Maj 24

Bara Gud kan hela Europa

slideshow 4

Är just nu i södra Polen i ett landskap som är så vackert som på bilden. Konferensen European Leadership Forum hålls dock i ett så otroligt stort hotellkomplex att det kan gå en hel dag utan att man hinner med ett jättepass av motion utan att ens gå utanför dörren.

Det här är en fantastiskt givande konferens, att få ta del av undervisning och individuella mentorssamtal och råd, samtidigt som konferensen ger en unik möjlighet att kunna nätverka med andra evangelikala ledare från runt om i Europa. Och säga vad man vill om amerikaner, men de är alldeles otroliga på att ge av sin tid och sina resurser för att hjälpa oss europeer att anordna den här konferensen. Utan de flera hundra frivilliga jämkare som kommer hit och betalar sin egen resa och konferensavgift för att hjälpa oss skulle konferensen aldrig kunna anordnas.

Jag kan inom parentes nämna att av alla amerikaner jag samtalat med om det politiska läget, i likhet med alla som uttalat sig från podiet, har varit unisona i sitt totala, generade och fullständiga avståndstagande från kandidat Trump. Jag har fortfarande inte talat med eller läst en enda inom den breda kristenheten som uttryckt en tendens till stöd för den förmodade republikanske kandidaten. Det tycker jag är ett mognadstecken så gott som något.

Något av det starkaste på en sådan här konferens är samtidigt att se hur länder och folkgrupper där det finns en spänning eller aktiv konflikt kan dela en djup och överlåten gemenskap med varandra. Igår kväll hade vi en gemenskapskväll för akademiker i olika länder, och smågruppen som jag hamnade i råkade bestå av undertecknad, en ryss, en ukrainare och en tjeck. I vetskap om den hårda tonen och den aktiva militära konflikten mellan de två länderna var det väldigt fint att se ryssen och ukrainaren samtala och be för varandra i gruppen. Människor kan sarga och kriga, men Gud hela också när konflikterna lett ner i avgrunden.

Minns hur tre kristna politiker från de krigshärjade länder samlades efter Andra världskriget och lade grunden till det som idag är EU, med inställningen att de totalitära system som lett till katastrofen skulle ersättas av en biblisk grundsyn på människan och samhället. Jag tror att även i framtiden så är det enbart Gud som i långa loppet kan göra Europa helt.

Maj 20

Innan allting tar slut

Då Som Nu För Alltid

Jag känner mig ytterst kluven. Jag sitter med Kents sista album i handen. Just idag släpps det. Tittar, känner, läser ytligt igenom texter lite i smyg före lyssning. Som jag varskodde tidigare i våras blir det nog ett antal inlägg om bandet från Eskilstuna. I vetskap om att resan tar slut här är det med tvehågsna känslor som jag står inför att lyssna.

För samtidigt gör jag mig redo för att tidigt imorgon resa till Polen och ELF –  Europas största konferens för evangelikala ledare. Jag har sett länge fram emot att få åka på den här konferensen. Så som jag förstått upplägget tror jag att konferensen kan vara mycket inspirerande både för mig personligen och för det arbete jag står i. I år har vi samtalat med varandra om att det ska funka att åka ifrån familjen de fem nätter som konferensen varar. Så jag tror helt enkelt inte att jag hinner ta mig tiden att lyssna igenom det här unika tillfället tillräckligt fokuserat.

Kent är i särklass som skildrare av det postkristna Sverige och den kalla, hårda värld som den svenska individualismen byggt upp. (Skivomslaget ovan är förstås en nästan övertydlig bild av ärendet.) Samtidigt finns den hela tiden där, den där längtan efter att kunna bryta sig ur den här omänskliga världen. Det ligger något väldigt ärligt i Kents budskap och ljudbild.

