Kontrollerbarheten – lackmustestet kring Jesu grav

Kontrollerbarheten – lackmustestet kring Jesu grav

Jag har ikväll varit i en ganska så välfylld missionskyrka och föreläst om Uppståndelsen utifrån Sherlockboken. Vi kom att hålla oss en del kring det speciella kring händelserna efter korsfästelsen som utgjordes av att omständigheterna var möjliga för utomstående att kontrollera. Ingen hävdade att Jesu kropp bars bort till något hemligt ställe, och där skedde något mystiskt mirakel som ingen hade möjlighet att granska. Istället uppstod den kristna rörelsen mitt i storstaden Jerusalem, samma stad där Jesus blivit offentligt avrättad och begravd bara veckor tidigare! Graven fanns där att inspektera, vittnena fanns där att fråga ut. Det var, som Paulus senare lakoniskt sammanfattade i ett av de förhör som återges i slutet av Apostlagärningarna: “Det har ju inte hänt i någon avkrok.”

Just kontrollerbarheten är något av det vikligaste som skiljer trovärdiga händelser från uppdiktade. Det är nämligen ytterst ovanligt att människor ljuger om sådana detaljer som omgivningen har möjlighet att kontrollera. För något år sedan tog jag mig friheten att göra ett experiment i ärendet. Du kanske precis som jag råkar ut för vänförfrågningar på Facebook från helt okända personer i fjärran land, och där tecknen tyder på att personen ifråga inte heller tycks presentera någon information om sig själv. Sådana förfrågningar brukar jag normalt klicka bort direkt. Vid ett tillfälle valde jag dock att löpa linan ut med en vänförfrågning från en ung kille från annan kontinent där alla tecken (inklusive uppmaningar på den unge mannens egen Facebooksida att han skulle sluta kontakta folks vänner och be om pengar!) tydde på att något inte stod rätt till. Under de närmaste veckorna skickade killen flera personliga meddelanden och frågade om läget, och istället för att bara klicka bort kontakten valde jag att svara kortfattat, i huvudsak för att undersöka hur det hela skulle fortlöpa.

Efter kanske ett dussin sådana kortkontakter valde jag att skicka en fråga tillbaka om killens situation, och svaret kom då direkt att omständigheterna var svåra på olika sätt. Bland annat uppgav han att han blivit avstängd från sitt college efter att inte ha kunnat betala terminsavgiften, och han undrade om jag kunde skicka ett ekonomiskt bidrag.

Här kanske jag bör lägga in ett litet förtydligande: jag har ett stort hjärta för personer i nöd och skickar gärna den hjälp jag kan till  behövande medmänniskor. Här pekade dock alla tecken tydligt mot bedrägeriförsök, och det var därför jag valde att fortsätta kontakten för att undersöka hur den skulle förlöpa.

Jag hanterade förfrågan genom att kort föreslå tänkbara vägar för honom att hantera situationen, men då han förklarade att jag i princip var hans enda hopp valde jag – och här kommer parallellen – att ställa raka faktafrågor om vilket college han gick på och vem som var ansvarig skolledare. Plötsligt blev svaren betydligt mer svävande. Trots flera frågor gled killen hela tiden undan den typen av sakfrågor, utan rekommenderade istället att jag skulle mejla hans rektor direkt och få information. Problemet var förstås att den mejladress han föreslog var en opersonlig hotmailadress, och inte kopplad någon namngiven skola.

Jag fortsatte dock med att skicka ett kort men vänligt hållen fråga till den angivna adressen om killens studiesituation, och fick ganska snart ett svar i form av ett klassiskt nigeriabrev med ganska likadan språknivå som i killens tidigare kontakter, samt noggranna förklaringar om hur jag skulle överföra pengar till ett visst konto. Den information som skickades hade dock en gemensam nämnare: inget den angivna informationen var möjlig att kontrollera.

Efter ett antal ytterligare påstötningar  och önskemål om pengar från killen via Facebook valde jag att skicka ett rakt svar tillbaka. Läget var så tydligt – inte minst genom ytterligare kritiska kommentarer på hans Facebooksida från personer som drabbats  – att det inte kunde råda någon tvekan om killens uppsåt. Jag förklarade att det är omoraliskt att kontakta okända människor och försöka lura av dem pengar, och avslutade därefter både diskussionen och kontakten.

Ja, det förekommer naturligtvis att människor i nöd gör helt ärliga försök att nå hjälp. I just det här fallet fortsatte dock varningsklockorna att ringa hela vägen från början till slut. Och lackmustestet var just kontrollerbarheten. Om den här killen hade uppgett en verklig skola i en verklig stad med en verklig kontaktperson hade det varit möjligt att få en verklig kontakt och kontrollera hur saker låg till. När det däremot gäller uppgifter som konsekvent förmedlas i så otydligt skick att ingen kan kotrollera dess sanningshalt, då finns det god anledning att vara klart misstänksam.

I de händelser som omgav Jesu död och uppståndelse förklarar Petrus och de övriga apostlarna efteråt  att de själva var personliga vittnen tll att ha mött den uppståndne Jesus. De förklarade att de omöjligt kunde tiga om det som de hade sett och hört. Alla kunde själva fråga ut vittnena, och den tomma graven fanns i just den stad där de befann sig. Ingen skulle ha fått för sig att offentligt föra fram en så bisarr och dessutom kontrollerbar idé som att graven var tom och att den döde helandepredikanten Jesus hade uppväckts från de döda. Det finns bara en enda möjlighet som gör ett sådant agerande tänkbart. Nämligen att budskapet faktiskt var sant.

Lämna ett svar