Jun 27

Time to love Europe

Jag har nu slutligen bestämt vem som hädanefter ska bli min politiska vägvisare. Valet måste falla på Christer Sjögren. Denne gemytlige värmlänning som knappast någon människa kan bli arg på. När han tar i från tårna och frejdigt brister uti I love Europe och kören och dansarna viftar med flaggor får han nog bli den förebild som Europa behöver när andra ledare faller som bowlingkäglor.

Nå, nu kanske Christer Sjögren lämnar en del i övrigt att önska, både musikaliskt och som politisk filosof. Men det ligger ändå en viss poäng i att just nu lyfta den europeiska tanken sådär trotsigt käckt som bara en dansbandsmusiker kan.

Vi är rätt så många som upplever det svårt att veta hur vi ska hantera resultatet i den brittiska folkomröstningen. Idag måndag publiceras i papperstidningen den korta analys jag skrivit om valresultatet och som gick på Världen Idags webbsida på midsommarafton. Jag kan avslöja lite grann såhär bakom kulisserna att jag redan i förväg hade skrivit ett skal till innehåll utifrån förhandsantagandet att britterna i en jämn omröstning ändå skulle landa på sisådär 52% för Remain. Jag följde rösträkningen där på natten till midsommarafton från den tyska semesterby där vi var med familjen (en natt där vi dessutom hade att hantera situationen med en dotter som brutit armen på eftermiddagen och låg på sjukhus i Lübeck med sin mamma och väntade på operation). När gryningen kom blev det alltmer tydligt att resultatet skulle gå i en annan riktning än den förväntade. Vid halvsex insåg jag att det skulle bli tvunget att helt skriva om analysen, gjorde så och skickade in den en stund senare. Om texten framstår som aningen grumlig så är det alltså i första hand på grund av morgongryniga ögon och en hjärna som var något trög efter ganska få timmars sömn.

Jag röstade själv nej till både EU-medlemskap och Euron vid de folkomröstningarna. Men mot bakgrund av de större utmaningar som vår kontinent och värld står inför ser jag ett större behov än tidigare att göra vad vi kan från Europas olika länder för att hålla samman och agera med klokskap och mod för att kunna möta de stora frågor som gäller oss alla i en ytterst utmanande tid. Ja, det har funnits och finns en demokratisk svaghet i EU-systemet. Ja, det finns en överstatlighet i EU som jag tycker är problematisk. Men samtidigt ställer jag mig väldigt tveksam till de bevekelsegrunder som tycks ha legat bakom många brittiska väljares beslut att rösta för Leave – en blandning av populism, nationalism och allmänt dimmigt formulerad irritation mot centralstyret, även om det hos många väljare tycks oklart om de egentligen var kritiska mot EU-systemet, eller kanske egentligen på sin egen statsapparat.

Att vara med i en större gemenskap innebär att vi accepterar att vi är olika, samtidigt som vi ser och agerar utifrån behovet av att verka för ett större syfte. Europa vilar starkare än någon annan världsdel på ett långvarigt kristet arv. Grunden till EU grundades på kristna värden om en väg av rättfärdighet och människovärde emellan de två diktatoriska system som under 1900-talets första hälft kastade vår kontinent och vår värld in i ett kaos av blod och död. Sedan dess har Europa, och inte minst Sverige gått igenom en starkare sekularisering än den övriga världen. Men vi har fortfarande en grund som är värd att försvara och bygga på.

Jag lät mig nomineras på KD:s valsedel i förra EU-valet för att pröva om ett aktivt partiengagemang var en framtida väg för mig. Utan att göra några broschyrer eller lägga pengar på någon personlig valkampanj hade jag ändå glädjen att få ett gott stöd i det valet. Vill minnas att jag åkte upp från näst sista plats på valsedelns baksida till plats 11 när kryssen hade räknats, vilket jag tror var det största avancemanget för någon kandidat i något parti. Det gav mig entusiasm att fortsätta verka för kristna värden och gemenskap, också på ett europeiskt plan. (Ett fortsatt partipolitiskt engagemang år 2016 känns just nu avsevärt mer osäkert än då, men det beror på mer inrikesrelaterade omständigheter.)