Men nu tvekar jag. Det är bara en gång man första gången kan åhöra en sista skiva. Båda låtarna som släppts som singel före albumet, Egoist och Vi är inte längre där fångar något väsentligt i samtiden, så förhoppningarna är rätt högt ställda. Några strofer i den senare fångar en del båda av dagens Sverige och hur jag känner just nu:

Jag glömde hur man längtar
En konsekvens av att ha allt
Men det finns ingenting som lever här
Sen du försvann
Varför orkar jag aldrig vänta
It’s the story of my life
Men jag hade aldrig ditt tålamod
Jag bara jagade nästa high…

Jag tror bestämt att jag väntar.

Maj 15

Tumme ner och tumme upp från riksdagsveckan

Det har varit en blandad vecka det här – åtminstone för den som baserar humöret efter dagspolitikens kast. Tumme ner: Riksdagens beslut att fega ur inför förslaget att erkänna det folkmord som just nu pågår – också enligt flera av de riksdagsledamöter som röstade nej i kammaren! Det är väldigt trist när politiker viker ner sig i en viktig fråga av partistrategiska eller rena formaliaskäl. Jag vill minnas att hela det rödgröna gänget, tillsammans med några ledamöter ur Alliansen som vågade gå emot partipiskan – röstade för att det armeniska folkmordet för hundra år sedan ska erkännas som just ett sådant. Därför var det extra tråkigt att den gruppen nu valde att gå andra vägen och därmed undvika att sätta den press som behövs för att stoppa de fruktansvärda händelser som inte utfördes för ett sekel sedan, utan just nu.

Om man då istället ska ge en tumme upp och glädja sig åt övningarna i plenisalen på Helgeandsholmen så är det förstås för riksdagens beslut dagen därpå att tillåta skolor och kyrkor att anordna skolavslutningar i kyrkan på det sätt de själva vill, istället för att klåfingriga politiker och sekularister ska stå ivägen och sätta diverse käppar i hjulen. Den här frågan har krånligats med, dragits i långbänk och i mer eller mindre avsiktiligt slarvats bort under flera år. Den här märkliga politiska hanteringen har samtidigt gjort att rektorer och annan skolpersonal har blivit smått vettskrämda i sin iver att inte råka göra fel. Jag minns själv hur våra barns rektor för något år sedan (på en skolavslutning som ägde rum på skolgården, inte i kyrkan) förkunnade att Den blomstertid nu skulle sjungas, två varv. Fast då med första versen, båda gångerna. En fullkomligt onödig reträtt som ingen bett om, och som enbart skapar osäkerhet och förvirring bland barn och föräldrar.

RIksdagens tillkännagivande är en välförtjänt skörd för de riksdagsledamöter som i flera år har kämpat för rätten att sjunga en julpsalm på en julavslutning och andra högst naturliga inslag i skolhögtider. Låt oss verkligen hoppas att skolavslutningar ska få hållas precis på det sätt man önskar på lokalplanet. Riksdagens beslut var hursomhelst ett väldigt välkommet besked.

För de som gillar Miljöpartiet kan man förstås anta att den senaste, ja flera av de senaste veckorna har varit än mer tumultartade än för riksdagsfolk från andra partier. Jag kan tycka att Hr utbildningsminstern som lyckades bli kvar som språktör med ett nödrop kom undan sitt ansvar väl lätt på helgens kongress. Än lär stålbadet i det partiet knappast vara över.

Och slutligen har veckan kanske slutat i rätt extrema känslosvallningar för vissa personliga sympatier eller antipatier när det gäller kopplingen mellan melodifestivaler och internationell politik. Sedan finns det förstås också ett annat ideologiskt drag i den här musiktävlingen, som känns mer långsiktigt svårhanterligt. Mer om det i min ledartext imorgon måndag.

Maj 07

När politiken skakas i sina grundvalar

Förra lördagen funderade jag efter besöket på Stockholms slott över en synnerligen stabil del av den politiska världen, även om kungen numera inte har något inflytande över sakpolitiken. Kanske är det också därför som statschefens ämbete framstår som så långsiktigt och förutsägbart.

