oss, och då stöter vi bort oss själva. Men om vi kommer med vår egen svaghet och smutsighet så vänder vi fram den andra polen, minussidan, och då dras vi istället till hans starka pluspol som vill upprätta och älska oss. Allt beror på vilken sida vi väljer att hålla fram.

Okt 10

Trump-etstötar till varning för galning

Det är så man nästan skäms ögonen ur sig över att ens behöva se debatterna i den amerikanska valrörelsen. Inte ens när The Donald ertappats med – de åtminstone verbala – byxorna nere, som i helgens inspelning av hans gravt sexualiserade uttalanden om kvinnor, inte ens då får han en släng av sund skam eller ödmjukhet. Istället går han på sedvanligt sätt över till att omedelbart svärta ner inte bara sin motståndare, utan dessutom hennes make. Det hela var så ytterligt långt att jag knappt klarade att se nattens debatt.

I dagens ledartext försöker jag ge en bakgrundsbild till varför en så total antipolitiker som Donald Trump trots alla skandaler, trots allt klampande i alla upptänkliga klaver, likafull har endast en motståndare kvar innan han kan inta Vita Huset som världens mäktigaste politiker.  Och jag gör det med en analogi från ett USA för 150 år sedan i litteraturens värld: ”En av de mest dramatiska scenerna i Vilhelm Mobergs Utvandrarepos är när drängen Arvid i törstens desperation dricker sig otörstig ur en källa, trots att den är förgiftad. Snart därpå avlider han i plågor. I den verkliga världen sker det i extrema situationer även att människor till slut dricker sin egen urin. Den sammantagna lärdomen lyder: När en människa blir tillräckligt törstig är hon beredd att dricka vad som helst.”

Inte för att jag känner några egentliga sympatier för Hillary Clinton (utöver de rent mänskliga, hur en bedragen kvinna ska hantera att i en debatt för landets högsta ämbete få slängt i ansiktet att hon är olämplig som president på grund av att hennes man varit otrogen mot henne). Jag ser stora problem i hennes politiska och etiska ståndpunkter, och även stora risker med att ge henne möjlighet att tillsätta domare i Högsta Domstolen. Hon framstår som kall och utan någon genomtänkt vision för landet. Hillary är den näst mest ogillade presidentkandidaten sedan mätningarna började. (Hon råkar bara kandidera samma år som den allra mest ogillade någonsin.) Men hon är en politiker, och med henne kommer vi att få en politikers beslut. Även om vi ogillar dem.

Alternativet till en politiker som vi ogillar är att Vita Huset istället skulle intas av en komplett galning. Jag anar att amerikanska folket när allt ställs på sin spets ändå till slut kommer att avvisa galningen. Och världen kommer att vakna morgonen därpå och undra om allt det här bara var en märklig dröm.

Okt 05

Här och där

Just nu i oktober går jag in i höstens mest intensiva period. Det märks både i tal och skrift. Idag hade jag käslan av både glädje och allvar, när jag fick en artikel om dödshjälp publicerad i Svenska Dagbladet. Det är ett ämne som vi i Claphaminstitutet haft anledning att återkomma till tidigare, och vi kommer säkert att behöva göra det igen, tills de i vår tid helt orimliga kraven på avsiktligt dödande i sjukvården förhoppningsvis har tystnat helt.

I förrgår blev det amerikanskt fokus på min ledartext i Världen Idag, med inriktning på University of Virginia, och deras märkliga beslut att alla elever förväntas meddela med vilket pronomen de önskar bli tilltalade. Som det ser ut nu lutar det åt att det blir USA-tema även kommande måndag. Ni kan säkert gissa vilket aktuellt tema det kan bli då…

Sedan. lite mer i skymundan, figurerar jag också som gästskribent på Svenska ApologetikSällskapets blogg. Det blir i första hand tidigare publicerade texter där, jag har inte riktigt tidsmässigt utrymme att skriva nytt material där. Mn förhoppningsvis kan det vara av intresse och till inspiration ändå. Min text där den här veckan handlar mycket generellt om vikten av att försvara tron.

Det vill till att man försöker hålla huvudet kallt och hjärtat varmt under veckor där hjulen snurrar verkligt fort. Jag hoppas jag får ha Guds nåd att klara den balansen framöver. Det är verkligt engagerande uppdrag jag har förmånen att stå i, men det är samtidigt lätt att bränna på för hårt både gentemot andra och sig själv.

Om någon skulle vilja bevista de samlingar där jag medverkar i föreläsning eller predikan får gärna titta på mitt nu uppdaterade reseschema, där framgår var jag medverkar under oktober-november. Väl mött i tal och skrift!

Sep 26

Du är min hjälte för du vågar vara rak

dsc_0025

Så har jag då avnjutit, och samtidigt (om konstruktionen ursäktas) av-lidit min sista konsert med Kent. Premiären i Linköping var fascinerande på flera sätt, inte minst för att man på en premiär inte vet något alls om vad som väntar. Det är en mer utvald känsla att få uppleva något som ingen tidigare fått uppspelat för sig offentligt. Min föga vågade gissning slog in att den sista sången också blev Den sista sången. En välregisserad avslutning där de svarta kläderna bytts ut mot vita, och en spöklikt filmad barnkör ackompanjerade bandet till det oundvikliga slutet.