Ja, det finns legitima skäl att ställa sig kritisk till flera inslag i EU:s fördrag och olika beslutsprocesser. Det kan till och med finnas övervägda argument för att aktivt träda ut ur EU-samarbetet. Men ett sådant beslut måste baseras på något starkare än bara en allmän olustkänsla mot ”Bryssel”, ”regeringarna”, ”bankerna” eller något ditåt. När vi nu ser de börsdykningar, de svallvågor av avgångar och avgångskrav som har följt på Brexit-beslutet, den tveksamhet som folkomröstningens segrare (den hyperpopulistiske Nigel Farage självfallet undantagen) har visat inför hur ett utträde ska genomföras, parat med den plötsliga oklarhet som uppstått kring huruvida Storbritannien kan hålla ihop över huvud taget – allt detta är tydliga tecken på att folkets beslut kanske ändå var något förhastat. Ja, det kan vara både omständigt och jobbigt att hålla ihop en gemenskap, det gäller både i hemmet, i församlingar och mellan nationer. Men i längden tror jag att alla vinner mer på om vi väljer att hålla ut och försöka finna en väg tillsammans även när det tar emot.

Som vår vän Christer Sjögren sjunger med sin basstämma: ”We’re a part of one big family”.

Jun 19

Sorg varvas med glädje

Den senaste veckan har – som det ofta är här i livet – varit en blandning av sorg och glädje. Terrordådet i Orlando skakade om världen, även om orsakerna till massmordet nog inte kan anses ha varit så enkla som de mediala och politiska reaktionerna har gjort gällande. Jag tog upp denna svåra, men ganska viktiga fråga i fredagens ledare i Världen Idag.

”Det som framkommit är snarare sådana tecken som ofta kännetecknar amerikanska massmördare. Utanförskap, våldsbenägenhet, svårigheter med sociala eller sexuella relationer, samt en stegvis radikalisering i hemlighet. Och därefter ett klimax där gärningsmannen avslutar allt i dödlig katastrof på en plats där han känt sig missförstådd eller förskjuten. Vissa sådana terrorister har på senare år bekänt sig till islamistiska terrorgrupper, andra har det inte.

Vi har alltså i nuläget ingen egentlig information om motiv eller om mördaren ville angripa en utpekad grupp eller inte. Det låg något ovärdigt över dem som inom mindre än ett dygn använde tragedin till att lyfta fram sig själva och sin politiska agenda, alltifrån Donald Trump till motsatta sidans hbtq-lobbyister.”

Det politiska efterspelet där olika politiska ledare har velat plocka poänger på terrorhandlingen i Orlando kan i bästa fall beskrivas som förenklat, men flera skulle nog använda hårdare ord än så. ”Hellre eftertanke än snabba svar” som jag skriver i rubriken.

Samma vecka har jag fått åtminstone ett glädjande besked. En amerikansk agentfirma hörde av sig och tyckte att Sherlockboken var mycket intressant, och denna vecka har vi skrivit på ett kontrakt för att de ska ta över rättigheterna att försöka sälja in bokprojektet utomlands.

DSC_0013

Det är naturligtvis en väldigt stor uppmuntran för mig som författare. Jag lade ett antal månader på att översätta boken till engelska, och tänkte som Heidenstam att man hellre får lyss till en sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Med det här samarbetet vågar jag ha lite mer tro att det här projektet kanske kan bära längre än något bokprojekt jag tidigare publicerat. Men vi är fortfarande i läget att det kan bli jättebra, det kan bli inget. Men du som är intresserad av verkligt stora mysterier, ta gärna chansen att ta del av Sherlockboken på svenska.

Och förresten: det är ju också lite symptomatiskt. Även fallet med den tomma graven inleddes ju i död och bottenlös sorg, men vände på tredje dagen i historiens största triumf. Döden var och är ett stort mörker, en fasansfull fiende. Men till och med den fienden kunde genomlysas av det stora ljuset. Det är ett hopp för oss också idag.

 

Jun 12

Hårresande sammanblandning av roller i Israelrapportering

I anslutning till måndagens ledartext i Världen Idag kan jag nämna som fotnot att jag blev såpass moraliskt upprörd över den utrikeskrönika av Sveriges Radios Palmira Koukkari Mbemga som jag tar upp i texten, att jag på stående fot skrev ett mejl till reportern med några öppna frågor. Som jag skriver i ledaren blev det extra makabert att samma dag som ett terrordåd mot oskyldiga israeler köra ett reportage som hyllade två unga flickor för att ha angripit isreliska gränsvakter, där den yngsta flickan var så ung som tio år, och benämndes som Janna Jihad. (Det framgick inte om det är hennes verkliga namn eller något slags krigiskt artistnamn).

