Idag sitter jag i ett tillfälligt krypin i Stavanger och skriver. Jag är på en första teori- och metodkurs i det doktorandarbete som jag skrev om senast. Det blir inga längre vistelser för mig här på andra sidan Kölen, jag har ett och annat att hålla ordning på därhemma, men en eller två gånger per år blir det nog att jag tittar över till vårt västra grannland.
En sak slår mig när jag sitter i den här miljön: tempot. Att hålla på med akademisk forskning är ganska så annorlunda från att medverka i massmedier. Då är det snabba puckar, formuleringarna blir som de blir och man har inte många timmar på sig att tänka om eller ändra. På vägen upp till Stockholm där vi tog en helgsemester med familjen så ringde lokaltidningen upp och ville göra ett uppföljande reportage om läromedelshäftet Nära Varandra från NfS (Nätverket för ssamlevnad och sexualitet) som jag var huvudredaktör för förra våren. Tjoff, tjoff, snabba frågor på tåget och publicering nästkommande vardag, det vill säga idag. Jag såg iallafall till att få chansen att titta igenom mina citat och rätta till några faktafel. Men alla som intervjuas i pressen tänker kanske inte på att dubbelkolla, och så står formuleringar kvar som man kanske inte alls är nöjd med.
Nåväl, sedan ringde lokalradion och ville följa upp med intervju om materialet. Jag hade dock inte möjlighet att ta den bollen härifrån, utan NfS talesperson Olof Edsinger fick ta den intervjun (börjar ca 1:11 in i programmet), och gjorde det med den äran. Direktsänd radio är förstås ett ännu mer stressigt medium än tidningen. Pang pang, rakt på, ingen möjlighet att backa bandet och ta om eventuella grodor.
Då är det akademiska arbetet av en helt annan art. Tempot är lågt i korridorerna på akademiska institutioner. Här har man inte bråttom. Ett avhandlingsarbete tar fyra år och uppåt. Den som har tid och möjlighet kan sitta i månader och väga formuleringar fram och tillbaka, och när man till slut har lyckats skriva färdigt och lägga fram en doktorsavhandling är det ofta med ett mycket smalt ämne, och det är sällan så många som läser avhandlingen som författaren skulle önska. Visst kan akademin löpa en risk att bli introvert och irrelevant; det är viktigt för forskarvärlden att hålla sig vaken och relevant för samtiden och dess behov. Det är förstås också en mycket central punkt i den forskning som jag själv ska försöka genomföra. Och då får det ta tid.
För samtidigt är den här typen av forskning ytterligt viktig i ett samhälle. En kultur mår inte väl av att fastna i snapchat-tempot. Swisch, swosch, texter och bilder som går att se för en kort stund, men sedan är borta. Det blir en ytlig och flyktig medievärld. Vissa tycker säkert att det akademiska arbetet verkar urtråkigt i sin lunkande noggrannhet. Men vi behöver lite öar av eftertankens långsamhet i den förbiflyende samtiden. Jag tror en kultur mår bäst så.
Lämna ett svar