Annat är det med den dagsaktuella politiken. I USA är det just nu svårt att se annat än mörker och hopplöshet. Och kanske är det just det samtidsfenomenet som har dragit ut väljarna till ytterkantskandidater som Bernie Sanders. Även om den demokratiska nomineringen till slut ändå lär gå till Mrs Clinton har det politiska samtalet förts ut i populismens utmarker. Ännu mer hår har förstås slitits på den republikanska sidan, där alla medtävlare nu har kastat in handduken, och kvar står den verklige antipolitikern Mr Trump.

Många varmt troende kristna väljare ser nu inte längre någon möjlighet att stödja någon kandidat i höstens presidentval. Det är ett enormt problem för såväl demokratin som för kristenheten. Men kanske kan denna till synes hopplösa situation i längden väcka något slags sund motrörelse, där amerikansk kristenhet tvingas fjärma sig en bit bort ifrån det politiska livet till att bli den profetiska röst som en omskakande tid så väl behöver. Kolumnisten Bruce Ashford har satt några i mitt tycke väldigt kloka ord på situationen. Ta gärna del av dem, kanske kan oppositionens väg vara en framkomlig passage genom ödemarken.

Här i Sverige kan vi räkna med att den kommande veckan blir omskakande. Mona Sahlin är förstås inte längre aktiv politiker, men de märkliga omständigheterna som på tolv timmar fick henne att kliva av sitt uppdrag har väckt minnet av hennes tidigare märkliga och högst oansvariga privatmoral. Jag kan redan nu förutskicka att måndagens ledartext i Världen Idag kommer att analysera det temat lite djupare.

Den verkliga kalabaliken under kommande veckan kommer rimligen ändå att drabba Miljöpartiet. Kanske finns det en väg för dem att finna en trovärdig stig där det inte bara är miljön utan också själva politiken som bör bära en stämpel som ”långsiktigt hållbar”. Men säkert är det inte. Kanske inte ens troligt. Det lär nog hursomhelst snurra ett antal turer i den politiska karusellen innan en sådan väg kan ligga klar. En sak är säker: det lär inte bli långtråkigt för politiska reportrar framöver. Samtidigt är vi kanske inne i ett stålbad för för demokratin i både Sverige och andra länder. Må Gud vara med oss på vägen.

Apr 30

Gud bevare Konungen!

IMG_20160430_224927

Idag har varit en spännande dag! Jag har varit med och föreläst på konferensen Rustad 2016, en väldigt inspirerande samling där vi under eftermiddagen hade föredrag och panelsamtal om såväl familj, genus och relationer, som immigrationsfrågan.

Men innan jag hastade vidare till Citykyrkan (vilken magnifik byggnad!) så passade jag och familjen på att bevista en födelsedagstillställning. Det visade sig dock att det var rätt så många andra som ville gå på samma tillställning, så trångt var det, men hjärtligt och högtidligt när vi fick vara med och gratulera kung Carl XVI Gustaf på 70-årsdagen. Extra spännande var dagen för vår lillflicka som hade plockat en egen bukett blommor på väg från hotellet vi bodde på inatt och fick lämna över till kungen. Så nära monarken som till handskakning har jag själv ännu inte varit – vi får väl se om jag kvalificerar mig till det någon gång framöver!

Men det var samtidigt en ganska fascinerande samling i världens mest sekulariserade land. När statschefen ska hyllas skedde det genom att ledaren för högvakten både inledde och avslutade den officiella delen med det höga utropet ”Gud bevare Konungen!”, varpå hela vaktstyrkans ljudliga svar rungade över yttre borggården: ”Gud bevare Konungen!”. Det var en stilfull och stark inramning av samlingen, och en hälsning som jag faktiskt tror också sätter en viktig ton för det land som med näbbar och klor försöker hålla sin Skapare borta från det dagliga och offentliga livet.

Jag tog mig friheten att ta med den hälsningen också som inledning på mitt föredrag med utrop och gensvar bland de församlade, följt av bön för kungahus och land. Jag har den enkla övertygelsen att det betyder något för en nation att önska både dess politiska och representativa ledare Guds välsignelse och välgång. Vi är inte landet som Gud glömde. Men vi är landet som har gjort sitt bästa för att glömma Gud. Tack och lov för att han trots allt är välkommen i de högtidligaste samlingarna av alla.

