Det har varit en blandad vecka det här – åtminstone för den som baserar humöret efter dagspolitikens kast. Tumme ner: Riksdagens beslut att fega ur inför förslaget att erkänna det folkmord som just nu pågår – också enligt flera av de riksdagsledamöter som röstade nej i kammaren! Det är väldigt trist när politiker viker ner sig i en viktig fråga av partistrategiska eller rena formaliaskäl. Jag vill minnas att hela det rödgröna gänget, tillsammans med några ledamöter ur Alliansen som vågade gå emot partipiskan – röstade för att det armeniska folkmordet för hundra år sedan ska erkännas som just ett sådant. Därför var det extra tråkigt att den gruppen nu valde att gå andra vägen och därmed undvika att sätta den press som behövs för att stoppa de fruktansvärda händelser som inte utfördes för ett sekel sedan, utan just nu.
Om man då istället ska ge en tumme upp och glädja sig åt övningarna i plenisalen på Helgeandsholmen så är det förstås för riksdagens beslut dagen därpå att tillåta skolor och kyrkor att anordna skolavslutningar i kyrkan på det sätt de själva vill, istället för att klåfingriga politiker och sekularister ska stå ivägen och sätta diverse käppar i hjulen. Den här frågan har krånligats med, dragits i långbänk och i mer eller mindre avsiktiligt slarvats bort under flera år. Den här märkliga politiska hanteringen har samtidigt gjort att rektorer och annan skolpersonal har blivit smått vettskrämda i sin iver att inte råka göra fel. Jag minns själv hur våra barns rektor för något år sedan (på en skolavslutning som ägde rum på skolgården, inte i kyrkan) förkunnade att Den blomstertid nu skulle sjungas, två varv. Fast då med första versen, båda gångerna. En fullkomligt onödig reträtt som ingen bett om, och som enbart skapar osäkerhet och förvirring bland barn och föräldrar.
RIksdagens tillkännagivande är en välförtjänt skörd för de riksdagsledamöter som i flera år har kämpat för rätten att sjunga en julpsalm på en julavslutning och andra högst naturliga inslag i skolhögtider. Låt oss verkligen hoppas att skolavslutningar ska få hållas precis på det sätt man önskar på lokalplanet. Riksdagens beslut var hursomhelst ett väldigt välkommet besked.
För de som gillar Miljöpartiet kan man förstås anta att den senaste, ja flera av de senaste veckorna har varit än mer tumultartade än för riksdagsfolk från andra partier. Jag kan tycka att Hr utbildningsminstern som lyckades bli kvar som språktör med ett nödrop kom undan sitt ansvar väl lätt på helgens kongress. Än lär stålbadet i det partiet knappast vara över.
Och slutligen har veckan kanske slutat i rätt extrema känslosvallningar för vissa personliga sympatier eller antipatier när det gäller kopplingen mellan melodifestivaler och internationell politik. Sedan finns det förstås också ett annat ideologiskt drag i den här musiktävlingen, som känns mer långsiktigt svårhanterligt. Mer om det i min ledartext imorgon måndag.
Lämna ett svar