Sverige utmärker sig i internationella sammanhang som alltmer apart – inte bara genom att vi dragit oss i mer sekulär riktning än övriga länder. Det finns också en ganska märklig dubbelhet i hur vi betraktar oss själva och andra kulturer utifrån vår egen hypersekulära kontext.
Ibland slår den här ambitionen ut i något slags självutplåning, när svensken nästan slår knut på sig själv i ambitionen att sudda ut sin egen identitet i rädsla för att sticka ut och riskera att bli anklagad för att vara förmer. Men samtidigt blir vår bild av “den andre” såpass färgad av vår egen kontext att vi i vår iver att visa oss öppna snarare förringar än uppskattar andra kulturer. Vårt land har blivit religiöst tondövt. Om det ämnet handlar min ledartext i dagens Världen Idag, med utgångspunkt i Arlas nyvunna vurm för yoga, mindfulness samt yin och yang, men också i Stefan Löfvens nyväckta intresse för yoga. I samtliga fall utan att egentligen vara intresserad av vad begreppen i realiteten innebär. Jag skriver:
“Sveriges oförstående sätt att ta in inslag från andra kulturer samtidigt som man tar bort själva kärnan, är inte bara generande naiv. Det blir samtidigt en form av kulturimperialism. Ungefär som att vi farbroderligt klappar andra kulturer på huvudet och säger att det religiösa stadiet, det går över med tiden ska du se. Då kommer även ni outvecklade människor att inse att det där med andlighet bara är en uppiggande krydda i en annars strikt materialistisk tillvaro.”
Men en sådan hållning blir naturligtvis inte bara osann, oinformerad och något generande. Den blir dessutom ganska nedvärderande gentemot sådana traditionellt icke-svenska kulturer som det sekulära Sverige så gärna skulle önska vore bara några trivsamma andliga föreningar med kulturaftnar i ABF-huset, men som i realiteten är något helt annat. Vi ska ha all rätt att uppskatta eller kritisera religiösa inslag eller hela religioner, men det måste ändå vara rimligt att vi först förstår vad religionernas grundval handlar om. Sverige är inte universums medelpunkt, frågan är hur lång tid det tar för tongivande opinionsbildare att inse att så inte är fallet.
Lämna ett svar