Hårresande sammanblandning av roller i Israelrapportering

Hårresande sammanblandning av roller i Israelrapportering

I anslutning till måndagens ledartext i Världen Idag kan jag nämna som fotnot att jag blev såpass moraliskt upprörd över den utrikeskrönika av Sveriges Radios Palmira Koukkari Mbemga som jag tar upp i texten, att jag på stående fot skrev ett mejl till reportern med några öppna frågor. Som jag skriver i ledaren blev det extra makabert att samma dag som ett terrordåd mot oskyldiga israeler köra ett reportage som hyllade två unga flickor för att ha angripit isreliska gränsvakter, där den yngsta flickan var så ung som tio år, och benämndes som Janna Jihad. (Det framgick inte om det är hennes verkliga namn eller något slags krigiskt artistnamn).

I mejlet ställde jag frågan till reportern om vilket budskap som hon vill ge svenska 10-12-åriga flickor med den här typen av inslag som ger en hyllande skildring av barn som försökt hugga poliser med kniv. Man kan lugnt säga att det inte är ett obligatoriskt inslag i den svenska skolans styrdokument för flickor i låg- och mellanstadiet.

Jag skrev fortsättningsvis:

“Du tar också upp begrepp som för en svensk lyssnare låter positiva, men som med exempelvis Hamas språkbruk betyder något annat – nämligen total utplåning av den judiska staten. Det vore därför önskvärt om du kunde förtydliga exakt vad som egentligen avses med fraser som “Hon har rapporterat från ockupationen” och När hon blir stor vill hon bli fotbollsproffs, ifall Palestina är befriat”. 
När du rapporterar som modiga och goda handlingar att den tioåriga flickan “konfronterar soldater” och “skriker slagord”, vad exakt är det hon skriker? Och är dessa slagord och detta agerande något som du tycker är värt att lyfta fram som goda föredömen för svenska barn?”
Som ni kanske anar har jag inte fått ett ord till svar.
Jag har ingen ambition att driva vendettor mot journalister. Granskande journalistik är bra, och det är sunt att se två sidor av konflikter. Men när det moraliska resonemanget blandas samman så till den grad att rollerna, såväl som frågan om rätt och fel blir helt omkastade, då har journalistiken förvandlas till destruktivt plakatviftande. Bättre ändamål än så kan jag tänka mig för mina licenspengar.

 

Lämna ett svar