I mejlet ställde jag frågan till reportern om vilket budskap som hon vill ge svenska 10-12-åriga flickor med den här typen av inslag som ger en hyllande skildring av barn som försökt hugga poliser med kniv. Man kan lugnt säga att det inte är ett obligatoriskt inslag i den svenska skolans styrdokument för flickor i låg- och mellanstadiet.

Jag skrev fortsättningsvis:

”Du tar också upp begrepp som för en svensk lyssnare låter positiva, men som med exempelvis Hamas språkbruk betyder något annat – nämligen total utplåning av den judiska staten. Det vore därför önskvärt om du kunde förtydliga exakt vad som egentligen avses med fraser som ”Hon har rapporterat från ockupationen” och När hon blir stor vill hon bli fotbollsproffs, ifall Palestina är befriat”. 
När du rapporterar som modiga och goda handlingar att den tioåriga flickan ”konfronterar soldater” och ”skriker slagord”, vad exakt är det hon skriker? Och är dessa slagord och detta agerande något som du tycker är värt att lyfta fram som goda föredömen för svenska barn?”
Som ni kanske anar har jag inte fått ett ord till svar.
Jag har ingen ambition att driva vendettor mot journalister. Granskande journalistik är bra, och det är sunt att se två sidor av konflikter. Men när det moraliska resonemanget blandas samman så till den grad att rollerna, såväl som frågan om rätt och fel blir helt omkastade, då har journalistiken förvandlas till destruktivt plakatviftande. Bättre ändamål än så kan jag tänka mig för mina licenspengar.

 

Jun 04

Fjärilen har dansat färdigt

Jag kan påminna mig två idrottsligt kopplade tillfällen då jag blev så totalt förbluffad att jag inte kunde reagera med något mer än en flämtning. Båda inträffade sommaren 1996 i samband med spelen i Atlanta. Den ena var när Michael Johnson krossade både motstånd och världsrekord och gick i mål på 200 meter på obegripliga 19,32. (Sedan dess har ju Usain Bolt löpt distansen på än mer obegriplig tid.)

Det andra – eller ska vi säga första – tillfället inträffade en dryg vecka tidigare, vid invigningen av samma spel. När helt utan någons kännedom den man dök upp som skulle tända den olympiska elden. Med parkinsonskakande lemmar stod historiens främste idrottslegend Muhammad Ali inför världen och möttes av en lika stark kollektiv flämtning som hemma i min tevesoffa.

Jag har tidigare nämnt att Ali varit en gestalt som jag följt mycket nära genom livet. Det är inte omöjligt att den biografi som jag skrev om honom som specialarbete i gymnasiet är den ordrikaste text jag har skrivit. Gestalten Muhammad Ali fascinerade mig då, och gör det fortfarande. Rent ideologiskt har jag nog misstyckt med väldigt mycket av det han stått för. Ali har haft en extremt självcentrerad attityd  som ständigt har sökt konfliktsituation för uppmärksamhets skull. Han hade ett uselt sätt att värdera och hålla sig till sina fruar. Samtidigt har jag haft minst lika svårt som alla andra att värja mig för den humor, det showmanskap och den fenomenala idrottsliga skicklighet som han uppvisade i och utanför ringen. Den uthållighet som fick honom att utmanövrera den hårtslående George Foreman och återta kronan i Kinshasa var remarkabel.

Men stoltheten hade förstås en baksida. Den drev honom tillbaka till ringen när han var för ålderstigen och långsam. Den drev honom att ta mer stryk än han behövt, i syfte att visa att han i längden var starkare och stryktåligare än sin motståndare. Han vann i skönhet, men slagen mot hjärnan kom ikapp även den främste av atleter. Det låg något nästan rörande mänskligt i att se den darrande mästaren som kämpade med att lyckas tända den olympiska elden i Atlanta, och i den av Parkinsons sjukdom sluddrande mun som tidigare varit världens snabbaste käft. Kanske gav den kroppsliga svagheten också en större ödmjukhet och vishet till den åldrande kämpen från Louisville, Kentycky. Hans minne påminner oss hur som helst om att den som tror sig kunna vinna och behålla hela världen sällan gör det särskilt länge. Så mycket viktigare då att vi försöker bevara vår själ, oavsett om vi framlever våra dagar på världens huvudscen eller dess bakgård. Avståndet dem emellan kan ibland vara ganska kort.