Apr 25

Hitta Sherlock i Sherlock!

Det har trillat in ett antal recensioner av Sherlockboken. Det har såvitt jag sett inte funnits en enda negativ formulering i dem, vilket förstås är en bra början. Det man som författare dock kan irritera sig lite på är när recensioner lägger 90 procent av utrymmet på att sammanfatta boken, och sedan i slutet hinna med ett ”Och förresten, den var rätt bra också.” Nå, man ska inte förakta referat med en positiv knorr på slutet. Lite fylligare var det dock till författarens glädje i senaste numret av tidningen Inblick, där recensenten skriver att hon blev verkligt överraskad (positivt, såvitt jag kan se…) av boken. ”En fantastisk berättelse, som både är spännande, rolig, tänkvärd och inte minst informativ.” Roligt med ett så positivt omdöme.

Sen finns det ett annat tema där en författare kan klucka av entusiasm, men som kanske ändå går många läsare förbi. Det är när man tagit sig friheten att lägga in lite underfundigheter mellan raderna, sådant som bara kännarna upptäcker. I just den här boken har jag lagt in ett antal sådana detaljer som uttalat eller indirekt anknyter till händelser, citat eller äventyr från Conan Doyles originalberättelser. Jag tror att det bör finnas åtminstone ett tiotal sådana blinkningar i boken.

Utmaningen är förstås, som i fallet med recensenten ovan, när läsaren inte alls känner till originalberättelserna och därför inte har en chans att se de här glimten i ögat-hänvisningarna. Men kanske någon av er bloggläsare har upptäckt några av dem? VI gör en liten informell tävling – skicka gärna förslag i mejl eller som kommentar, så ska vi se vem som kan lyckas bäst! (Om någon är verkligt durkdriven i sökandet efter den verkligen Sherlock hos min Sherlock så kan jag nog skrapa fram en hygglig vinst.)

Apr 18

Måndag med full politisk kalabalik

Den här måndagen har varit en sällsamt späckad dag. Den inleddes med att familjen kom in och sjöng för mig och levererade små gåvor på morgonen. Tydligen är det någon form av bemärkelsedag det här datumet. Men just det här året har jag tyvärr inte kunnat ägna så mycket uppmärksamhet åt dagen.

Den som läst Världen Idag ser att jag har en betraktelse på ledarsidan inför USA-valet utifrån primärvalet imorgon. Läget kan utan vidare sammanfattas som politiskt tumultartat. Räkna med att The Donald kommer att bra ut sig över medielandskapet imorgon natt, oavsett hur det går. (Han leder klart i New York, och kommer sannolikt att vinna stort där, men i det långa loppet ser det allt knivigare ut för honom att kunna hämta hem den där nomineringen till slut.)

USA-politiken har dock legat lite i kölvattnet efter de svenska händelserna idag. Efter Mehmet Kaplans icke alltför överraskande (men naturligtvis i praktigen framtvingade) avgång idag skrev jag på stående – eller rättare sagt sittande och samtidigt lunchätande – fot ihop en kritisk analys av hanteringen av ärendet. Jag kom tydligen ganska tidigt i debattströmmen, och Svenska Dagbladet tog in artikeln bara en dryg timme efter presskonferensen. Snabba ryck är det ibland! Min poäng var dock att både statsministern, Miljöpartiet och massmedia borde ha kunnat avstyra den här lilla krisen om de hade granskat Kaplans kort mycket tidigare. Jag skriver:

”Statsministern hänvisar nu till att den ”samlade bedömningen” gjort att Kaplan nu på egen begäran har avgått. Det hade varit mer klädsamt om statsministern hade förklarat att Kaplans uttalanden och extremistiska kopplingar är oacceptabla för ett statsråd. En väl avvägd samlad bedömning av hela situationen pekar däremot på att både fallet Mustafa och fallet Kaplan är utslag av samma fenomen: båda regeringspartierna har varit intresserade av att få in en representant för det muslimska samhället, vilket naturligtvis också är ett försök att öka sitt stöd i den väljargruppen. Men i sin entusiasm har den inte gjort det nödvändiga arbetet med att säkerställa att den inkallade galjonsfiguren också omfattar de demokratiska värderingar som bär vårt samhälle. Eller också har de haft kunskapen, men valt att strunta i den. Båda varianterna är mycket beklagliga.”

