Någon som har en aning om vad som var min första längre text med något slags nivå? Om jag själv tittar tillbaka måste jag nog välja mitt specialarbete på gymnasiet. Självfallet, vid 18-19 års ålder skriver man inte på en vuxen mans nivå, men det var nog härom året som jag hittade arbetet i en byrålåda, skummade igenom och tyckte nog faktiskt att det var en rätt läsvärd text för att skapa sig ett hum om personen ifråga. Jo, för det var en biografisk text. Temat kanske överraskar någon, men det brukar dyka upp lite överraskningar när jag rotar bakåt i garderoben, så håll till godo.
Jag är just nu på en sista semestersväng med familjen, och har inte texten framför mig, men vill minnas att jag vid såpass späd ålder lyckades hitta några rätt hyggliga berättartekniska grepp. Jag inledde med slutet av hans karriär, för att slippa avsluta arbetet med nedgång och fall, och gick för dramatikens skull över i presens i den mest rafflande kvällen i hans idrottsliga bana (den där kvällen i Kinshasa). Och såvitt jag minns avslutade jag arbetet med just den dag som kvällens tevedokumentär visade.
Om jag inte minns alldeles fel, så valde jag följande fullständiga titel på mitt specialarbete: “Muhammad Ali – Clown, skrythals, boxargeni, muslimsk raskämpe”. Jag var – och är i viss mån fortfarande – mycket fascinerad över gestalten Muhammad Ali, ur alla de olika perspektiv som han lyste fram i ovan nämnda roller, och jag tror det blev 80 sidor tättskriven text, nedhamrad på min mammas skrivmaskin. (Datorer var på den tiden endast för lyxlirare.)
Jag vågar nog därför anse mig ha en viss förkunskap i ämnet för kvällens SVT-dokumentär “Thrilla in Manila“, om den tredje och sista matchen mellan de två mästarna Muhammad Ali och Joe Frazier. (Ja, ordvitsen i titeln gör sig liksom bättre på engelska än på svenska.) Jag rekommenderar varmt att lägga en stund av din tid att se programmet. Det är för ovanlighetens skull gjort ur den – i jämförelse med den extremt utåtriktade motståndaren – synnerligen tillbakdragne motståndaren Joe Fraziers perspektiv. Men se den inte i första hand för boxningens skull. Den delen är ganska förutsägbar. Två män bankar på varandra tills de båda far väldigt illa. Och en av dem vinner.
Det mest intressanta med den här typen av bakom-kulisserna-program om kända idrottsmän är vad som rör sig på insdan hos personen, inte bara idrottsutövaren. Det är ofta nyttigt att se saker från två håll. Och det ger också perspektiv att se hur även en världsmästare i tungvikt fungerar som en helt vanlig människa när man väl kommer bakom garden, med vanliga mänskliga känslor av förkastelse, sårbarhet, revanschbegär och längtan efter upprättelse. I ljuset av andra förstår vi också oss själva bättre.
Lämna ett svar