Om någon undrar om jag själv har gått och avlidit här under vårvintern så är så icke fallet. Dels har jag dragit ner på vissa saker under fastan, och samtidigt har jag varit ganska överlupen av arbete med frågor i dödens närhet. I samband med Claphaminstitutets opinionsbildande projekt om dödshjälp och läkarassisterat självmord har vi lanserat en klart förbättrad hemsida för Clapham, och därför har arbetet med min egen hamnat på efterkälken. Jag kan varmt rekommendera den rapport som Clapham i förra veckan släppte om Oregonmodellen för läkarassisterat självmord samt medföljande releaseseminarium.

Jag anar att det nog kommer att bli så framöver också, att den här sidan inte blir lika frekvent bloggpostad, utan att mina fortlöpande texter normalt kommer på ledarplats. I dagens text i Världen Idag gör jag en analys kring hur svårt det är för en framgångsrik förhandlare att lyckas i en helt ny bransch om man inte brytt sig om att förbereda sig tillräckligt inför ett nytt uppdrag som politisk ledare. (Läs: Löfven. Läs: Trump.)

Självfallet kommer jag också att fortsatt göra mig läsbar, via Facebook och i andra sammanhang, främst via Claphaminstitutets arbete. Den här hemsidan hoppas jag däremot ska kunna bli bättre som samling för föreläsningar, texter och annat som jag inte tagit mig tid att uppdatera de senaste åren. Jag hoppas också få fortsatta goda möjligheter att ses i samband med att jag reser och medverkar i olika samlingar. Sidan med mitt reseschema ligger fortsatt uppdaterad. Till helgen ska jag exempelvis till Mullsjö och hålla föredrag om dödshjälp för organisationerna för kristna läkare och sjukvårdspersonal. Där har vi några som behöver uppmuntran och stöd i sitt arbete för livet och värdigheten!

Det är inte så att jag har planerat att förvandla den här sidan till en samling dödsrunor. Men det föll sig passande idag att skriva några rader om Hans Rosling.

Till skillnad från föregående inläggs hedersföremål, Siewert Öholm, har jag inte personlig relation till Hans Rosling. Jag har aldrig träffat honom eller konverserat med honom. Däremot har jag haft stor nytta av hans strålande pedagogiska modeller och hans fantastiska entusiasm som föreläsare. Långt innan han fick rockstjärnestatus brukade jag använda hans föredrag och hans program Gapminder som verktyg för att förklara historien och nutiden i min undervisning. De terminer jag håller kurser i samhällskunskap på komvux brukar jag fortfarande ansluta kursen med en längre film där han förklarar världen med hjälp av statistik. (Ligger bakom inloggningsvägg, så jag kan inte länka till den.)

Det är oundvikligt att smittas av den hängivenhet och klarhet som Hans Rosling nästan alltid hade i sina presentationer. Kanske kan man själv lära sig lite grann av hans sätt att undervisa. Ja, om vi undantar hans engelska uttal. Lika lysande han var i innehåll, lika komplett usel var han i English pronunciation. Men på nåt vis gick budskapet fram precis lika bra ändå!

En formulering som Rosling ofta återkom till och som jag också ibland själv har citerat i frågestunder efter egna föredrag handlar om hur han ser på framtiden. Så här brukade Rosling formulera saken:

I am not an optimist.

Neither am I a pessimist.

I’m a very sincere possibilist. 

I det credot ligger en väldigt viktig sanning. Framtiden är inte en gång för alla given, vare sig utifrån naiva framgångscenarior, inte heller enligt undergångsförutsägelser utan hopp. Jag instämmer i trosbekännelsens syn på ändens tid – att världens slut sker när Jesus återkommer och ställer allt rätt igen. Men hur länge det än dröjer med den saken, så har vi både enskilt och som mänsklighet stora och mycket viktiga beslut framför oss.

Framtiden är inte en gång för alla ödesbestämd. Om Jesus kommer imorgon, så planterar jag fortfarande ett äppelträd idag, för att tala med Luthers ord. De val vi gör idag har verklig betydelse för hur morgondagen ska bli för våra egna liv, för världen och för kommande generationer. Det är ett stort ansvar, och vi kan inte lyfta över på någon annan det ansvar som är vårt eget. Hur ska det gå för Sverige? För kyrkan? För världen? Ja, svaret på den frågan beror faktiskt till stor del på dig och mig, och hur vi agerar. Det är på ett sätt en skrämmande sanning. Men det är samtidigt en oerhört inspirerande möjlighet.

