Jag har nu slutligen bestämt vem som hädanefter ska bli min politiska vägvisare. Valet måste falla på Christer Sjögren. Denne gemytlige värmlänning som knappast någon människa kan bli arg på. När han tar i från tårna och frejdigt brister uti I love Europe och kören och dansarna viftar med flaggor får han nog bli den förebild som Europa behöver när andra ledare faller som bowlingkäglor.
Nå, nu kanske Christer Sjögren lämnar en del i övrigt att önska, både musikaliskt och som politisk filosof. Men det ligger ändå en viss poäng i att just nu lyfta den europeiska tanken sådär trotsigt käckt som bara en dansbandsmusiker kan.
Vi är rätt så många som upplever det svårt att veta hur vi ska hantera resultatet i den brittiska folkomröstningen. Idag måndag publiceras i papperstidningen den korta analys jag skrivit om valresultatet och som gick på Världen Idags webbsida på midsommarafton. Jag kan avslöja lite grann såhär bakom kulisserna att jag redan i förväg hade skrivit ett skal till innehåll utifrån förhandsantagandet att britterna i en jämn omröstning ändå skulle landa på sisådär 52% för Remain. Jag följde rösträkningen där på natten till midsommarafton från den tyska semesterby där vi var med familjen (en natt där vi dessutom hade att hantera situationen med en dotter som brutit armen på eftermiddagen och låg på sjukhus i Lübeck med sin mamma och väntade på operation). När gryningen kom blev det alltmer tydligt att resultatet skulle gå i en annan riktning än den förväntade. Vid halvsex insåg jag att det skulle bli tvunget att helt skriva om analysen, gjorde så och skickade in den en stund senare. Om texten framstår som aningen grumlig så är det alltså i första hand på grund av morgongryniga ögon och en hjärna som var något trög efter ganska få timmars sömn.
Jag röstade själv nej till både EU-medlemskap och Euron vid de folkomröstningarna. Men mot bakgrund av de större utmaningar som vår kontinent och värld står inför ser jag ett större behov än tidigare att göra vad vi kan från Europas olika länder för att hålla samman och agera med klokskap och mod för att kunna möta de stora frågor som gäller oss alla i en ytterst utmanande tid. Ja, det har funnits och finns en demokratisk svaghet i EU-systemet. Ja, det finns en överstatlighet i EU som jag tycker är problematisk. Men samtidigt ställer jag mig väldigt tveksam till de bevekelsegrunder som tycks ha legat bakom många brittiska väljares beslut att rösta för Leave – en blandning av populism, nationalism och allmänt dimmigt formulerad irritation mot centralstyret, även om det hos många väljare tycks oklart om de egentligen var kritiska mot EU-systemet, eller kanske egentligen på sin egen statsapparat.
Att vara med i en större gemenskap innebär att vi accepterar att vi är olika, samtidigt som vi ser och agerar utifrån behovet av att verka för ett större syfte. Europa vilar starkare än någon annan världsdel på ett långvarigt kristet arv. Grunden till EU grundades på kristna värden om en väg av rättfärdighet och människovärde emellan de två diktatoriska system som under 1900-talets första hälft kastade vår kontinent och vår värld in i ett kaos av blod och död. Sedan dess har Europa, och inte minst Sverige gått igenom en starkare sekularisering än den övriga världen. Men vi har fortfarande en grund som är värd att försvara och bygga på.
Jag lät mig nomineras på KD:s valsedel i förra EU-valet för att pröva om ett aktivt partiengagemang var en framtida väg för mig. Utan att göra några broschyrer eller lägga pengar på någon personlig valkampanj hade jag ändå glädjen att få ett gott stöd i det valet. Vill minnas att jag åkte upp från näst sista plats på valsedelns baksida till plats 11 när kryssen hade räknats, vilket jag tror var det största avancemanget för någon kandidat i något parti. Det gav mig entusiasm att fortsätta verka för kristna värden och gemenskap, också på ett europeiskt plan. (Ett fortsatt partipolitiskt engagemang år 2016 känns just nu avsevärt mer osäkert än då, men det beror på mer inrikesrelaterade omständigheter.)
Ja, det finns legitima skäl att ställa sig kritisk till flera inslag i EU:s fördrag och olika beslutsprocesser. Det kan till och med finnas övervägda argument för att aktivt träda ut ur EU-samarbetet. Men ett sådant beslut måste baseras på något starkare än bara en allmän olustkänsla mot ”Bryssel”, ”regeringarna”, ”bankerna” eller något ditåt. När vi nu ser de börsdykningar, de svallvågor av avgångar och avgångskrav som har följt på Brexit-beslutet, den tveksamhet som folkomröstningens segrare (den hyperpopulistiske Nigel Farage självfallet undantagen) har visat inför hur ett utträde ska genomföras, parat med den plötsliga oklarhet som uppstått kring huruvida Storbritannien kan hålla ihop över huvud taget – allt detta är tydliga tecken på att folkets beslut kanske ändå var något förhastat. Ja, det kan vara både omständigt och jobbigt att hålla ihop en gemenskap, det gäller både i hemmet, i församlingar och mellan nationer. Men i längden tror jag att alla vinner mer på om vi väljer att hålla ut och försöka finna en väg tillsammans även när det tar emot.
Som vår vän Christer Sjögren sjunger med sin basstämma: ”We’re a part of one big family”.
Lämna ett svar