Boxningen har tappat åtskilligt i popularitet över världen sedan Ali försvann från scenen. Jag inser också att det är många som har svårt för boxning som idrott. Men det ligger en storhet i att behärska ”the noble art of self-defence”. För o, vilken närmast konstnärlig skönhet han hade i att behärska händelserna i ringen när han var ung och snabb. (Allra bäst var han kanske under de tre år han var avstängd på grund av vapenvägran i Vietnamkriget.) Ali hade en nästan överjordisk förmåga att behärska den konsten ut i yttersta handsktyget. Han tycktes ha en osynlig radar som upptäckte motståndarens slag redan innan de avlossades, och han kunde grandiost luta bort överkroppen och undvika motståndarens slag utan att ens höja händerna till gard. Nu har Muhammad Ali dansat färdigt. Bland idrottsmän var och förblir han – The Greatest.

Jun 01

Våga sticka ut huvudet!

De två senaste veckorna har aktuella händelser gjort att jag har sett ett behov av att på ledarsidan i Världen Idag ta upp två av de frågor som tillhör de allra mest laddade i vår tid, och där ledande opinionsbildare brukar gå ganska skoningslöst emot den som vill problematisera eller rakt ut kritisera. Det gäller RFSL-relaterade frågor och islam. (Aborter får väl sägas utgöra den tredje frågan i den kategorin; där har jag skrivit en del tidigare texter.)

Det är inte ovanligt att den som sticker ut huvudet i dessa frågor ganska snabbt får det avskjutet. Det hände exempelvis kyrkofullmäktiges ordförande i Växjö stift som, vars uttalanden ledde till ett kort och intensivt mediedrev där han tvingades bort. Det är dock intressant att se hur drevet började varva igång mot kommunfullmäktige på Öckerö, som på goda grunder avstod från att flagga med Prideflaggan vid ett arrangemang inne på fastlandet. En ledamot i kommunstyrelsen förklarar beslutet rakt och principiellt sunt:

”I dag har Öckerö en enkel och strikt flaggpolicy – vi flaggar med svenska flaggan på flaggdagar eller då någon anställd i kommunen går bort – och vi tycker det är bra. Om vi nu börjar flagga för en rörelse eller organisation kommer vi ställas inför väldigt många avvägningar framöver där andra grupper, som till exempel funktionshindrade, invandrare eller etniska minoriteter som vi heller inte heller flaggar för. Men att vi inte flaggar för dem eller till exempel Bris eller Rädda Barnen betyder inte att vi har något emot dem eller att de skulle vara mindre värda. Och på samma sätt ser vi då på HBTQ.”

Väl formulerat, men utfallen från motsatta sidan lät förstås inte vänta på sig. Det intressanta är att kommunledningen på Öckerö valde att inte kliva tillbaka när de aggressiva frågorna kom, och de blev inte heller skjutna i sank och tvingade till avbön. Detsamma gällde mina två ledarartiklar i de här känsliga ämnena. Jag är djupt kritisk både till Pridearrangemang och till islamismens våldsamma natur. men jag fick nära nog inga negativa angrepp från andra sidan fronten, vilket man väl får beskriva som en viss positiv överraskning. Det är nämligen inte alldeles lätt att ta bladet från munnen i de frågorna utan att få några rejäla smällar i debatten. Jag drar två slutsatser av detta.

Ett: Det går alldeles utmärkt att uttrycka sig offentligt också i sådana frågor som nutidens sekulära opinionsbildare av principiella skäl (dock ofta på ytterst dimmiga grunder) har valt ut som obligatorier. Det är inte farligt att kritisera, inte ens de frågor där man som modern svensk normalt förväntas bejaka företeelsen för att få vara med och leka i ankdammen.

Två: Vi ska inte sticka ut huvudet så långt att det sannolikt kommer att bli avskjutet. I de fall vi behöver kritisera negativa eller totalitära inslag i de här ämnena behöver vi väga orden noggrant, nästan på guldvåg. Dels för att det i grunden handlar om allvarliga frågor som berör människor på ett personligt plan, och sådana frågor ska inte reduceras till slagträn för överordnade ideologiska syften. Men dels också för att slarviga formuleringar i de här frågorna bestraffas så mycket hårdare än i andra frågor, framför allt om synpunkterna är av kritisk natur. Vi kan tycka att det är orättvist, men det är så spelplanen ser ut.