Och slutligen på kvällen efter lite tårta med familjen fick jag åka på ett möte i den egna kommunen för att tillsammans med övriga inblandade försöka hantera en annan lite krånglig situation som uppstått i lokalpolitiken. Kanske får jag anledning att berätta närmare i senare läge. Men både på det lokala och det nationella planet är det en fördel om man tillsammans lyckas hålla huvudet kallt och hjärtat varmt. Om man klarar det så klarar man det mesta.

Apr 16

Vart vänder du din bön, Eva Dahlgren?

Jag läser en intervjuartikel i Svenskan med sångerskan Eva Dahlgren inför hennes nya album som släpps i dagarna. Jag har en lite speciell relation till henne. Det var av henne jag lånade titeln till min debutbok ”Vem tänder stjärnorna?”, och jag minns att jag i anslutning till releasen av förstaupplagan skrev en debattartikel som utmanade henne och Humanisternas ledare Christer Sturmark att motivera sitt ställningstagande i frågor om tro och skapelse.

Strax efteråt fick jag ett av de få hatiska mejl jag har fått genom åren, från en anonym mejlavsändare, dock med namnet Eva i adressen. (Förtydligande: Detta är ingen anklagelse om att det var Dahlgren som skickade. Jag vet inte vem avsändaren var.) Det var en teckning på Jesus, dock med något annorlunda kroppsspråk, med långfingret pekande upp mot tittaren. Den korta texten löd: ”Jesus says ”Fuck you”. So do I.” Jag svarade med en så vänlig hälsning som var möjligt, och sen var den konversationen avslutad.

Oavsett vem som skickade mejlet har det varit med en blandning av intresse och sorg som jag tagit del av intervjuer med Eva Dahlgren. Sedan hon kom ut som ateist har hon varit mycket konsekvent när hon har berättat offentligt om sitt vägval. Hon tyckte sig inte se något tecken från ovan på Guds existens, men, förklarade hon: ”Framför allt kände jag, att jag vill inte tro på Gud … Så egentligen lämnade jag frågan med: ’Jag skiter i om Gud finns eller inte, men för mig så är han inte här.”

Svaret är rakt, och förmodligen ärligare än för de flesta gudsförnekare. Gud är en besvärlig gestalt att förhålla sig till för oss människor. Han gör anspråk på att vara fullkomlig och helig, och vi är det bevisligen inte. Då är det enklare att ignorera de tecken man ändå kan ana på Guds närvaro och helt enkelt bestämma sig för att vända honom ryggen.

Därför var det lite intressant att ta del av Dahlgrens låt ”Säg mitt namn” som släppts tidigare men som ingår i nya skican, och som ändå tycks öppna den där dörren igen:

Vem kunde nånsin tro att jag var den som skulle lägga mig ner

vem kunde nånsin tro att jag var den som skulle lägga mig ner

skulle ställa mig på knä vid sängen och be

Men i intervjun, där Eva Dahlgren samtidigt funderar öppet över vad det innebär att bli äldre och inse att karriär och utseende inte är allt, inte är bestående, väljer hon ändå att stänga den där dörren igen. När hon nu berättar hur hon tänker kring den här texten, kring bönen och kring sitt eget åldrande, så är det ändå inte uppåt hon riktar den där bönen, trots att den dörren ständigt finns där, öppen på glänt. Dahlgren förklarar: ”Jag har alltid varit den yngsta musikskaparen någonsin, nu är jag plötsligt den äldsta. Frågan var vem jag skulle vända mig till. När jag var yngre kunde jag be till Gud, men det gör jag inte längre. Nu vänder jag mig till mig själv.”

Ja, allt tar slut, även för en firad artist. Och det kan vara en ensam färd. Den som väljer att låsa in sig i ett eget litet rum går också miste om mötet med någon som kanske står vid dörren och bultar. Jag kan inte låta bli att känna ett styng av sorg.

