Även den sista akten har de lagt upp på ett teatraliskt skickligt sätt. Kanske är 2016 exakt rätt tid för Sveriges största band – Kent – att lägga ner vapen och ammunition och avsluta sin karriär.
Jag har skrivit tidigare att jag håller Kent för den troligtvis allra främsta skildraren av det sekulariserade Sveriges folksjäl. Och de fångar den så rått och starkt, den hyperindiviidualism som lurar människan att friheten finns i att skaka av sig alla band till omvärlden, men som samtidigt har en baksida som är ensam och mörk.
För några veckor sedan lyssnade jag på bandets senaste skiva Tigerdrottningen. Och nådde än en gång slutsatsen att det kan vara Kents nästa starkaste album (allra främst är fortfarande Röd). Det ska rätt mycket till för ett band att ligga på den nivån och fortfarande vara högrelevanta så sent i sin karriär. Det är imponerande – mycket imponerande. Jag får säkert anledning att återkomma till den skiva och den turné varmed bandet avser att avsluta sin långa karriär, men noterar att förhandssläppet av en låt med titeln Egoist fångar ganska väl den stämning där vi har hamnat i vår resa framåt, eller som skivtiteln säger: tillbaka till samtiden.
Avslutningsvis kan jag också nämna att jag för några veckor sedan också började tota ihop en textfil med blandade anteckningar som kan vara bra att ha till min kommande tänkta doktorsavhandling om drivkrafterna bakom den svenska sekulariseringsprocessen. Men allra först skrev jag ner några textrader ur en sång som jag tänkte nog får illustrera vår postkristna tillvaro på avhandlingens introsida. Och det är naturligtvis en text från en låt med Kent. Den som kan gissa vilken redan såhär på förhand vinner en guldstjärna. En svart.
Lämna ett svar