Jag har denna månad för första gången dragit in TV3 i mitt hus. Jag har egentligen ingen lust alls att ha den och andra kanaler som följer med paketet, men när nu sommar-OS har blivit utsålt till marknadskrafterna har jag (med starkt bifall från mina pojkar) skaffat ett paket där TV3 ingår. Dock är jag väldigt nöjd med att ha hittat ett abonnemang som gör att jag kan kravla mig ur de här extrakanalerna sedan i höst så vi slipper ha dem på längre sikt.
De olympiska spelen har varit en högtidsupplevelse för mig så länge jag minns. Jag har vaga minnen från Pär Arvidsson och Bengt Barons segrar i Moskva 1980 och korta ögonblick från friidrottsarenan, och från Los Angeles 1984 och framåt försökte jag göra allt jag kunde för att följa tävlingarna, som av longitudinella skäl ofta utspelat sig på timmar när man normalt inte är vaken i Sverige.
Inför årets spel i Rio skrev jag en betraktelse över fuskandets och ärlighetens roll i idrotten i måndagens ledartext. “Den ateistiske filosofen Torbjörn Tännsjö har argumenterat för att alla borde få dopa sig helt fritt, vilket han menar vore mest öppet och rättvist. Men han missar poängen med idrott. Sann idrott är något mer än att ta till alla medel för att pressa fram en guldmedalj. Det är också ett sätt att utmana sig själv och sin kropp på ett sätt som vi mår bra av på både kort och längre sikt. Den som underkastar sig hård träning och sedan i hederlig kamp lyckas tillkämpa sig segern kan också känna en livslång stolthet över sin guldmedalj.”
I anslutning till OS kommer jag i år också att tänka på en parallell till det övriga samhället. Vinden spelar en stor roll i flera grenar. När friidrotten nu kör igång räknas inga rekord vid medvind på mer än 2 sekundmeter. Då gör vinden för stor del av jobbet. I segling blir det ännu tydligare; där är det vinden som ger hela kraften att färdas framåt. Igår vad vindarna i vattnen utanför Rio så svaga att det var en utmaning för skepparna att komma framåt med sina båtar.
Men vinden kan också vara ett hinder. Första dagen i roddstadion var sidvindarna nästan ohanterliga. Sveriges kvinnliga deltagare hade så svårt att parera i sidvinden att hon inte förmådde hålla sin bana, och den lilla smala roddbåten började till och med ta in vatten, och hennes försöksheat misslyckades rejält. (Sedan revanscherade hon sig i uppsamlingsheatet och kvartsfinalen och gjorde en mycket starkare insats där blåsten inte var lika hård.)
Det man kunde se bland de roddare som lyckades i blåsten var att de hela tiden tycktes ro helt snett. Men det gjorde de inte. Deras kurs var alldeles rak, men på grund av den kraftiga sidvinden tvingades de hålla emot med alla krafter mot den kraftiga sidvinden. För blotta ögat såg de ut att ro helt snett, men i verkligheten var det de som höll kursen. De som däremot trodde sig ro rakt framåt drev snabbt iväg i fel riktning.
Detta är en påminnelse för oss. Vi lever i en tid med extremt stark klulturell sidvind som hela tiden vill driva individer, kyrka och samhället som helhet i en sekulär, individualistisk riktning. Det enda sättet att hålla kursen rak i en sådan miljö är – precis som på roddstadion – att hålla emot och ställa in siktet i en riktning som tycks gå snett, men som i själva verket blir det enda möjliga sättet att hålla emot och fortsätta på vår väg fram mot målet. De som obekymrat och utan tanke på sidvinden bara rullar framåt i tron att man är på rätt väg blir däremot lurad och blåst iväg i en riktning man inte alls hade tänkt sig.
Låt oss därför ta ett mer bestämt tag i årorna och ta ut siktet mot målet och hålla emot de kastvindar som kan dra oss på villovägar och till slut sänka vår bräckliga farkost. Tack och lov har vi också en Styrman med på färden. Låt oss lyssna till Hans röst, den leder oss på vägen.
Lämna ett svar