Om jag hade satt en rubrik på Joakim Bergs storhet som låtskrivare och artist utifrån hans egen textproduktion skulle det bli med orden från VinterNoll2:

Du är min hjälte för du vågar vara rak
Du är min hjälte för du är precis så svag som jag

Inom parentes tänkte jag på den textraden i samband med att jag skrev dagens ledartext i Världen Idag, som inte alls handlade om musik utan om Kyrkomötet som börjar imorgon, och den brist på rakhet i budskapet som alltför ofta präglat de sammanhangen. En brist som också ger direkta konsekvenser i människors förtroende för avsändaren. Människor kan ha svårt för många budskap, men kanske vänder vi oss idag allra främst mot den valhänthet och brist på rakhet som frodas i vår kultur.

Kvällens höjdpunkter på Kentpremiären var flera: Det äldsta materialet med En timme en minut och Berg och dalvana, den musikaliskt vrålstarka Jag ser dig fram till det nya årets främsta bidrag Egoist som sätter ett avslöjande ljus på det så självrättfärdiga nutidssverige:

Nu är hat ok om det riktas åt rätt håll
Inget slår hårt som vänstervåld
Vi ska aldrig bli som ni

Det finns de som säger att kärlek är så enkelt
Antingen har man den eller så har man inte

Och så måste jag medge att den på skiva ganska intetsägande Förlåtelsen faktiskt växte flera snäpp live och kanske blir det kvardröjande vittnesmålet om denna ack så kentska ambivalens mellan mörkret och förtvivlan till hoppet och försoningen:

Nu är vi så långt långt långt långt
Från målet
Från förlåtelsen
Allt var förlorat
Jag var förlorad

Så finns det någon mening i att säga förlåt
Finns det någon väg som leder oss hem
Finns det ens ett hem där vägen tar slut
Kan du förlåta?
Jag kan förlåta

Allra bäst kanske det uttrycktes som Joakim Berg sjöng i en av sina vackraste refrängstrofer, turnépremiärens enda inslag från Röd, nämligen Hjärta

Som det strålar från ditt hjärta
Som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta
Kommer räddningen till slut
Genom hålet i mitt hjärta

Det är inte osäkt man kommer att tänka på Augustinus ord ”Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig”. Med ett ärligt, rakt sökande tror jag att varje människa till slut också har en förutsättning att hitta det hem och den rättning man söker.

 

Sep 21

Sista resan

dsc_0012

Det är en märklig känsla, det där när man inser att det här är sista gången man gör en sak. Idag har vår familj varit på begravning och tagit farväl av en man i vår närhet som fick sluta sina dagar alltför tidigt. Döden är en svår och ond fiende att möta. Den är så definitiv. Ändå hyser jag samma tro och hopp att det finns en hamn på andra sidan, någon som väntar på oss där.

Jag har samtidigt funderat en del kring hur man kommer att förhålla sig när man står inför fullbordat faktum och inser att det aldrig kommer någon mer gång efter den här. Kanske kommer det att kännas starkare, kanske sorgligare. Kanske både och.

Men även här i det friska, pågående livet finns det tillfällen där man – förstås på ett mycket mindre allvarligt plan – känner en viss bävan inför insikten att detta är sista gången jag upplever detta. Första gången jag upplevde den känslan på allvar var när vi fick vårt sista barn för snart åtta år sedan, och hade beslutat att vi inte skulle ha fler. En sista gång kan man bara uppleva en enda gång. Det ligger därför något speciellt över sådana stunder.

Det var därför med viss tvekan som jag till slut tryckte på playknappen härom dagen för att lyssna till den allra sista utgivna låten med Kent. Och jo, Silver och för övrigt även de övriga tre nya låtarna som medföljde Eskilstunagruppens Best of-samling är bra. Inte överfantastiska, men inte heller svaga. Men det är ett definitivt steg när man på ett visst område plötsligt inte längre har något framför sig, bara minnen bakåt. Det finns bara ett tillfälle som blir den första gången man får den sista låten från det band som mer än något annat har löpt parallellt genom mitt vuxna liv.

För oj, vad tiden har gått. Och oj, vilken stark roll Kent under åren har fått spela för många, inklusive undertecknad. Det var ganska nära att vi körde 747 som utgångsmusik på vår vigsel. Jag hade lyckats mixa ihop en version på kassett som funkade. Men sen fick vi vad som väl bäst beskrivs som ett anfall av förstånd och valde ett annat instrumentalt stycke istället. För det finns ett svårtillgängligt drag i Joakim Bergs texter som gör att de nästan alltid skaver lite i högtidliga eller glädjefyllda sammanhang. Det är symptomatiskt att den enda Kentlåt som slagit riktig brett är singelbaksidan Utan dina andetag som sticker ut som ganska annorlunda i sin helgjutna hängivenhet. (Jo, visst är det så att även Sverige har använts i många sammanhang, men i de sammanhangen verkar man på något sätt låtsas som att svärtan och ironin i texten inte finns där.)