I den föreläsning jag nämnde ovan visar Hans Rosling med sedvanlig pedagogisk ackuratess hur jordens befolkning ökar i ålder och antal, med hjälp av frigolitbitar. Jag minns att Rosling där flikar in en förhoppning att han själv får vara med hyfsat många år till – ”Så att jag kan få fortsätta studera årets statistik!”

Nu blev det inte så. Roslings bortgång är ytterligare en oönskad påminnelse om att ingen av oss har obegränsad tid till vårt förfogande här på jorden. Låt oss använda de dagar vi får så väl vi bara kan.

Så har då Siewert Öholm lämnat oss efter en hastig sjukdomsprocess, men ändå med en vecka i avskild stillhet på slutet. De sista åren kom jag att få en nära relation till Siewert, och är tacksam över både vad han fick betyda alla de år jag inte kände honom, men också hur han kunde få vara i allra högsta grad aktiv ända till slutet.

Min första relation till Siewert var faktiskt… som telefonsvararsignal! Det var ett av alla Svar Direkt-program han gjorde, ett som jag vill minnas handlade om den provokativa Ecce Homo-utställningen. I den debatten var det en av de intervjuade som gav ett alldeles obegripligt nonsenssvar, och Siewert ställde sin vana trogen den självklara raka frågan som behövdes: ”Är du kristen själv?” varpå intervjupersonen flackade med blicken och fick fram: ”Jag är…. på en resa.” Klippet var tillräckligt skojigt absurt för att lägga på min telefonsvarare med tillägget att jag också var på en resa och det gick bra att säga något efter pipet…

Det är dock först på senare år som jag själv lärt känna Siewert. Först sågs vi när han modererade ett panelsamtal om dödshjälp där jag medverkade, och på senare år har vi samverkat både som ledarskribenter på Världen Idag och i Claphaminstitutet.

Det var Siewert som i egenskap av sammankallande i valberedningen ställde frågan om jag önskade gå in i uppdraget som direktor för Claphaminstitutet. Just i fjol var han också inbjuden som talare på Claphams rådsmötes, där den här bilden är tagen. Där drog han utifrån sin unika kunskap från insidan ut de stora linjerna i svensk massmedia under de senaste decennierna, och hur kristen tro och sekularism har kämpat om utrymmet. Det är värdefull kunskap för alla, inte minst för oss som driver en kristen tankesmedja i världens mest sekulariserade land. Efter föredraget lade han så formellt fram mitt namn som ny direktor, och här står vi nu.

Jag upplevde Siewert var en väldigt varm och inbjudande person. Han ringde då och då och ville bolla hur vi bäst skulle ta oss an aktuella samhällsfrågor på ledarplats. Sista gången vi pratade var för bara en dryg månad sedan. Det var han som ringde upp, med svagare röst än vanligt, men han gav en fullgod förklaring: ”Jag måste prata lite tyst, jag sitter i väntrummet på sjukhuset.” Till och med i väntan på att gå in och få en cellgiftsbehandling kunde han inte låta bli att försöka göra ytterligare en insats för att lyfta en kristen röst i samhällsdebatten. Där har vi Siewert i ett nötskal.

Jag minns att artikeln vi pratade om den gången gällde dödshjälp. Siewert själv är inte bara ett bevis på en orädd och hängiven samhällsdebattör, men också ett gott exempel just i frågan om dödshjälp. En dödsdrog i livets slutskede är inte ett värdigt slut på en människas liv. Siewert Öholm fick avsluta sitt liv på ett gott sätt, genom att få tid till ett värdigt farväl av sina nära och kära, men också till allmänheten via sin sluthälsning på Facebook. Där förklarade han utan omsvep hur läget var, att livet rann ifrån honom, men att han inte var rädd. För han visste på vem han trodde, och vem som väntade honom på andra sidan. Jag tolkar det som en i verklig mening värdig avslutning på ett liv väl förvaltat.

En del personer är på en resa utan att veta vart. Siewert Öholm var ett exempel för många genom att visa på en verklig Gud och en väg att gå i livet och i döden. Tack Siewert för det du fått betyda för Sverige och för mig personligen. Frid över ditt ljusa minne och den mantel du lämnar efter dig för oss andra att ta upp.

Så var då 2017 inne, ett år som vi inte vet vad det bär i sitt sköte. Det är ett speciellt år rent historiskt, med 500-årsminnet av reformationen, med all den inspiration som den historiska epoken har att ge till vår tid och vår kultur. Jag anknyter till det i Claphaminstitutets nyårshälsning och i Världen Idags första ledartext för året, som avslutas:

”Modet att förkunna en obekväm sanning utan att veta om man kommer att bli krossad eller sluta som segrare, är något av det som skiljer män och kvinnor som förvandlar världen från dem som bara flyter med strömmen. Världen 2017 står i stort behov av många verkliga reformatorer.”

