Journalistik när den är som bäst

Journalistik när den är som bäst

Journalistik kan ibland vara förljugen, snedvriden och destruktiv. Men ibland kan den också vara alldeles underbar.

Jag står i djup beundran över de fantastiskt modiga och uthålliga journalister som lagt så mycket – ofta helt obetald – tid och energi på att göra exakt det som sann, skarp, avslöjande granskning kan göra. Mediemänniskor som har sluppit den förnedring som nutida massmedier ibland tvingar sina anställda till, och istället fått ägna sig åt just det som de förmodligen drömde om på journalisthögskolan. De har utsatt sig för risken att bli offer för den sortens smutskastningskampanjer och hot mot sin personliga säkerhet som världens mäktiga män kan vara beredda att ta till för att skydda sitt rykte. Och det bar hela vägen fram till publicering.

Jag håller just på att skriva fjärde delen i artikelserien om samhällets sju grundpelare: massmedievärlden. (Den andra om politiken gick i måndags) Som exempel på journalistik i sin allra bästa form blir det förstås väldigt passande att lyfta fram det här unika samarbetet där – jag kommer inte ihåg det exakta antalet – en stor mängd journalister världen över har lyckats hålla hemligheten inom gruppen utan att röja vare sig källan, de elva miljoner läckta dokumenten eller det uppdrag de jobbade med.

Speciellt rörande var det att se den isländske journalisten som stängde in sig och målmedvetet sammanställde det material som fanns tillgängligt och som kunde avslöja orättfärdighet och ekonomiskt skumrask. Det är en gripande scen där journalisten och hans fru, som varit så orolig över hur avslöjandet skulle kunna slå tillbaka, härom dagen stod och såg ut över människomassorna på torget som krävde statsministerns avgång. Se Uppdrag Gransknings reportage från ikväll. Det är stolt grävande journalistik, väl använd tid att se och inspireras av.

Nu får vi också hysa en förhoppning att alla de som bör ställas till svars för det som Panamadokumenten visar också i slutänden får stå till fullt ansvar. Historien rymmer många exempel där ansvariga kunnat glida undan sin skuld, låta tiden släta över eller smeta ut skulden tills den inte längre går att urskilja. Ett sådant slut vore sorgligt, och det känns som att isländske statsministern har ungefär en sådan plan i sikte. Men låt oss hoppas att alla kort hamnar på rätt bord så att rätten får gå segrande ur detta journalistiska storverk.

Lämna ett svar