Apr 10

Kontrollerbarheten – lackmustestet kring Jesu grav

Jag har ikväll varit i en ganska så välfylld missionskyrka och föreläst om Uppståndelsen utifrån Sherlockboken. Vi kom att hålla oss en del kring det speciella kring händelserna efter korsfästelsen som utgjordes av att omständigheterna var möjliga för utomstående att kontrollera. Ingen hävdade att Jesu kropp bars bort till något hemligt ställe, och där skedde något mystiskt mirakel som ingen hade möjlighet att granska. Istället uppstod den kristna rörelsen mitt i storstaden Jerusalem, samma stad där Jesus blivit offentligt avrättad och begravd bara veckor tidigare! Graven fanns där att inspektera, vittnena fanns där att fråga ut. Det var, som Paulus senare lakoniskt sammanfattade i ett av de förhör som återges i slutet av Apostlagärningarna: ”Det har ju inte hänt i någon avkrok.”

Just kontrollerbarheten är något av det vikligaste som skiljer trovärdiga händelser från uppdiktade. Det är nämligen ytterst ovanligt att människor ljuger om sådana detaljer som omgivningen har möjlighet att kontrollera. För något år sedan tog jag mig friheten att göra ett experiment i ärendet. Du kanske precis som jag råkar ut för vänförfrågningar på Facebook från helt okända personer i fjärran land, och där tecknen tyder på att personen ifråga inte heller tycks presentera någon information om sig själv. Sådana förfrågningar brukar jag normalt klicka bort direkt. Vid ett tillfälle valde jag dock att löpa linan ut med en vänförfrågning från en ung kille från annan kontinent där alla tecken (inklusive uppmaningar på den unge mannens egen Facebooksida att han skulle sluta kontakta folks vänner och be om pengar!) tydde på att något inte stod rätt till. Under de närmaste veckorna skickade killen flera personliga meddelanden och frågade om läget, och istället för att bara klicka bort kontakten valde jag att svara kortfattat, i huvudsak för att undersöka hur det hela skulle fortlöpa.

Efter kanske ett dussin sådana kortkontakter valde jag att skicka en fråga tillbaka om killens situation, och svaret kom då direkt att omständigheterna var svåra på olika sätt. Bland annat uppgav han att han blivit avstängd från sitt college efter att inte ha kunnat betala terminsavgiften, och han undrade om jag kunde skicka ett ekonomiskt bidrag.

Här kanske jag bör lägga in ett litet förtydligande: jag har ett stort hjärta för personer i nöd och skickar gärna den hjälp jag kan till  behövande medmänniskor. Här pekade dock alla tecken tydligt mot bedrägeriförsök, och det var därför jag valde att fortsätta kontakten för att undersöka hur den skulle förlöpa.

Jag hanterade förfrågan genom att kort föreslå tänkbara vägar för honom att hantera situationen, men då han förklarade att jag i princip var hans enda hopp valde jag – och här kommer parallellen – att ställa raka faktafrågor om vilket college han gick på och vem som var ansvarig skolledare. Plötsligt blev svaren betydligt mer svävande. Trots flera frågor gled killen hela tiden undan den typen av sakfrågor, utan rekommenderade istället att jag skulle mejla hans rektor direkt och få information. Problemet var förstås att den mejladress han föreslog var en opersonlig hotmailadress, och inte kopplad någon namngiven skola.

Jag fortsatte dock med att skicka ett kort men vänligt hållen fråga till den angivna adressen om killens studiesituation, och fick ganska snart ett svar i form av ett klassiskt nigeriabrev med ganska likadan språknivå som i killens tidigare kontakter, samt noggranna förklaringar om hur jag skulle överföra pengar till ett visst konto. Den information som skickades hade dock en gemensam nämnare: inget den angivna informationen var möjlig att kontrollera.