Luther var en komplex människa. I viss mån måste man medge att vissa personlighetsdrag hos honom påminner om en viss tillträdande president. Om han ogillade någon person, grupp eller ämbete var han inte den som tänkte efter hur han skulle formulera sig i diplomatiska termer. Han fäktade vitt och brett och ibland – framför allt självfallet när det gäller judarna – helt bortitok. Men hans grundläggande engagemang, hans uthållighet i motvinden och hans hängivenhet inför Bibeln som rättesnöre, snarare än mänskliga påfund som gick emot Skriftens och apostlarnas undervisning, det är något som kan vara en stor och viktig inspiration också för oss i vår tid.

Inte minst är Luthers mod inför en bokstavligt talat livsfarlig moteld något värt att lära av och följa. Det är också något av det jag försökte lyfta fram i förra årets sista ledartext, där hela ledarredaktionen bidrog med en förhoppning inför det kommande året. Där anknöt jag till (möjligen o-)salig statsminister Erlanders bejublade insats i Hylands hörna med historien om den skarpladdade prästen. Angrepp som från Erlanders tid istället har kommit mot själva kyrkan, kristen tro och värderingar. Jag avslutar:

”Inför alla dessa försåtliga angrepp vill jag rikta en frimodig utmaning till Sveriges kristenhet: Var gång någon laddar om för ett nytt angrepp, så huka er inte, utan stå i stället raka och var ett motvärn. Det kan kosta på att stå kvar i skottelden. Många kristna över världen har de senaste åren fått ge sina liv för valet att stå kvar i sin orubbliga bekännelse till Jesus. Vittnesbördet att frimodigt stå för sin tro och dess konsekvenser även i motvind, ger respekt och drar människor till Kristus.

Fler rakryggade och modiga kristna – det är min förhoppning för Sverige 2017.”

Det finns tillfällen i ens liv när man såhär i efterhand är glad över att andra inte lyssnade på en. Ett sådant tillfälle jag kommer ihåg var när jag gick på högstadiet. Nian, skulle jag tro. Skolans lucia skulle utses, och om jag minns rätt så var det via elevomröstning. Vi killar tog förstås möjligheten att spexa till det lite och röstade på en kille i klassen med långt hår. Lärarna på skolan förbigick dock vårt lilla spex med tystnad och lät istället den tjej som fick flest röster bli lucia.

Detaljerna ovan är jag inte helt säker på, men däremot minns jag mycket klart vad som hände sedan. Några av oss blev ungdomligt indignerade och startade en namninsamling (jag var nog en av de drivande, kan jag föreställa mig) där vi snabbt gjorde en lista och samlade in namnteckningar med kraft på att upphäva beslutet, med motiveringen att det var gräslig diskriminiering att lucian inte fick heta Hasse. Vi lämnande kaxigt in listan i lärarrummet, varpå lärarna hanterade också denna demokratiska åsiktsyttring med att helt sonika strunta i våra rop på jämställdhet och icke-diskriminering. Varpå vi naturligtvis blev ännu mer upprörda – en kort stund. Det gick inte alltför många minuter innan vi lugnade ner oss och gick vidare med livet.

Lärarna agerade naturligtvis helt rätt. Nästan alla tonåringar sprattlar lite hitan och lite ditan och vill pröva om man kanske kan göra saker helt tvärtom. De kan vara riktigt upprörda och stökiga en liten stund, men det där lugnar oftast ner sig om bara de vuxna i närheten har kurage nog att agera moget och uthålligt och utifrån förvärvad visdom fatta beslut som inte bygger på provokation utan på vanligt sunt förnuft och livserfarenhet. För givetvis var vårt ståhej för att rösta igenom en kille som lucia inget vi egentligen ville, utan bara en alldeles vanlig tonårsprovokation som det var bra att de vuxna stävjade utan att göra någon större sak av.  Det verkliga sveket hade varit om lärarna i det här fallet hade fallit till föga och uppfyllt vår upprörda önskan. Men nu valde de att stå kvar som ansvariga vuxna. Därför blev det till slut en alldeles vanlig, värdig och högtidlig luciastund istället för ett normbrytande men ganska barnsligt upptåg.

