Jag känner mig ytterst kluven. Jag sitter med Kents sista album i handen. Just idag släpps det. Tittar, känner, läser ytligt igenom texter lite i smyg före lyssning. Som jag varskodde tidigare i våras blir det nog ett antal inlägg om bandet från Eskilstuna. I vetskap om att resan tar slut här är det med tvehågsna känslor som jag står inför att lyssna.
För samtidigt gör jag mig redo för att tidigt imorgon resa till Polen och ELF – Europas största konferens för evangelikala ledare. Jag har sett länge fram emot att få åka på den här konferensen. Så som jag förstått upplägget tror jag att konferensen kan vara mycket inspirerande både för mig personligen och för det arbete jag står i. I år har vi samtalat med varandra om att det ska funka att åka ifrån familjen de fem nätter som konferensen varar. Så jag tror helt enkelt inte att jag hinner ta mig tiden att lyssna igenom det här unika tillfället tillräckligt fokuserat.
Kent är i särklass som skildrare av det postkristna Sverige och den kalla, hårda värld som den svenska individualismen byggt upp. (Skivomslaget ovan är förstås en nästan övertydlig bild av ärendet.) Samtidigt finns den hela tiden där, den där längtan efter att kunna bryta sig ur den här omänskliga världen. Det ligger något väldigt ärligt i Kents budskap och ljudbild.
Men nu tvekar jag. Det är bara en gång man första gången kan åhöra en sista skiva. Båda låtarna som släppts som singel före albumet, Egoist och Vi är inte längre där fångar något väsentligt i samtiden, så förhoppningarna är rätt högt ställda. Några strofer i den senare fångar en del båda av dagens Sverige och hur jag känner just nu:
Jag glömde hur man längtar
En konsekvens av att ha allt
Men det finns ingenting som lever här
Sen du försvann
Varför orkar jag aldrig vänta
It’s the story of my life
Men jag hade aldrig ditt tålamod
Jag bara jagade nästa high…
Jag tror bestämt att jag väntar.
Lämna ett svar