Efter ett antal ytterligare påstötningar  och önskemål om pengar från killen via Facebook valde jag att skicka ett rakt svar tillbaka. Läget var så tydligt – inte minst genom ytterligare kritiska kommentarer på hans Facebooksida från personer som drabbats  – att det inte kunde råda någon tvekan om killens uppsåt. Jag förklarade att det är omoraliskt att kontakta okända människor och försöka lura av dem pengar, och avslutade därefter både diskussionen och kontakten.

Ja, det förekommer naturligtvis att människor i nöd gör helt ärliga försök att nå hjälp. I just det här fallet fortsatte dock varningsklockorna att ringa hela vägen från början till slut. Och lackmustestet var just kontrollerbarheten. Om den här killen hade uppgett en verklig skola i en verklig stad med en verklig kontaktperson hade det varit möjligt att få en verklig kontakt och kontrollera hur saker låg till. När det däremot gäller uppgifter som konsekvent förmedlas i så otydligt skick att ingen kan kotrollera dess sanningshalt, då finns det god anledning att vara klart misstänksam.

I de händelser som omgav Jesu död och uppståndelse förklarar Petrus och de övriga apostlarna efteråt  att de själva var personliga vittnen tll att ha mött den uppståndne Jesus. De förklarade att de omöjligt kunde tiga om det som de hade sett och hört. Alla kunde själva fråga ut vittnena, och den tomma graven fanns i just den stad där de befann sig. Ingen skulle ha fått för sig att offentligt föra fram en så bisarr och dessutom kontrollerbar idé som att graven var tom och att den döde helandepredikanten Jesus hade uppväckts från de döda. Det finns bara en enda möjlighet som gör ett sådant agerande tänkbart. Nämligen att budskapet faktiskt var sant.

Apr 06

Journalistik när den är som bäst

Journalistik kan ibland vara förljugen, snedvriden och destruktiv. Men ibland kan den också vara alldeles underbar.

Jag står i djup beundran över de fantastiskt modiga och uthålliga journalister som lagt så mycket – ofta helt obetald – tid och energi på att göra exakt det som sann, skarp, avslöjande granskning kan göra. Mediemänniskor som har sluppit den förnedring som nutida massmedier ibland tvingar sina anställda till, och istället fått ägna sig åt just det som de förmodligen drömde om på journalisthögskolan. De har utsatt sig för risken att bli offer för den sortens smutskastningskampanjer och hot mot sin personliga säkerhet som världens mäktiga män kan vara beredda att ta till för att skydda sitt rykte. Och det bar hela vägen fram till publicering.

Jag håller just på att skriva fjärde delen i artikelserien om samhällets sju grundpelare: massmedievärlden. (Den andra om politiken gick i måndags) Som exempel på journalistik i sin allra bästa form blir det förstås väldigt passande att lyfta fram det här unika samarbetet där – jag kommer inte ihåg det exakta antalet – en stor mängd journalister världen över har lyckats hålla hemligheten inom gruppen utan att röja vare sig källan, de elva miljoner läckta dokumenten eller det uppdrag de jobbade med.

Speciellt rörande var det att se den isländske journalisten som stängde in sig och målmedvetet sammanställde det material som fanns tillgängligt och som kunde avslöja orättfärdighet och ekonomiskt skumrask. Det är en gripande scen där journalisten och hans fru, som varit så orolig över hur avslöjandet skulle kunna slå tillbaka, härom dagen stod och såg ut över människomassorna på torget som krävde statsministerns avgång. Se Uppdrag Gransknings reportage från ikväll. Det är stolt grävande journalistik, väl använd tid att se och inspireras av.

Nu får vi också hysa en förhoppning att alla de som bör ställas till svars för det som Panamadokumenten visar också i slutänden får stå till fullt ansvar. Historien rymmer många exempel där ansvariga kunnat glida undan sin skuld, låta tiden släta över eller smeta ut skulden tills den inte längre går att urskilja. Ett sådant slut vore sorgligt, och det känns som att isländske statsministern har ungefär en sådan plan i sikte. Men låt oss hoppas att alla kort hamnar på rätt bord så att rätten får gå segrande ur detta journalistiska storverk.

Tidigare inlägg «