Det kommer säkerligen aldrig mer att finnas något annat kulturellt uttryck som följer mig på samma sätt som Kent gjort. Jag är alldeles för vuxen för att snappa upp och följa något nytt tilltal från dess linda. Jag har också haft den goda slumpen att vara några år yngre än bandmedlemmarna. Det är alltid en större utmaning att på djupet ta till sig budskapet från dem som är yngre än en själv. De som är något äldre har upplevt mer och det är därför lättare att känna delaktighet i det man vill förmedla.

Ett tecken på en riktigt god kulturskapare är när man lyckas förmedla något som bejakar och förstärker lyssnaren eller betraktarens egen upplevelse av tillvaron. Just detta är den stora styrkan i Kents musik, det som gör bandet närmast oöverträffat som skildrare av det postmoderna Sverige där Gud och auktoriteter har slängts överbord, och där människan är utlämnad åt sin egen ensamhet. Joakim Bergs texter säger inte för litet, men inte heller för mycket. Jag har använt dem i föreläsningar, böcker och det lutar åt att en strof från hans penna också får inleda det som en dag förhoppningsvis ska bli min doktorsavhandling.

Det kanske märkligaste med Kent är att de har fortsatt utvecklas även efter fem, sex, sju skivor och fortsätta vara lika fullt ut relevanta hela vägen in i mål. Det är förstås alldeles rätt att Kent begraver sig själva i och med den här turnén. Det sista albumet Då som nu för alltid från i våras tillhör bandets svagaste. Men i övrigt har de lyckats hålla inspirationen vid liv och därtill kunna mogna tillsammans med sina lyssnare.

Just dessa dagar har jag hängt på låset och lyckats skaffa en biljett till premiären på avslutningsturnén i Linköping på fredag. Det blir på något sätt en säck som knyts ihop. Det känns som evigheter sedan när jag och min kompis Markus satt hemma i hans lägenhet på Vasavägen i samma stad och lyssnade på Kents första platta och försökte lista ut vem Frank (killen som fått ge namn åt sista spåret på debutskivan) kan ha varit, och vad den blanka danken i handen egentligen kan ha haft för roll. Det var på Kårhuset i Linköping jag första gången hörde bandet live, och det är i samma stad jag på fredag upplever min sjätte konsert med dem.

Talet sex symboliserar också i bibliskt symbolspråk något ofullbordat. Så även om allt är över när Den sista sången (som jag vågar mig på en gissning blir det allra sista extranumret på repertoaren) har spelats, så sträcker sig Kents musik hela tiden efter något större, något mer fullkomligt i den trasiga tillvaro som det moderna sekulariserade Sverige utgör.

Jag ska inte på så här kort plats försöka sammanfatta Kents budskap eller rada upp citat som kan illustrera deras tilltal, kanske blir det möjlighet att göra det i andra sammanhang i framtiden. Den som vill ta del av en fylligare analys rekommenderas att försöka få tag i det nummer av tidskriften NOD från 2005 där jag för ett längre resonemang om bandets budskap fram tills då. Men bara som hopknytning vill jag citera några strofer från Falska profeter, näst sista spåret på det sista albumet, som jag tycker fångar väldigt väl den här spänningen mellan vår förment frigjorda men samtidigt ack så utsatta tid, och den längtan efter något varaktigt, något djupare som Joakim Berg ständigt återkommer till och i något slags frustration sträcker sig emot trots samtidens ifrågasättanden och förytliganden. (Därför censurerar jag heller inte bort svordomen i sista strofen.)

Gallergrindar slår igen
Murar av betong växer omkring oss
Graffiti & affischer, Peace & Love bredvid
nazismen några könsord lite religion

Vi värnar om vår tryckfrihet vi älskar
våran valfrihet

Vi tar oss friheten a
tt hylla toleransen men vi pekar
våra anklagande fingrar

Mot allt som inte passar in här

Och även självvald ensamhet förändras när
åren går till en annan sorts ensamhet

Det bästa i mitt liv kan varken

lånas eller köpas eller säljas

Det bästa i mitt liv måste jag våga ge

Först då är det förtjänat

Förtjänar jag dig?

Tror du att jag pratar om förenklad
mytologiserad kärlek?

Nej nej

Jag pratar om gemenskap, förståelse,
solidaritet & vänskap

Så jävla dum är jag

På fredagen går sista resan för mig. Därefter sträcker vi oss vidare. Vissa av oss gör det trosvisst, andra med de längtande men samtidigt reserverade ord som Kent uttryckete i Svarta linjer från bandets främsta platta Röd.

Vita linjer
(Tänk dig för, tänk dig alltid för)
I en tunnel ser jag ljus
(Tänk dig för, tänk på vad du gör)
Vita linjer
(Allt har ett pris, tänk dig alltid för)
Som ett spikrakt spår mot Gud
(Tänk dig för, tänk dig alltid för)
Om man tror på sånt

Tidigare inlägg «