Så låt oss därför våga föra en saklig, principiell debatt också om frågor som sexualetik, aborter och religioner. När vi belyser och avslöjar destruktiva inslag på dessa områden gör vi människor en stor tjänst. Låt mig därför avsluta med att precis som i avslutningen av ledaren om det fruktansvärda islamistiska våldet våldet anknyta till Martin Luther Kings budskap där han menar att frågan inte är om vi ska vara extremister eller inte, utan snarare om vilken sorts extremister vi bör vara:

”Martin Luther King avslutade sitt resonemang om extremism i en historisk scen med tre korsfästa män. Två av dem var omoralens extremister, som dömts för sina brott. Mannen i mitten – Jesus Kristus – företrädde något annat. Han var i stället en kärlekens, sanningens och godhetens extremist. Vår värld behöver mer av den sortens extremism.”

Maj 24

Bara Gud kan hela Europa

slideshow 4

Är just nu i södra Polen i ett landskap som är så vackert som på bilden. Konferensen European Leadership Forum hålls dock i ett så otroligt stort hotellkomplex att det kan gå en hel dag utan att man hinner med ett jättepass av motion utan att ens gå utanför dörren.

Det här är en fantastiskt givande konferens, att få ta del av undervisning och individuella mentorssamtal och råd, samtidigt som konferensen ger en unik möjlighet att kunna nätverka med andra evangelikala ledare från runt om i Europa. Och säga vad man vill om amerikaner, men de är alldeles otroliga på att ge av sin tid och sina resurser för att hjälpa oss europeer att anordna den här konferensen. Utan de flera hundra frivilliga jämkare som kommer hit och betalar sin egen resa och konferensavgift för att hjälpa oss skulle konferensen aldrig kunna anordnas.

Jag kan inom parentes nämna att av alla amerikaner jag samtalat med om det politiska läget, i likhet med alla som uttalat sig från podiet, har varit unisona i sitt totala, generade och fullständiga avståndstagande från kandidat Trump. Jag har fortfarande inte talat med eller läst en enda inom den breda kristenheten som uttryckt en tendens till stöd för den förmodade republikanske kandidaten. Det tycker jag är ett mognadstecken så gott som något.

Något av det starkaste på en sådan här konferens är samtidigt att se hur länder och folkgrupper där det finns en spänning eller aktiv konflikt kan dela en djup och överlåten gemenskap med varandra. Igår kväll hade vi en gemenskapskväll för akademiker i olika länder, och smågruppen som jag hamnade i råkade bestå av undertecknad, en ryss, en ukrainare och en tjeck. I vetskap om den hårda tonen och den aktiva militära konflikten mellan de två länderna var det väldigt fint att se ryssen och ukrainaren samtala och be för varandra i gruppen. Människor kan sarga och kriga, men Gud hela också när konflikterna lett ner i avgrunden.

Minns hur tre kristna politiker från de krigshärjade länder samlades efter Andra världskriget och lade grunden till det som idag är EU, med inställningen att de totalitära system som lett till katastrofen skulle ersättas av en biblisk grundsyn på människan och samhället. Jag tror att även i framtiden så är det enbart Gud som i långa loppet kan göra Europa helt.

Maj 20

Innan allting tar slut

Då Som Nu För Alltid

Jag känner mig ytterst kluven. Jag sitter med Kents sista album i handen. Just idag släpps det. Tittar, känner, läser ytligt igenom texter lite i smyg före lyssning. Som jag varskodde tidigare i våras blir det nog ett antal inlägg om bandet från Eskilstuna. I vetskap om att resan tar slut här är det med tvehågsna känslor som jag står inför att lyssna.

För samtidigt gör jag mig redo för att tidigt imorgon resa till Polen och ELF –  Europas största konferens för evangelikala ledare. Jag har sett länge fram emot att få åka på den här konferensen. Så som jag förstått upplägget tror jag att konferensen kan vara mycket inspirerande både för mig personligen och för det arbete jag står i. I år har vi samtalat med varandra om att det ska funka att åka ifrån familjen de fem nätter som konferensen varar. Så jag tror helt enkelt inte att jag hinner ta mig tiden att lyssna igenom det här unika tillfället tillräckligt fokuserat.

