Idag har varit en spännande dag! Jag har varit med och föreläst på konferensen Rustad 2016, en väldigt inspirerande samling där vi under eftermiddagen hade föredrag och panelsamtal om såväl familj, genus och relationer, som immigrationsfrågan.
Men innan jag hastade vidare till Citykyrkan (vilken magnifik byggnad!) så passade jag och familjen på att bevista en födelsedagstillställning. Det visade sig dock att det var rätt så många andra som ville gå på samma tillställning, så trångt var det, men hjärtligt och högtidligt när vi fick vara med och gratulera kung Carl XVI Gustaf på 70-årsdagen. Extra spännande var dagen för vår lillflicka som hade plockat en egen bukett blommor på väg från hotellet vi bodde på inatt och fick lämna över till kungen. Så nära monarken som till handskakning har jag själv ännu inte varit – vi får väl se om jag kvalificerar mig till det någon gång framöver!
Men det var samtidigt en ganska fascinerande samling i världens mest sekulariserade land. När statschefen ska hyllas skedde det genom att ledaren för högvakten både inledde och avslutade den officiella delen med det höga utropet “Gud bevare Konungen!”, varpå hela vaktstyrkans ljudliga svar rungade över yttre borggården: “Gud bevare Konungen!”. Det var en stilfull och stark inramning av samlingen, och en hälsning som jag faktiskt tror också sätter en viktig ton för det land som med näbbar och klor försöker hålla sin Skapare borta från det dagliga och offentliga livet.
Jag tog mig friheten att ta med den hälsningen också som inledning på mitt föredrag med utrop och gensvar bland de församlade, följt av bön för kungahus och land. Jag har den enkla övertygelsen att det betyder något för en nation att önska både dess politiska och representativa ledare Guds välsignelse och välgång. Vi är inte landet som Gud glömde. Men vi är landet som har gjort sitt bästa för att glömma Gud. Tack och lov för att han trots allt är välkommen i de högtidligaste samlingarna av alla.
Lämna ett svar