Orsaken till att jag drar mig till minnes den här episoden är naturligtvis årets alldeles kopiöst onödiga nätbråk om rasism, traditioner, et cetera et cetera. Allt som behövdes för att sätta igång den här cirkusen där en alldeles oskyldig liten kille blev offret var att några omogna tvärtom-ivrare bestämde sig för att starta en reklamkampanj där dramaturgin var utskriven på förhand. Söt och oskyldig pojke slås upp stort klassisk flickroll – folk reagerar med irritation – de ”oskuldsvita” reagerar mot de förra  – de ”brunskjortade” reagerar slår över i hatfullhet – föräldrarna sätter stopp för cirkusen – medierna hakar på – drevet går åt alla håll. Och så avslutningsvis: debatten om debatten, vilket är där vi är just nu. Att Åhléns aktivt eller passivt nedlät sig till att kidnappas av normkritikens agenda var djupt ovärdigt. Mot den lille pojken, mot alla dem som mer eller mindre tvingas ut på banan för att kommentera, debattera, tycka och bekriga. Och inte minst faktiskt: mot Lucia själv.

Att Lucia själv kom från Sicilien och varken var svenskt blond eller afrikanskt svart har i det praktiska sammanhanget blivit mindre relevant. Det är inte bara italienska kristna kvinnor som har iklätt sig rollen som Lucia, utan även kvinnor av annan härkomst och inte alldeles sällan även icke kristna. Men det finns en viktig och alldeles omistlig detalj när man ikläder sig Lucias dräkt. Och det är att man därigenom återknyter till vem hon var. Däri ingår Lucias uthållighet att stå upp för sin kristna tro, även om luciatåget i praktiken ofta blir en slags allmän ljusbärerska i vintermörkret.

Det allvarliga historieanakronistiska tilltaget är när någon av ideologiska skäl hämtade från den egna tiden försöker kidnappa Luciagestalten för att uttrycka något som hon bevisligen inte var. Den aktuella debatten kommer ur ett av alla de tillfällen när nnågon med vett och vilja lyfter upp exempelvis Luciagestalten som något helt annat än hon faktiskt var (exempelvis som en pojke) just i syfte att uppröra genom att göra tvärtom. När detta händer, kommer också de förutsägbara reaktionerna. Vissa blir upprymda av rent normkritiska orsaker, andra blir arga för att man förändrar en tradition, en del vill vara snälla men vet inte riktigt varför de känner olust, men upplever starkt att något känns märkligt.  Och så har vi de mer extrema krafterna på båda sidor som slår ut i respektive överreaktion.

Någon i det första skedet av den här dramaturgin borde ha gjort som de vanliga normala högstadielärarna på Tollarps högstadieskola i slutet av 80-talet och enkelt och vänligt sagt nej och stopp till det här mediestormsexperimentet. Det hade varit värdigast för alla.

Igår måndag var en mixad dag. Dels fick jag tillsammans med Bo Nyberg möjlighet att knyta samman säcken efter vår artikel på DN Debatt, där vi argumenterade för att det här svårtolkade begreppet ”icke-konfessionell” i skollagen och läroplaner ersätts med andra skrivningar om att undervisningen ska vara saklig och allsidig. Igår kunde vi avrunda diskussionen efter två i mitt tycke ganska så intetsägande repliker, med att förkunna behovet av en omformulering i lagen, inte minst utifrån att: ”fokus i de internationella konventionerna ligger alltid hos individer som ska skyddas mot övergrepp från staten – inte tvärtom. Skolan och staten kan därför aldrig ta sig rätten att gå in och ”lägga tillrätta” de övertygelser som barnen har med sig hemifrån. Att så faktiskt sker i Sverige bekräftas också av den forskning vi refererade till som påvisar ett starkt ateistiskt tryck i den svenska skolan. Vi ser detta som djupt problematiskt och betraktar detta klimat som ett stort hinder mot en öppen skola med respekt för alla elevers tro.”

Den här debattväxlingen kunde samtidigt fungera som ett led i det seminarium som vi i Claphaminstitutet samarrangerade i riksdagshuset i onsdags. Det var ett mycket välbesökt seminarium, som vi hoppas ska ge goda ringar på vattnet. Material från seminariet hittar du på Claphams hemsida.

Igår hade jag också ledartext i Världen Idag enligt schema. Den här gången blev det om den i flera stycken märkliga debatten i svenska medier, där det stora hotet i utvecklingen i USA och Ryssland enligt vissa tycks vara att fler ofödda barn skulle kunna räddas till livet!

Nå, efter en i övrigt späckad dag besökte jag en församling på kvällen och föreläste om Jesu uppståndelse. Det är alltid en uppmuntran, även för mig själv, att få möjlighet att frimodigt förklara den stadiga grunden för vår tro – att Kristus sannerligen är uppstånden! Den vetskapen ger kraft att arbeta vidare även i grå novembertid. Och snart kommer advent, där vi får inrikta oss på att återigen bereda väg för Herran, han som var, som är och som kommer.