Kent är i särklass som skildrare av det postkristna Sverige och den kalla, hårda värld som den svenska individualismen byggt upp. (Skivomslaget ovan är förstås en nästan övertydlig bild av ärendet.) Samtidigt finns den hela tiden där, den där längtan efter att kunna bryta sig ur den här omänskliga världen. Det ligger något väldigt ärligt i Kents budskap och ljudbild.

Men nu tvekar jag. Det är bara en gång man första gången kan åhöra en sista skiva. Båda låtarna som släppts som singel före albumet, Egoist och Vi är inte längre där fångar något väsentligt i samtiden, så förhoppningarna är rätt högt ställda. Några strofer i den senare fångar en del båda av dagens Sverige och hur jag känner just nu:

Jag glömde hur man längtar
En konsekvens av att ha allt
Men det finns ingenting som lever här
Sen du försvann
Varför orkar jag aldrig vänta
It’s the story of my life
Men jag hade aldrig ditt tålamod
Jag bara jagade nästa high…

Jag tror bestämt att jag väntar.

Maj 15

Tumme ner och tumme upp från riksdagsveckan

Det har varit en blandad vecka det här – åtminstone för den som baserar humöret efter dagspolitikens kast. Tumme ner: Riksdagens beslut att fega ur inför förslaget att erkänna det folkmord som just nu pågår – också enligt flera av de riksdagsledamöter som röstade nej i kammaren! Det är väldigt trist när politiker viker ner sig i en viktig fråga av partistrategiska eller rena formaliaskäl. Jag vill minnas att hela det rödgröna gänget, tillsammans med några ledamöter ur Alliansen som vågade gå emot partipiskan – röstade för att det armeniska folkmordet för hundra år sedan ska erkännas som just ett sådant. Därför var det extra tråkigt att den gruppen nu valde att gå andra vägen och därmed undvika att sätta den press som behövs för att stoppa de fruktansvärda händelser som inte utfördes för ett sekel sedan, utan just nu.

Om man då istället ska ge en tumme upp och glädja sig åt övningarna i plenisalen på Helgeandsholmen så är det förstås för riksdagens beslut dagen därpå att tillåta skolor och kyrkor att anordna skolavslutningar i kyrkan på det sätt de själva vill, istället för att klåfingriga politiker och sekularister ska stå ivägen och sätta diverse käppar i hjulen. Den här frågan har krånligats med, dragits i långbänk och i mer eller mindre avsiktiligt slarvats bort under flera år. Den här märkliga politiska hanteringen har samtidigt gjort att rektorer och annan skolpersonal har blivit smått vettskrämda i sin iver att inte råka göra fel. Jag minns själv hur våra barns rektor för något år sedan (på en skolavslutning som ägde rum på skolgården, inte i kyrkan) förkunnade att Den blomstertid nu skulle sjungas, två varv. Fast då med första versen, båda gångerna. En fullkomligt onödig reträtt som ingen bett om, och som enbart skapar osäkerhet och förvirring bland barn och föräldrar.

RIksdagens tillkännagivande är en välförtjänt skörd för de riksdagsledamöter som i flera år har kämpat för rätten att sjunga en julpsalm på en julavslutning och andra högst naturliga inslag i skolhögtider. Låt oss verkligen hoppas att skolavslutningar ska få hållas precis på det sätt man önskar på lokalplanet. Riksdagens beslut var hursomhelst ett väldigt välkommet besked.

För de som gillar Miljöpartiet kan man förstås anta att den senaste, ja flera av de senaste veckorna har varit än mer tumultartade än för riksdagsfolk från andra partier. Jag kan tycka att Hr utbildningsminstern som lyckades bli kvar som språktör med ett nödrop kom undan sitt ansvar väl lätt på helgens kongress. Än lär stålbadet i det partiet knappast vara över.

Och slutligen har veckan kanske slutat i rätt extrema känslosvallningar för vissa personliga sympatier eller antipatier när det gäller kopplingen mellan melodifestivaler och internationell politik. Sedan finns det förstås också ett annat ideologiskt drag i den här musiktävlingen, som känns mer långsiktigt svårhanterligt. Mer om det i min ledartext imorgon måndag.

Maj 07

När politiken skakas i sina grundvalar

Förra lördagen funderade jag efter besöket på Stockholms slott över en synnerligen stabil del av den politiska världen, även om kungen numera inte har något inflytande över sakpolitiken. Kanske är det också därför som statschefens ämbete framstår som så långsiktigt och förutsägbart.

Annat är det med den dagsaktuella politiken. I USA är det just nu svårt att se annat än mörker och hopplöshet. Och kanske är det just det samtidsfenomenet som har dragit ut väljarna till ytterkantskandidater som Bernie Sanders. Även om den demokratiska nomineringen till slut ändå lär gå till Mrs Clinton har det politiska samtalet förts ut i populismens utmarker. Ännu mer hår har förstås slitits på den republikanska sidan, där alla medtävlare nu har kastat in handduken, och kvar står den verklige antipolitikern Mr Trump.

Många varmt troende kristna väljare ser nu inte längre någon möjlighet att stödja någon kandidat i höstens presidentval. Det är ett enormt problem för såväl demokratin som för kristenheten. Men kanske kan denna till synes hopplösa situation i längden väcka något slags sund motrörelse, där amerikansk kristenhet tvingas fjärma sig en bit bort ifrån det politiska livet till att bli den profetiska röst som en omskakande tid så väl behöver. Kolumnisten Bruce Ashford har satt några i mitt tycke väldigt kloka ord på situationen. Ta gärna del av dem, kanske kan oppositionens väg vara en framkomlig passage genom ödemarken.

Här i Sverige kan vi räkna med att den kommande veckan blir omskakande. Mona Sahlin är förstås inte längre aktiv politiker, men de märkliga omständigheterna som på tolv timmar fick henne att kliva av sitt uppdrag har väckt minnet av hennes tidigare märkliga och högst oansvariga privatmoral. Jag kan redan nu förutskicka att måndagens ledartext i Världen Idag kommer att analysera det temat lite djupare.

Den verkliga kalabaliken under kommande veckan kommer rimligen ändå att drabba Miljöpartiet. Kanske finns det en väg för dem att finna en trovärdig stig där det inte bara är miljön utan också själva politiken som bör bära en stämpel som ”långsiktigt hållbar”. Men säkert är det inte. Kanske inte ens troligt. Det lär nog hursomhelst snurra ett antal turer i den politiska karusellen innan en sådan väg kan ligga klar. En sak är säker: det lär inte bli långtråkigt för politiska reportrar framöver. Samtidigt är vi kanske inne i ett stålbad för för demokratin i både Sverige och andra länder. Må Gud vara med oss på vägen.

Apr 30

Gud bevare Konungen!

IMG_20160430_224927

Idag har varit en spännande dag! Jag har varit med och föreläst på konferensen Rustad 2016, en väldigt inspirerande samling där vi under eftermiddagen hade föredrag och panelsamtal om såväl familj, genus och relationer, som immigrationsfrågan.

Men innan jag hastade vidare till Citykyrkan (vilken magnifik byggnad!) så passade jag och familjen på att bevista en födelsedagstillställning. Det visade sig dock att det var rätt så många andra som ville gå på samma tillställning, så trångt var det, men hjärtligt och högtidligt när vi fick vara med och gratulera kung Carl XVI Gustaf på 70-årsdagen. Extra spännande var dagen för vår lillflicka som hade plockat en egen bukett blommor på väg från hotellet vi bodde på inatt och fick lämna över till kungen. Så nära monarken som till handskakning har jag själv ännu inte varit – vi får väl se om jag kvalificerar mig till det någon gång framöver!

Men det var samtidigt en ganska fascinerande samling i världens mest sekulariserade land. När statschefen ska hyllas skedde det genom att ledaren för högvakten både inledde och avslutade den officiella delen med det höga utropet ”Gud bevare Konungen!”, varpå hela vaktstyrkans ljudliga svar rungade över yttre borggården: ”Gud bevare Konungen!”. Det var en stilfull och stark inramning av samlingen, och en hälsning som jag faktiskt tror också sätter en viktig ton för det land som med näbbar och klor försöker hålla sin Skapare borta från det dagliga och offentliga livet.

Jag tog mig friheten att ta med den hälsningen också som inledning på mitt föredrag med utrop och gensvar bland de församlade, följt av bön för kungahus och land. Jag har den enkla övertygelsen att det betyder något för en nation att önska både dess politiska och representativa ledare Guds välsignelse och välgång. Vi är inte landet som Gud glömde. Men vi är landet som har gjort sitt bästa för att glömma Gud. Tack och lov för att han trots allt är välkommen i de högtidligaste samlingarna av alla.

Tidigare inlägg «